Gävlebögar som fått nog?

Katolska kyrkan i Gävle har enligt uppgift, i Dagen och gd.se, blivit utsatt för skadegörelse.

Är det månne några Gävlebögar som fått nog av katolska kyrkans homofientlighet?

Tydlighet.

Med tillstånd av tecknaren.

Inkompetens ska inte arbeta

Om en hjärnkirurg inte är kompetent nog för att utföra sitt yrke, ska han låta bli eller bli avstängd.

Att inte vara kompetent att vara präst eller pastor bör följa samma enkla regel. Därvid gäller följande: En person som hyser homofientliga åsikter och inte klarar av att med respekt och vederbörlig människokärlek bemöta [HBT-]människor i nöd och andligt eller själsligt trångmål bör inte finnas i funktioner där han/hon ska utföra själavårdande uppgifter.

Det handlar om kunskap och empati. Att begripa hur den homosexuella människans tillvaro och verklighet gestaltar sig, hur det känns att vara och växa upp såsom homosexuell i samhälle och kyrka, samt VAD homosexualitet är för något (nej, "synd" räknas inte här). Brist på denna kunskap och empati visar sig ständigt och har fått en ny arena tack vare Svenska kyrkans och ett anta frikyrkors olyckliga (och onödiga) hantering av äktenskapsfrågan. Det har gjort det svårare för homosexuella att skilja fåren från getterna. Vart kan man vända sig utan att riskera att bli mentalt misshandlad (eller fysiskt? vem vet vad människor med homofientlig människosyn är i stånd till?)

Går man ut offentligt och manifesterar sin oduglighet i exempelvis insändare, protestlistor eller liknande har man bundit ris åt egen rygg och bör avlägsnas från sin eventuella tjänst.

Ett lysande exempel på detta var i allhelgonatid 2005 då ca 900 präster helt öppet manifesterade sin inkompetens i den s k Prästdeklarationen - en protestlista mot välsignelse av partnerskap. Slutsatsen var ju klar - antingen begrep man inte att man långt utöver den magra formuleringen i dokumenthuvudet kränkte och stängde dörren för tusentals homosexuella kristna och sökare, eller så begrep man men struntade i det. Att inte begripa detta är aningslöst och klandervärt. Möjligen är det ännu värre att begripa, men strunta i. Båda fallen ger naturligtvis exempel på beteende som är klart olämpliga för en person i själavårdande ställning.

Nu ska det sägas att det fanns en tredje kategori: Den som lurades att skriva under p g a det grupptryck som finns i de konservativa prästleden i Svenska kyrkan. Detta tryck har en helt annan kraft än den västanfläkt som i dessa sammanhang brukar kallas "politisk korrekthet". Många i denna tredje kategori kom att inse sitt misstag och fick sitt namn borttaget. Då var det i allmänhet försent och deras namn hade dragits i smutsen eftersom listan dels redan funnits i pressen och laddats ner av många som en innehållsdeklaration för goda eller usla församlingar.

Exempel på personer som skrev under inkompetensförklaringen återfinns här, här, här och här och en version av själva listan här. Naturligtvis ska man vara positiv och anta att många av dessa präster lämnat homfientlighetens mörker och nu befinner sig i ljuset och har börjat tjäna Kristus istället.

Andra exempel på hur personer inkompetensförklarar sig själva finns här och här (om nu dansbandskyrkan Pingströrelsen och ordet kompetens alls förtjänar nämnas i samma mening).

Låt tusen blommor blomma!

Vilken ljuvlig mångfald som nu kan bli synlig på den blomsteräng som är det nya kyrkliga Sverige!

Efter Svenska kyrkans med fleras beslut om äktenskapet, känner många - personer och grupper - i Svenska kyrkan ett behov av att ompröva sin relation till densamma. Vi kan komma att se ett nytt kyrkligt landskap: Nya enheter, nya allianser.

Det är spännande och kan bli något konstruktivt. Potentiellt åtminstone. Men roten till omvandlingen är ju tydlig. Skillnader i fråga om sakrament och ämbete som tidigare orsakat splittring blir marginella problem, när den nya fienden tornar upp sig.

Med homofientligheten som gemensam glädje och drivkraft - givetvis klurigt dold under pseudofrågor som bibel- och bekännelsetrohet och en vilja att "bevara äktenskapet" - kan man nu ta varandras händer.

Dagen berättar att kyrkofariséklubben ELM-BV (fd Bibeltrogna Vänner) nu överväger ompröva sin relation till Svenska kyrkan. Kanske får man en starkare relation till Missionsprovinsen istället. Ja det vore väl skoj för MP att få en gnutta tillskott före dess oundvikliga bortdöende.

Pingstinfiltration

Pingstvännen Conny Brännström, rapporterar Dagen, ser Pingströrelsen som en del av Svenska kyrkan.

Låt oss i så fall formalisera förhållandet, avskaffa den klassiska pingstparadgrenen, men ack så obibliska, tungomålstalandet och underställa denna inomkyrkliga rörelse Stockholms stift och biskops Brunne. Vem vore bättre lämpad att läka den skada som är Pingströrelsens största - den sega homofientligheten.

Ständigt klarsynta Maja dissekerar Dagens artikel.

Kenyansk röta

Och så är pinsamme biskop Obara åter inne och klampar runt på en arena där han inte hör hemma. "Chockad", enligt Dagen.se.

Först viger han nya biskopar åt Svenska kyrkan - alltså låtsaskyrkan Missionsprovinsen - och nu ska han in och underkänna Svenska kyrkans nyvigda biskop Brunne.

Det blir allt mer genant att se dessa lutherska charlataner utge sig för att vara bibeltrogna och samtidigt spotta på det innersta i Kristi budskap. Domens dag lär bli lång och hård för dem.

