Ett vittnesbörd

Inför julen kommer ett vittnesbörd från signaturen 'K' in bland kommentarerna på bloggen. Jag väljer att låta det stå för sig själv:

"Jag är själv inte hetero och till på köpet osäker vad gäller kön, och får nu som vuxen ta itu med konsekvenserna av en s.k. bokstavstrogen uppväxt. Intressant har det varit att läsa denna blogg, särskilt kommentarerna och dina repliker. Att se hur "älska syndaren, hata synden"-mantrat återkommer gång på gång i olika former, men också hur det kan bemötas, fungerar för mig välgörande. Det känns hoppfullt att det finns människor som blir ärligt ilskna över orättfärdigheter riktade gentemot människor som mig, orättfärdigheter som förvillar begrepp och verklighet under namnet 'kärlek'. Själv har jag tack vare grundlig indoktrinering fortfarande svårt att förstå att det faktiskt är rena kränkningar vi hbtq-personer utsätts för, så det är skönt att höra någon annans upprörda ord och tydliga ställningstagande för att det är viktiga frågor, att vi är viktiga och också har plats i den kristna kyrkan, kompletta med Eros och allt. För den som kanske vill missförstå mig nu: jag är inte en homosexuell kristen som blir lurad av Gregorius eller den beryktade och icke-existerande homolobbyn att tro att jag blir kränkt och att det är därför jag har svårt att förstå: jag blir kränkt. Det ger fysiska och psykiska konsekvenser jag är övertygad om finns dokumenterade i t.ex. Ungdomsstyrelsens rapport "Hon, hen, han", men det är fullt möjligt att må dåligt utan att därmed kunna formulera vari det obehagliga ligger, ens för sig själv. Det är lurigt med ord. Särskilt betryggande att det tycks vara en präst som på detta sätt tar ställning. Kanske kan jag närma mig kristenheten igen om ett tag."

En särskild plats i helvetet

"Det finns en särskild plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper varandra", säger ju det välbekanta uttrycket.

Apropå en nyligen uppvaknad kvinnoprästdebatt i Linköpings stift, kan jag inte låta bli att fundera över huruvida det finns en särskild avdelning på den där särskilda platsen i helvetet för kvinnliga präster som inte hjälper sina kvinnliga kollegor, blir en del av ett härskarspråk mot dem eller rent av hugger dem i ryggen. Kanske också en specialinhängad för de kvinnliga präster som är så konservativa att de egentligen inte borde vara präster själva, eller kanske bara hett önskar att de vore män...?

Jo så måste det vara.

Några som skrivit om detta ämne är M. Elisabeth och M. Miriam.

Skydd mot homohatande föräldrar

Intressant läsning i Dagen:

Säg till fosterbarnen att homosexuell livstil är okej. Annars blir ni avstängda som fosterföräldrar. Det fick ett brittiskt par som under tolv år framgångsrikt tagit hand om utsatta barn plötsligt i besked av socialtjänsten.

Och så beskrivs ett par goda fosterföräldrar i artikeln. Kommentarerna är givetvis - som kan förväntas av pingstpöbeln som utgör Dagens normala läsekrets - idiotiska. Här är en favorit, signaturen 'RoJah':

Ju mer jag läster den här typen av diskriminering av de klassisk bibeltroende, blir ännu mer övertygade om att världen är i ondskans grepp o det här ett tidstecken för oss kristna att världen o i synnerhet väst med sin humanistiska synsätt är på randen av undergång.

Någon säger emot. Alltså är undergången nära.

Någon protesterar, kritiserar, drar slutsatser och analyserar. Alltså är undergången nära.

En mer självcentrerad, egositisk hållning får man leta efter. Lutherordet infinner sig: Incurbate in se - inkrökt i sig själv. Det finns sannerligen skäl att misstänka att den vulgärkristendom som kommentaren ovan är ett uttryck för håller på att bli så anfrätt av syndens cancer i form av självtillräcklighet, högmod och annat, att det snart är lika med total andlig död att gå med i en sådan församling.

Konsekvenstänkandet i många kristna led förefaller vara lika med noll. Här skyddar staten barn från åsikter som bevisligen skadar mänskligheten, föder lidande såväl mentalt, fysiskt som socialt och i otaliga fall har drivit människor till självmord, för att inte nämna dem som mördats p g a att det finns en opinion mot homosexuella underblåst av förment goda kristna.