Dags att lämna Borgå

Ytterligare några "systerkyrkor" försöker läxa upp Svenska kyrkan efter äktenskapsuppdateringen. Dagen skriver om den stora oro som de baltiska lutheranerna uttrycker.

Att man protesterar mot det nya äktenskapetsbeslutet är en sak. En annan är detta:

De anglikanska kyrkorna som ingår i Borgå accepterar inte heller öppet homosexuella biskopar och har ett moratorium mot biskopsvigningar av personer som lever ihop med en partner av samma kön.

Den här protesten är inte acceptabel och "systerkyrkorna" måste nu tilltalas med sträng ton och uppmanas att upphöra med förföljelsen av sina homosexuella medlemmar och funktionärer. Att se i övrigt hedervärda kyrkosamfund gegga runt i sitt eget stinkande tanketräck på detta sätt är oerhört pinsamt.

Svenska kyrkan bör överväga vad ekumeniken egentligen är värd. Om Borgå-gemenskapen ska bidra till att man kvarstår i ondskan i stället för att man lämnar den, är det dags att gå. Eller finns det hopp om att man kan förändra de elaka syskonen genom att kvarstå?

Den ene efter den andre...

... lämnar något p g a den nya äktenskapssituationen i Svenska kyrkan. Senast i raden av Dagens rapporter är en politiker i Jönköping.

- De följer inte bibeln...

... lyder hans skrattretande kommentar om kyrkomötets ledamöter.

Nej, bästa herr kyrkopolitiker, men det finns det ju ingen som gör. Även de som uppfattar sig som allra mest "bibeltrogna" väljer ju och vrakar bland bibelorden (att man helt fräckt påstår att man inte gör det, är ju en annan sak - närmare bestämt en fråga om hederlighet).

Utmärkt att naiva kyrkopolitiker befriar Svenska kyrkan från dem själva. Å andra sidan ska man inte glömma att Svenska kyrkans diakonala arbete är enormt och en grundregel måste vara att även den som inte begåvats med ett lysande intellekt är välkommen.

Överraskad, någon?

Var femte präst i Göteborg vill inte viga homosexuella par. Så säger Dagen. Överraskad, någon?

Problem lär inte uppstå i praktiken. Sannolikt vill inte homosexuella par heller bli vigda av en motvillig präst. Särskilt med tanke på att motviljan förmodligen har sina rötter en underliggande homofientlighet, personlig omognad och oanständig människosyn, dold under den sedvanliga egenrättfärdigheten. Ja, människor har mött den alltför ofta för att den ska kunna avfärdas.

Men i det här fallet är de formella problemen allvarligare. Svenska kyrkan har begått ett misstag, respekterar inte sin personal och dess samveten.

Och viktigare: präster som kanske varit på väg att vända om från den destruktiva människo- och sexualsyn som råder i konservativa kristna kretsar, tvingas nu ta ställning i en fråga. Det kan innebära att de tar steg tillbaka (dvs åter in i mörkret).

-Jag lovade när jag prästvigdes att predika som det står i den heliga skriften. Utifrån det löftet är det omöjligt för mig att viga samkönade par, säger en präst till GP.

Det låter tjusigt förståss, och många kritiserar inte den här typen av uttalanden. Den kristna allmogen kan föras bakom ljuset och luras att tro på den konservativa villfarelserna om att homosexualitet bör fördömas. För bakom den tjusiga kyrkliga retoriken, ligger annan substans och kokar och pyr.

Och vart den substansen kan leda, visar historien.

Låt karln slippa!

Sverker Tronêt - en f d kyrkoherde på Gottland som i juli författade en utskrattad debattartikel i SvD inför kyrkomötets beslut om uppgradering äktenskapet - vill bli befriad från sina prästlöften. Skriver i alla fall Dagen.

Och varför inte! Om äktenskapet varit så centralt i hans prästgärning, kan denna gärning inte varit särskilt intressant ändå. Låt karln slippa!

Anglikansk omognad

Genans å anglikanska kyrkans vägnar, är det man känner när man läser Dagens artikel om att man från den stora engelska kyrkan inte vill komma på biskopsvigning, eftersom en av kandidaterna ”lever ihop med någon av samma kön”. Allt enligt Dagen.se. Man blir generad över den omognad och svinaktiga människosyn som en så stor kyrka uppvisar.

Det är rimligt att förvänta sig att moderna kyrkor nu mognar och lämnar den vansinniga villolära som fördömer homosexualitet – och därmed den homosexuella människan (eftersom i stort sett alla kyrkliga företrädare som omfattas av dessa åsikter saknar tillräcklig pastoral kompetens, och kastar ut barnet med badvattnet).

Om det nu är sant att de inte kommer och i så fall varför. Dagen har ju en tendens att vilja serva sina kverulanssugna frikyrkliga och ”bibeltrogna” läsare med sensationsnyheter att gräma sig över (läs: gotta sig i). Detta påminner om att Dagen är som vilken annan tidning som helt, vilket är bra och nyttigt för alla kritiska läsare att påminna sig om.

Anti-prideparad för moderna kyrkofariséer

Ja, det är väl ingen överaskning för någon att den s k Jesusmanifestationen jämför sig själv med Prideparaden.

Efter förra årets uppvisning i "enhet" (alla kristna välkomna förutom de som bejakar homosexuella och deras rätt att söka sin lycka i linje med sin läggning), är det väl ingen med öppna ögon som tvivlar på att man vill vara en anti-prideparad. I Dagen redovisas strategin. [och här är fortsättningen.]

Parader är viktiga! De är viktiga manifestationer oavsett om man tycker om ämnet eller ej. Så varför inte en farisémanifestation - förvisso med det missledande förledet "Jesus-" - där man under baner med texten "vi är bibeltrogna" kan dölja sin selektiva bibelläsning, eller under baneret "vi hatar politisk korrekthet" kan vara politiskt korrekta i frågor som för närvarande inte har det mediala sökarljuset på sig, och ropa "Jesus!" och samtidigt fundera på hur man bäst bortförklarar den del av hans budskap man inte tycker passar in i den egna läran.

Ut på gatorna bara!

Storstädning pågår!

Även laestadianerna vill lämna Svenska kyrkan. Att de stannat kvar så här länge har varit en provokation i sig, inte minst med tanke på hur de misshandlat nattvarden. Homofientlighetens enda rätta plats är UTANFÖR all gemenskap. Närmare bestämt där det ska gråtas och skäras tänder.

Varsågod. Ni hittar utgången själva.

Kuliss

Svenska kyrkan har onekligen begått ett misstag som inte valt att avstå vigselrätten. Istället har man nu hittat en lösning på problemet där man alldeles i onödan hanterar stora personalgrupper på ett synnerligen ovarsamt och - trots tappra försök till motsatsen - respektlöst sätt.

Dessutom har man lyckats skapa en debatt som SETT UT att handla om bekännelse och äktenskap, men som i själva verket dolt ett annat samtal. Man måste vara intellektuellt allvarligt begränsad för att inte inse att "försvar för äktenskapet" är en kuliss som döljer den homofientliga agendan.

Anledningen till att man inte inser detta enkla faktum kan också vara att man är alltför lyhörd för det gift som Djävulen och hans kyrkliga agenter i de "klassiskt kristna" falangerna dryper i öronen på de godtrogna. "Bibeltrogen" och "klassisk kristen tro" är några av de tomma fraser som ger uttryck för något som till största delen är andlig fåfänga och som försämrar möjligheterna till äkta omvändelse och verklig tro på Jesus Kristus.

Självsanering.

Stefan Gustafsson lämnar Svenska kyrkan, enligt Dagen.

Ett mycket bra beslut av Gustafsson. Det är gott när smutsen själv tar sig ur sammanhang där den inte hör hemma. Innan den behöver städas ut.

Martyrskapet

Åratal av självpåtaget martyrskap och utfrysning ur de kyrkliga salongerna berövar en människa självinsikten. Åtminstone tycks förmågan att se sig själv utifrån avta betänkligt.

Tor Billgren ger ett exempel på sin blogg. Läs och begrunda hur dessa "herdar" står med byxorna nere, utan att begripa att de är kyrkliga driftkuckun av rang.

(Hade de rediga pojkarna som uttalar sig om förändring av homosexuella läggning, hade de rimligtvis haft något annat än bullshit att komma med.)

Att öka människors lidande

Statens folkhälsoinstitut har gjort en undersökning om den mentala hälsan bland HBT-ungdomar. På sin hemsida skriver man:

På flera punkter upplever unga homo- och bisexuella en sämre hälsa än den övriga befolkningen. Det är exempelvis dubbelt så vanligt att uppleva ett nedsatt psykiskt välbefinnande och självmordsförsök förekommer betydligt oftare än hos unga heterosexuella. Var fjärde homo- och bisexuell kvinna och var tionde man har någon gång försökt ta sitt liv. Vidare utsätts unga homo- och bisexuella betydligt oftare för hot om våld och fysiskt våld än heterosexuella i samma åldersgrupp.

Undersökningen visar också:

en fördubblad och i vissa fall en trefaldigad ökad risk för nedsatt psykiskt välbefinnande, stress, svår ängslan, oro, ångest och självmordstankar bland unga sexuella minoriteter.

Detta är denna utveckling man bidrar till när man säger "Homosexualitet är synd". Det spelar ingen roll om man skiljer synden från syndaren (i den mån det är mer än bara prat) - den tankekonstruktionen är irrelevant för den homosexuella människan. En negativ inställning till homosexualitet, d v s det jag väljer att konsekvent benämna homofientlighet, som saluförs av kyrkor och enskilda kristna bidrar till en opinionsbildning som försämrar HBT-personers trygghet i samhället.

På frukten känner man trädet. Ett aldrig så välmenande "nej" till homosexualiteten får ovanstående konsekvenser - ett ökat lidande i världen. Är det så vi vill ha det i Sverige och i den svenska kristenheten?

Dagen skriver idag om närliggande ämnen här, här och här.
Svenska dagbladet skriver här.

Kristen tro som osund egotripp

Varför har så många konservativa kristna svårt att låta bli homosexualiteten? Min tes är att många kristna blir så ytterligt provocerade att de inte kan låta bli att röra om i det infekterade såret. Som när det ska läkas och man inte kan låta bli att göra det värre genom att klia.

Jag menar att en av anledningarna till detta hör samman med den osunda fromhetstyp som innebär att en kristen genom att se sig själv som utvald och upphöjd av Gud genom sin tro, tror sig ha rätt att ingripa i andra människors privatliv. Det gäller nu bara vissa områden. Exempelvis ekonomi och plånboksfrågor – det område som Jesus från Nasaret, så som han beskrivs i de fyra evangelierna, ägnar så stor kraft åt – ingår inte i dessa områden. Det gör däremot sexualiteten. Där bevakar man sin nästa och tror sig (felaktigt, givetvis) ha rätten att oombedd tillrättavisa och läxa upp sin medmänniska. Många homosexuella som kommit ut i en församlingskontext har vittnat om hur människor som tidigare inte engagerat sig i deras liv, plötsligt skriver långa brev och ringer och hälsar på för att berätta om hur fel det är med homosexualiteten. Oftast förstås utan att han kunskap om fenomenet, eller bry sig om att fråga den homosexuelle hur det känns eller om han haft det svårt.