Detta är ett faktum. Ändå finns det kristna som har mage att påstå att de är diskriminerade för att de inte får bedriva destruktiv propaganda mot sina medmänniskor. Ambitionen påstås vara att göra Guds vilja - resultatet blir att man går Satans ärenden och gör dennes vilja. Att sprida och förmera ondskan i världen kan knappast sägas vara något kristet.

För homofientlighetens offer

Idag och 27 oktober bär jag inte den lila skjortan för att mitt ämbete så bjuder, utan för att hedra de homofientlighetens offer som fortfarande skördas i kristna sammanhang i Sverige år 2010, utan att förövarna ställs till svars eller tvingas ta ansvar för sin ondska.

Oanständig bibeltolkning ger massflykt ur finska kyrkan

Den oanständiga - och felaktiga - uppfattningen att det a) finns en enhetlig syn på homosexualitet i Bibeln och b) att denna syn skulle vara avvisande mot homosexalitet, har förfäktats av en finsk politiker i offentlighetens ljus och därmed skapat massflykt ur finska kyrkan.

Detta är inte något att förvånas över. Anständiga människor med hög moraluppfattning, vill inte befatta sig med något så lågstående som det pinsamma bigotteri den homofientliga hållningen utgör. Det hjälper inte hur svepande formulingeringar man än svänger sig med på det det påhittade temat 'homosexualitet är synd': EN LÖGN ÄR EN LÖGN ÄR EN LÖGN!

Att det var en kristdemokratisk politiker som höjt stämman på sin utstakade väg mot avgrunden, förvånar föga. Det finns givetvis något befriande med detta att människor talar ut och berättar var de står, så att det övriga samhället kan isolera dem där de inte gör skada. Homofientligheten är som bekant en skadlig och omoralisk attityd som måste bekämpas med kraft. Den är släkt med främlingsfientlighet, rasism och vanligt människoförakt. Den kallar sig emellanåt kärlek, men är i själv verket hat.

Det beteende som den finska politikerna uppvisats måste bestraffas hårt - och det är just vad de anständiga finnarna just nu gör.

Sida vid sida - men varför?

På det kyrkopolitiska "partiet" Frimodig kyrka:s blogg står en intressant kommentar att läsa. Kontentan tycks vara att olika åsikter borde kunna leva sida vid sida i en och samma kyrka.

Intressant perspektiv! Om det gällt nattvarden eller dopet, sådant som man förr i världen hade ihjäl varandra för men som vi idag ser som åsikter man kan ha olika uppfattningar om, vore det en sak.

De skillnader som sliter isär Svenska kyrkan idag gäller dessvärre uppfattningar om DEN ANDRE, alltså nästan och vilken rätt och frihet den ska få ha eller inte få ha.

Om A har en åsikt som inte kan formuleras snällare än att B uppfattar den på som att B själv inte får finnas eller verka eller älska, hur ska B då kunna gå A till mötes? Det handlar inte om frågor som höjda eller sänkta skatter, eller huruvida nattvarden ska utdelas i ena eller båda elementen. Det handlar om att människor får sin värdighet kränkt i grunden och att andra inte blir accepterade när de kränker. Hur ska en sådan spricka någonsin kunna helas?

Jag tror det är bättre att skiljas som vänner och leva och låta leva åtskilda. Då kan två kyrkor finnas och samarbeta på sina egna vilkor. Och alla som inte accepterar kvinnliga präster kan äntligen stå för det utan att smyga, slippa ha prästkandidater som ljuger för biskopar och vuxna män som tvingas leva under förnedrande former där de av en maktfullkomlig kyrka marginaliseras under oacceptabla och ovärdiga former.

Samma kyrka kan säga nej tack till all världens Kristustörstande homosexuella, och stå för det, utan att huka under den politiska korrekthetens ok, som man avskyr lika mycket som man idag lydigt tjänar den. I den kyrkan kan man säga öppet att man stöder Sverigedemokraterna - och inte som idag bara göra det mellan skål och väg, på ämbetsbröders internetforum, i bilen mellan två gudstjänster till kollegan man tror är en åsiktsfrände. Då skulle man få frid att ägna sig åt Guds rike och inte åt den egna prestigen, den egna skyttegraven och se upp så att den ämbetsbroder man så högt aktat inte hugger en i ryggen. I den kyrkan kan man vara samma kille som gladeligen hyr ut kyrkans lokaler till högerextrema katolska sekter som när tevekameran frågar om man tycker sekten är ok. Frihet och samvetsfrid i en härlig blandning under transparensens bannér! What a joy!