Här gäller också information som botemedel. Har man en homosexuell nästa kan detta INFORMERAS bort. Predikan och förmaning ska hjälpa, och om inte, är man förhärdad och ett djävulens barn som kämpar emot Guds vilja. I vilken mån man verkligen tror på denna metod vill jag låta vara osagt. Det kan lika gärna vara ett sätt att inom den fromma korrekthetens ram få tillfälle att vara legitimt elak.

I denna fromhetstyp – som man kan möta i alla möjliga kyrkomiljöer – är man extremt fokuserad vid sin egen person och det förefaller vara mera för den egna frälsningens skull som man tillrättavisar sin medmänniska. Det är JAG som blir kränkt av min grannes homosexualitet. Det är JAG som får min tillvaro rubbad. Et cetera.

Dessvärre verkar de pastoralt ansvariga ha låg beredskap för denna osundhet. Kanske för att det ibland infekterar hela församlingar och ses som det rätta sättet att vara kristen på. Är herden själv drabbad, kanske det inte finns något hopp just där. Om en blind leder en blind…

Vidare undrar jag hur många synder man som kristen kan få lov att begå enligt exempelvis den evangelikala kristendomstolkningen för att driva en fråga. Hur ofta/mycket får man ljuga om världen och dess olika fenomen för att få sin teologi att gå ihop? Hur mycket får man skada sin medmänniska för att genomdriva sin teologi? Det finns många frågor som uppstår om just detta, när kyrkan tvingas förhålla sig till en ny värld, men envist håller fast vid en gammal världsbild.

Uppdatering: Texten ovan aktualiseras av debatten om församlingstukt inom pingströrelsen, vilken så ofta förefaller vara exempel på det osunda. Om detta skriver Dagen här, här och här.

Swärd och homosexualiteten

Stefan Swärd, pastor och bl a ordförande i Evangeliska Frikyrkan, analyserar förhållandet mellan kristendom och homosexualitet på sin blogg. Det är gott att han är så rak med sin homofientlighet och inte sticker under stol med sin inställning till homosexualiteten och den homosexuella människan. Tydlighet och klarhet är bra! Men dessvärre hans inlägg översållat med flirtar med de konspirationskåta evangelikalkristna.

Jag hade hoppats på en något större kunskap hos Swärd om vilka krafter som drivit frågorna om homosexuellas rättigheter genom tiderna. Dessa krafter arbetar ju för att människor ska få det bättre i sina liv och slippa leva under mentalt och socialt förtryck - FÖR det goda, MOT det onda. Att påstå att det är bara media och politikerna som driver dessa frågor blir lite fånigt. Det talas svepande om homolobbyns politiskt korrekta påverkan på media och politiker. Det är som att tala om “negerlobbyns” politiskt korrekta arbete för lika rättigheter för svarta och vita i USA…

Kyrkan och de kristna vill helst inte syssla med frågan, verkar Swärd mena, vilket motsägs ju av den storm av kommentarer av olika slag som kommer in på dagen.se när man har nyheter om homosexualiteten. Klart att det berör. I nästa inlägg talar jag om varför.

En kyrka omogen uppgiften

Det är sannerligen en onödigt problematisk sits Svenska kyrkan håller på att sätta rumpan i.

Som ett brev på posten kommer - ett brev på posten! Från Anglikanska kyrkan. Med synpunkter på Svenska kyrkan inre angelägenheter. Dessa har man naturligtvis inte med att skaffa. Ekumeniken är en annan fråga. Men den kan man ignorera. Givetvis kan Svenska kyrkan stå rakryggad och försvara ett (eventuellt) beslut om äktenskapet – för att det är rätt – oavsett vad diverse lutherska hustomtar och självutnämnda ”rätte lärare” tycker.

Men för att tala klarspråk: Svenska kyrkan bör avstå vigselrätten! Detta eftersom hon borde ha självinsikt nog att förstå att hon som organisation inte är mogen att handha en myndighetsutövning som är så pass viktig som den som rör äktenskapet. Det handlar om lag och rätt – inte barnsliga teologiska lekar som så många ägnar sig åt idag. Det handlar om människors liv.

Det är nonsens att enskilda präster skulle få låta sina ömma samveten avgöra om de ska utöva sitt arbete eller ej! Detta är att bygga in problem i själva konstruktionen – och det är här en del av omognaden ligger. Nonsens! Arbetsvägran bör vara grund för avsked och om man deklarerar att man redan från början avser vägra arbeta, bör man inte få jobbet, eller vigningstjänsten, eller ämbetet. Så ska det naturligtvis i rimlighetens namn vara! Och en sådan ordning kan man ju inte ha.

En annan sida av Svenska kyrkans omognad är att det i det nya äktenskapsbegreppet ingår att homosexuella ska ingå äktenskap. Eftersom Svenska kyrkan idag har en andel av sina tjänstemän som hyser och odlar vanföreställningar om den homosexuella människan som inte hör hemma i ett civiliserat samhälle (nej, inte ens i det fallna Litauen), kan Svenska kyrkan som organisation inte anses vara mogen den viktiga uppgiften att förvalta vigselrätten.

Den vuxna staten bör få viga människor lagligen. Sedan kan Svenska kyrkan utföra vilka rituella övningar och ceremonier hon vill och kalla det vad hon vill.

Men Svenska kyrkan bör avstå vigselrätten. Åtminstone till dess att hon visar sig mogen uppgiften.


PS. Roande bloggläsning är alla de indignerade kristna som ånyo känner efter och upplever sig ”kränkta” över Svenska kyrkans utveckling.

Dag Sandahl
(som sagt cool för det mesta, men aldrig när han avslöjar vad han tycker om bögar)
En prästkandidat
(behövs månne ytterligare några år innan kragen knyts runt nacken?)
Frimodig kyrka
(som inte skäms för sig själva och sin, under luthersk mumbo-jumbo, illa dolda homofientlighet)
POSK
(fortfarande det naturliga valet i kyrkovalet?)

Vilsegången kristenhet

En diakon i Svenska kyrkan skrev häromdagen en insändare i Dagen om den skrämmande bristen på kunskap om homosexualiteten i den konservativa kristna leden. I någon sorts svaromål på insändaren, exemplifierar bloggen ”Tankar kring livet” just denna brist på kunskap och insikt i en sedvanligt infantil text kryddad med de rätta bibelorden och den obligatoriska - för den homosexuella människan fullständigt irrelevanta - tankekonstruktionen ”gud-älskar-syndaren-men-hatar-synden”.

Men det är inte vanlig, enkel brist på kunskap. Det är noggrant odlad propaganda, i syfte att passa det teologiska system man måste upprätthålla för att få det egna livet att gå ihop. Systemet måste hålla och eftersom den egna bibeltolkningen är grunden (och därtill huggen i sten), måste man göra om verkligheten för att passa den egna världsbilden.

Det är därför man också behöver mytbildningen kring vad homosexualiteten är och hur den homosexuella människan fungerar. Dessa fenomen måste ju anpassas, beskäras och förvanskas för att få plats i det egna teologiska systemet. Gör de inte det (d v s som i verkligheten) blir de ett hot mot hela troskonstruktionen och hotar i praktiken även Gud (=den egna gudsbilden).

Att man därmed gör sig djupt ohederlig är inte särskilt intressant. Man bryr sig nämligen inte om vad omvärlden tycker. Därför kan man sitta i sitt kyrkliga fort och peka finger åt ”den politiska korrektheten” som vänder kappan efter vinden. Själv är man ytterligt ängslig för att avvika från den egna normen, ty de egna brödernas dom är hård och man räds tillvaron utanför fortets murar där man fryser och gnisslar tänder.

Varför möter man så stor arrogans i de högerkristna leden? Varför väcker humanisternas kampanj ”Gud finns nog inte” så stor indignation? Hur kan Jonas Gardells bok om ”Om Jesus” skapa så starka känslor? Varför är så många fundamentalistiskt lagda kristna så hatiska i sina kommentarer här och var?

Naturligtvis för att man hyser en osäkerhet om huruvida den egna tron håller i mötet med en intellektuellt allt hårdare omvärld. Deep down, finns ett tvivel på om det hela är sant eller ej, om det håller hela vägen ut, om frälsningen räcker till ”även för mig”. Ju större inre tvivel och osäkerhet, desto större behov av pansar, taggarna utåt och arrogant, uppblåst självsäkerhet.

Som kristen med distans till samfund och kyrkor är det inte alls omöjligt att se den stora vilsegångna flocken och hur man farit vilse och bygger sin kollektiva tro på helt fel saker. Saker som inte är den berggrund som religionsgrundaren rekommenderar sina efterföljare att bygga sina hus på för att klara den annalkande stormen. Nu bygger man sitt troshus på sociala koder, drivs av kontrollbehov och mänskliga lustar, inbillar sig att förnuftet kan omfatta Guds vara eller icke-vara, ska så envist vara mot ”tidens anda” att man bakbinder sig själv från att göra det goda.

Stanna upp, du konservativa kristenhet. Gör om! Gör rätt!

Hyckleri kring rasismen

På opinionsavdelningen på dagen.se beklagar man idag att Nationaldemokraterna försöker värva kristna väljare. ”Rasistisk ideologi är inte kristen”, lyder rubriken.

Och jag påminner min vana trogen: Det är hyckleri att göra sig duktig genom att fördöma rasism hos andra, utan att samtidigt fördöma den homofientlighet, och liknande segregerande attityder, som finns i de egna leden. För samtidigt odlar den ”klassiska” svenska kristenheten sina med ND gemensamma intressen i frågan om den homosexuella människans rätt att leva i fred med lika möjligheter att forma sitt liv och leva i trygghet med den partner hon fritt väljer.

Skribenten citerar Paulus:

”nu är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna”.

Om man med denna visdom drar slutsatsen att man inte ska göra skillnad på folk och folk, så är de sista tre orden en fullgod intäkt för homosexuellas rätt till fullvärdigt liv i världen.

”Rasistiska ideologier som vill stänga ute andra har totalt missförstått
betydelsen av orden ’empati, förståelse och tolerans’.”

Det är just dessa tre nyckelord – empati, förståelse och tolerans – som både kan sägas sammanfatta en allmänmänsklig anständighet och som så tydligt saknas hos både rasisten och den homofientlige. Varför skulle orden inte genomsyra allt?

Byta ut ordet ”rasistiska” mot ”homofientliga” i Dagen-citatet ovan och det skulle kunna vara inledningen på den välbehövliga självrannsakelse som de evangelikala samfunden och deras gelikar inom Svenska kyrkan som så många uppriktiga och sanningstörstande kristna nu hoppas på.

Kom loss, lås upp, släpp ut!

Tro i paketform

Det verkar vara svårt att acceptera att människor kan ha en kristen tro som går i otakt med de kyrkliga kollektivens olika agendor.

Går det att tro på Kristus (vilket ju är själva grundförutsättningen för det kristna), av hjärtat stämma in i den apostoliska trosbekännelsen (och skriva under på varenda artikel), anse att inkarnationen är en historisk verklighet, hysa en kyrkligt traditionell syn på sakramenten i luthersk anda, på fullaste allvar mena att Svenska kyrkan har ett ärende till den moderna människan med löfte om räddning och evigt liv för den som tror på Guds son Jesus Kristus – och samtidigt förkasta den ”klassiskt kristna” läran om homosexualiteten såsom varande en sataniskt inspirerad villolära.

Ja, det går alldeles utmärkt.

Men det är svårt att förstå för den som är rotad i en falang, och skapar sig en identitet som kristen genom de gemensamma tecken som förenar samma falang. Bilden som liknar tron vid ett besiktningsprotokoll, där rätt rutor ska vara ikryssade för att man ska bli godkänd, är mycket aktuell här. När det gemensamma blir viktigare än det som är rätt, går man vilse.

Jag menar att det är ansvarlöst att på den gemensamma identitetens altare offra sitt ifrågasättande av den egna falangens trossatser. Själv står jag hellre ensam med min tro på det som är rätt, än tvingar mig gå i takt för att tillfredsställa det kristna syskonet.

Det är denna vilsegång som blivit ett faktum när det gäller synen på homosexualiteten. Frågan har blivit ett tecken på gemenskap: "Vi som fördömer det homosexuella."

Andlig fåfänga, inte törst efter rätt och rättfärdighet, har fått leda, vilket är fullkomligt oacceptabelt.

Coola Dag går i fällan

Det bästa receptet på den perfekta kyrkliga blandningen av galla och magsyra, sitter prästen Dag Sandahl på. Bara han kan konservativ-ryta med trovärdighet. Bara han får den sedvanlig kverulansen att verka relevant. Och jag menar det.

Alla konservativa svenskkyrkliga prästsnubbar vill ju vara Dag. Många försöker vara som han; många gnäller och klagar och vill vrida klockan tillbaka till tiden då människan visste mindre om sig själv och sin omvärld. Men ingen lyckas vara lika cool. Och jag menar det också. Ta bara SVT:s Existens härom veckan. Eller varje gång han nämner ärkebiskopen. Cool överallt. Till och med hans mustasch.

Men inte ens han undgår fällan. Fariséfällan. Den som alla kyrkokverulanter sätter foten i när de har bråttom att falla sina meningsfränder i smaken. Han dömer ut de homosexuella. Särskilt om de nu har blivit biskopar, som Eva Brunne. I Dagen luftar han konspirationsteorin om att det är QX (!) och RFSL som bestämmer Svenska kyrkans agenda. I artikeln säger han:

Hela homoagendan styr oss ut i eländet. Vilka är det som ropar högst? Det är QX och RFSL i Stockholm. Någon annan skriver agendan och de snälla kristna följer den.

Man rodnar.

Det är fel hur de än vänder sig. Hela deras eventuella trovärdighet rasar. Det är inte coolt, inte ens när annars coola Dag gör det. Och jag menar det.

Homofientlighet - en studie i kristen ohederlighet

Idag den 17 maj är IDAHO – International Day Against Homophobia. I östra delen av Europa har vi i veckan sett homofientliga uttryck i samband med försök till manifestaioner för homosexuellas rättigheter. I svensk kristenhet ser vi hur homofientligheten – ibland möjligen med amerikansk förebild – tar sig absurda uttryck. Homosexualiteten har de senaste åren seglat upp som en sorts specialärkekardinalsynd för vilken det knappt är lönt att tala om förlåtelse eller nåd. Även i övrigt balanserade teologer, präster och pastorer tappar fullständigt besinningen och verkar anse att alla människor utom just homosexuella är värda respekt och anständigt bemötande.

Hand i hand med den bibelsyn och kristendomstolkning som kommer till uttryck i ”konservativa” och evangelikala sammanhang i Svenska kyrkan och i de svenska frikyrkorna, går ofta en mycket selektiv och slarvig bibelhantering. Detta slarv kommer man ofta undan med tack vare sitt oförklarligt kraftfulla självförtroende. Detta självförtroende leder i sin tur till att man gör en rad misstag, vilket man ofta ”kommer undan” med tack vare att man med i kraft av självförtroendet framstår som en auktoritet. Det är man nu inte. Snarare tvärtom.

Exempelvis anför man ofta i ”homosexfrågan” ett antal bibelord med uppräknade beteenden. Vad man missar är att man dömer ut sig själv genom att räkna upp synder man själv begår i och med att man enögt kritiserar homosexuella (och ett visst utvalt antal andra grupper). Se tidigare inlägg.

Inte heller tillåts något av de många bibelord som manar till ödmjukhet, överseende och mildhet, att slå igenom. Debattbeteendet är nästan genomgående hårt och hjärtlöst. Avsaknad av empati har nästan blivit ett kännetecken för såväl evangelikala frikyrkokristna som evangelikala och gammalkyrkliga i Svenska kyrkan. Men icke blott i den lite mer skruvade debattsituationen som uppstår i dagens bloggosfär och på insändarsidor uppträder denna hårdhet. Även privat anser sig enskilda ha rätten att läxa upp sin nästa när vederbörande valt att gå en annan väg än den evangelikalt radikala.

Härvid sker själva förlusten av trovärdighet: Man åberopar en offentlig skrift, känd sedan årtusenden, man menar sig stå för en icke-tolkande, allt infattande bibelsyn. Men icke ens i offentlighetens ljus gör man vad man säger sig göra. Istället tolkar man. Istället väljer man ut bibelställen. Allt givetvis efter en agenda.

Frågan blir den en om heder och ärlighet. Varför ska man lyssna på någon som påstår sig göra det ena, men helt öppet gör det andra? Skulle man vara beredd att köpa en bil av en sådan person? Se tidigare inlägg.

Jag menar att det handlar om en moralisk blockering, en defekt på det mänskliga samvetet, som inte tillåter dessa människor att se sig själva och sin egen skröplighet. Sökarljuset riktas mot en spektakular "synd", och de mer vardagliga kommer i skymundan och vardagssyndaren slipper undan.

Är dessa fenomen då nya i kyrkohistorien? Ingalunda! Redan Jesus själv riktar svidande kritik mot sin tids motsvarigheter. Han berättar liknelser om dem. Han far ut i vad som förefaller vara strafftal mot dem. ”Ve er!” ropar han, och så går han igenom beteende för beteende hos dessa perverterade religionsutövare. I Matteusevangeliets 23:e kapitel känner vi på punkt efter punkt igen våra dagars homofientliga kristna.

Jag kommer att återvända till motiven bakom homofientlighetens yttringar i städade kyrkliga sammanhang, den mer eller mindre illa dolda agendan, hotet mot trossystemen och varför man även i Svenska kyrkan tillåter sig behålla den defekta moralen.

Om grunden för kyrkopolitiskt engagemang

Utgångspunkten för den som vill bli vald till en kyrklig beslutsinstans i kyrkovalet bör vara ett engagemang för själva organisationen Svenska kyrkan. Utan ett sådant engagemang blir syftet förfelat och det arbete man kommer att utföra i kyrko- och stiftsfullmäktige eller kyrkomöte riskerar att bli färgat av helt andra faktorer än organisationen Svenska kyrkans intressen. Idealiskt är givetvis att detta engagemang bottnar i en personlig tro i linje med Svenska kyrkans trosbekännelse.

Det kan konstateras att partipolitiken efter många års suckan och tandagnissel från kyrkligt aktiva medlemmar, nu är på väg att fasas ut. Från Centerstämman rapporterar Dagen att Centerpartiet (som sådant) diskuterar att dra sig ur kyrkopolitken.

Det önskvärda – att en idéburen organisation styrs av personer och grupper som själva bärs av samma idé och inte av andra organisationer, burna av andra idéer – är beroende av medlemmarnas villighet till just detta.

Problemet är naturligtvis att en demokratisk styrd kyrka måste styras av medlemmarna. Medlemsskapet – och inte graden av engagemang i verksamheten – måste vara grunden för denna demokratiska ordning. Och då förblir det en önskedröm att medlemmarna lydigt ska ordna sig efter teologisk smak och överge sin politiska hemvist.

Det är något stötande att politiska partier ställer upp med nomineringsgrupper i kyrkovalet. Jag anar en bevakningslust: Vi måste se till att inte mörkermännen tar över och kvinnoprästmotståndifierar alltihop igen. Jag ifrågasätter dock starkt denna attityd som grund för engagemanget.

Just nu finns det framför allt tre nomineringsgrupper – ÖKA, POSK och Frimodig kyrka – som har som sin idé att engagera aktiva kyrkomedlemmar. En av de mest övertygande invändningarna mot de sekulära partiernas inblandning i kyrkopolitiken ger Frimodig kyrkas ordförande Jan-Anders Ekelund på partiets blogg - ett verkligt demokratiskt problem:

Det blir helt absurt att de politiska partierna är grunden för nomineringsarbetet, partimedlemmar som inte är medlemmar i Svenska kyrkan kan alltså bestämma över vilka som skall vara förtroendevalda i kyrkan.

Dock finns andra grupper och exempelvis FISK – sprunget ur Folkpartiet - vars kandidat Carl Martin Haegermark ger ett intressant och trovärdigt svar på frågan hur hans politiska och kyrkoteologiska tankar förenas.

Jajaja, kvinnoprästfrågan och problemet med vissa gruppers lika envisa som vulgära homofientlighet ÄR en realitet. Men man kan inte komma runt dem genom att kvotera bort deras företrädare, eller förbjuda dem.

Idag ser vi en ökning i unga manliga prästkandidater som utan tvekan – förvisso mellan skål och vägg – erkänner att de är både kvinnoprästmotståndare och homofientliga. Vidare kan man notera att de även passerar biskopens nålsöga och kommer släntrande ur domkyrkan med både stola och rundkrage om halsen. Förbud lurar ingen förslagen och påhittig som vet vad han (?) vill.

Sålunda, kära liberaler (i kyrklig mening): Är detta ett problem? Tänk om, tänk rätt!

Att Svenska kyrkan alltjämt hålls i en kopplad sele, av organisationer som har som främsta intresse att bevara andra värden än sådana som är centrala för kyrkans idé – den kristna tron så som den kommer till uttryck i framför allt den apostoliska trosbekännelsen – är inte något gott. Detta måste dock de politiska partierna komma fram till på egen hand. Och med hjälp av opinionsbildning från kyrkans medlemmar.

Delaktighet i våldet

RFSL:s ordförande blev nyligen misshandlad i Moldavien. Sören Juvas har en kraftfull stämma och en vass tunga. Men det kunde varit någon annan. En som inte kan tala för sig.

I den mån detta är våld mot en människa för att han är homosexuell – låt inget tvivel råda: All homofientlighet har del i detta våld.

Att den homofientliga delen av svensk kristenhet inte tydligt nog tagit ta avstånd från våld och övergrepp mot homosexuella är en tung kvarnsten om halsen på samma kristenhet. Man har genom sin opinionsbildning del i våldet – det fysiska, det psykiska, det sociala. Detta förpliktigande faktum ligger som ett grått töcken mellan betraktaren och det eventuellt goda som görs i olika sorters församlingar runt om i Sverige. Insikten om det egna ansvaret, verkar vara en hägring i fjärran...

Kommentar i pingsttid

Pingstöversten Pelle Hörnmark har farit land och rike runt för att ta pulsen på sin rörelse. Han höll på Pingst rådslag i helgen en visionspredikan. ”För internt, för inåtvänt, för självcentrerat.” Så sammanfattar Dagen hans diagnos för rörelsen. ”Vi är för självcentrerade”.

En av åhörarna kommenterar predikan i Dagen: ”Det var en nödvändig signal om att vi måste vakna upp ur vår själviskhet.”

Öppenhet är gott! Självinsikt är av högsta vikt! Men vilket värde har insikten om den egna själviskheten för den sorts kristenhet som just nu – främst kanske systersamfundet Evangeliska frikyrkan – ventilerar medlemskapsfrågor. En viss sorts människa bedöms ovärdig medlemskap bl a med hjälp av följande bibelord – 1 Korintierbrevet 6:9-10:

Låt inte bedra er. Inga otuktiga eller avgudadyrkare eller horkarlar eller män som ligger med andra män, inga som är tjuvaktiga eller själviska, inga drinkare, ovettiga och utsugare – ingen sådan får ärva Guds rike.

Ska inte tonen vara lika hård och oresonlig mot den egna rörelsen nu som mot den homosexuella som man fördömer med exakt samma bibelord? Kommer vi få höra talas om uteslutning av själviska medlemmar? Eller kommer de få stanna kvar mot bot och syndanöd?

Öppenhet och självinsikt i all ära, men om de ändå inte åtföljs av konsekvens har pingströrelsen långt kvar att tvätta bort stämpeln som driftkucku bland svenska kristna samfund.

Vidare anser jag dock det vara högst anmärkningsvärt att man inte vill ha större känslomässig stabilitet hos sitt ledarskap. En ledare som i ett visionstal tar till lipen när han talar om det viktigaste för stunden. Tänk en sådan i riksdagen eller i näringslivet. Olika organisationskulturer kräver kanske olika egenskaper av sina ledare…

Pastoral katastrof på Credo i Lund

Tisdag 10 mars var en präst inbjuden att tala för studentföreningen Credo i Lund. Ämnet var ”Jesu återkomst” och enligt uppgift kom föredragshållaren in på ämnet homosexualitet.

Detta ämne hanterades med en attityd som på senare år blivit typisk för en viss sorts svensk kristenhet. Man talar om homosexualitet som en synd för vilken ingen nåd finns. Denna synd beskrevs bland annat på så vis att dess s k utövare, smädar Kristi kors och kränker Guds kärlek. Framför allt ska det ha varit prästens sätt, hans stil när detta ämne berördes, som signalerade att detta är en synd värre än andra, vilkens företrädare inte har i kyrkans famn att skaffa.

Här sker den pastorala katastrof som rubriken avser. Credo i Lund är en studentförening. Hit går troende unga kvinnor och män; många från kristna hem; några som kommit till tro under unga eller vuxna år. Hit kommer man för att ta del av en kristen gemenskap och dela vardagens vedermödor utifrån den storhet man ger epitetet klassisk kristen tro.

Homosexuella människor finns även på Credo i Lund. Kanske gör de valet att inte ”leva ut” denna läggning och då behöver de möta stöd hos sin kristna gemenskap. Det torde inte vara obekant för den initierade att denna kamp för den enskilde kan te sig både hård och oerhört smärtsam. Kanske delas kampen med en god själasörjare som stöder och garanterar Guds nåd i denna kamp. Om en sådan själasörjare skulle åhöra den ovan nämnde prästens ord, skulle han troligen bli mycket frustrerad och finna sitt arbete med sin kämpande konfident spolierat.

Ponera att en homosexuell ung man åhörde föredraget. Ponera vidare att han valt att ha sin kamp i ensamhet utan att berätta för någon. Ponera även att han just genomgick en särskilt svår period i sin brottning med att få sin uppriktiga tro på och vilja att följa sin Herre Jesus Kristus att gå ihop med de homosexuella känslor han oupphörligen upplever i sitt inre. Brottningen hade lett till en svår depression som han trots allt skickligt dolt för sin omgivning.

Så fick han höra den unge pastorns ord om hur hans läggning – fullständigt nådefritt – ”smädar Kristi kors” och ”kränker Guds kärlek”. Om den unge mannen i åhörarskaran vidare gått hem på kvällen med vetskapen om att Jesus Kristus inget mer vill ha med honom att göra, och han därefter tagit sitt liv, vore detta inte första gången i historien.

Prästen ifråga är född 1980 och prästvigd för Göteborgs stift 2007. Man tycker att en man som är nästan 30 år gammal, skulle ha uppnått en större personlig mognad under den drygt femåriga utbildning som leder fram till prästtjänst i Svenska kyrkan. Så visar sig nu icke vara fallet. För skälet till att homosexualiteten i detta fall hanterats med sådan grov pastoral omdömeslöshet, och att en så billig form av teologi bedrivits, kan knappast ha något annat skäl än brist på erfarenhet av möten med människor i olika situationer och skeden i livet, samt personlig mognad och för alla del även fallenhet och lämplighet för den uppgift man har att utföra.

Ett ansvarsfullt agerande som resultat av denna skandalartade händelse borde vara följande:
1. Prästens arbetsgivare bör allvarligt fundera på om den anställde är lämplig för sin uppgift och ta honom i upptuktelse.

2. Ansvarig biskop bör kalla prästen till sig och kräva förklaring och vidare utreda om prästen kan kvarstå i Svenska kyrkans vigningstjänst.

3. Prästen själv bör ta en time-out från tjänst och ämbete för att fortbilda sig i HBT-frågor, ge sig tid att mogna och reflektera över sitt liv och sin eventuella framtid i Kyrkans tjänst.

Denna händelse väcker en rad vidare tankar, till vilka jag avser återkomma längre fram.