Tydligen är det fult att tala om tolerans i Guds rike och i den förment Rättrogna Svenska kyrkan. Men låt mig till sist begå denna fulhet - innan jag fäller upp mitt debattparaply till skydd för de småaktiga teologiska loskor som kommer att regna över mig (nej, inte många kommer ens orka harkla sig över ett så apart perspektiv!) och bena upp det praktiska som saken oftast gäller.

A gillar inte B för dennes oföränderliga egenart (t ex kvinna/bög).

B protesterar mot A:s intolerans.

A blir kränkt av att han inte får ogilla B utan att B protesterar.

Och så går dansen runt och runt!

Någon har börjat. Och givetvis ska den bära det fulla ansvaret även för den andres hat som ju den förste initierat genom sin intolerans. En skuld föreligger och det finns både fodringsägare och betalning.

Hur ska då A och B kunna fungera tillsammans i fred? Kanske bättre formulerat: Varför skulle de?

Prästparodin i Älmhult

Jag har som många andra intresserade upptäckt den artikel i Smålandsposten där en präst i Svenska kyrkan, tillika aspirant på en plats i kommunfullmäktige för Kristdemokraterna, intervjuas. Och som många andra – omvittnat på bloggar och i samtal – har jag roat läst om åsikterna som kommer till uttryck i intervjun. Putslustigast är naturligtvis raderna om hur ungdomar borde lyssna på uppbyggliga psalmer i stället för på Iron Maiden, och om hur man förstår hur prästen skulle önska att kyrkan fick tillgång till skoltid till konfimandundervisning och morgonbön.

Att detta var en av de två kristendomsfunktionärer i Växjös skolvärld, som under skandalartade former meddelade de elever som kom i deras väg att ”homosexualitet är synd” och därmed naturligt nog diskvalificerade sig för skolprästtjänst, framgår inte av artikeln, men så är fallet. Lika naturligt vore det om prästen vänligt men bestämt fråntogs kyrkans vigningstjänst p g a sin uppenbara olämplighet för densamma.

Mycket riktigt kommenteras äktenskap och homosexualitet med vederbörlig enfald och till alibi framhålls de två goda vänner som prästen har, vilka bägge påstås vara homosexuella. En homosexuell bloggare frågar sig om dessa vänner fortsatt kommer att vara prästens vänner efter att de läst artikeln. Sannolikt, ja.

Av prästens uttalanden och agerande kring ämnet äktenskap och homosexualitet i övrigt att döma, drar man lätt slutsatsen att mannen är synnerligen illa insatt i ämnet. Att han dessutom uttrycker sig som dessa avgrundskristna gjorde för tio år sedan (”så många partier fjäskar för RFSL”, ” Många partier är så politiskt korrekta med en diffus och flummig moral.”). Detta föranleder teorin att de två homosexuella alibivännerna, är sådana som valt att förtrycka sin person och lever i grupptryckspålagd celibat. Nå, detta är nu ren spekulation från min sida -

- men: Det framgår ju med all önskvärd tydlighet att prästen inte lagt tankemöda på att förstå hur det kan tänkas kännas att vara homosexuell. Vem skulle använda begreppet ”politisk korrekthet” om en god väns strävan att inte bara att av samhället få bli sedd och bekräftad för den han är, utan även få rätten att själv välja sin livskamrat utan att obehöriga lägger sig i? Knappast någon med med det "varma hjärta" som prästen själv utger sig för att ha i sitt unga bröst.

Det är nästan en avundsvärd naivitiet som träder fram i artikeln. Tänk att vara så skyddad från verkligheten som denne unge man! Och kanske även lycklig i sin noggrant odlade och bevakade okunskap om världen! Vilken nåd att stilla bedja om! Och så väl det rimmar med den kristdemokratiska praktiken! Inte minst som jag i skrivande stund lyssnar på partiets kulturpolitiske talesman och hur han med stor svårighet försöker slingra sig runt det tomma – från Ny Demokrati plagierade – uttrycket ”verklighetens folk”. En så pinsamt lättgenomskådad chimär, att man gissar att den är tillverkad för den pingstkyrkliga fårskockspopulation som är känd dels för sin ytliga andlighet och förkärlek för att bygga neurotiskt vitkalkade fasader, dels för att utgöra KD:s ursprungliga kärnväljartrupp.

Men trots allt småskrattar man mest när man läser intervjun med den lyckligt vilsegångne pastorn. Kanske bör han få leva i fred där i de djupa skogarna, ovetande om att jorden snurrar och att tiden går därute i den riktiga världen. Inte kan väl en sådan göra någon skada?

Skammens manifest

När hände det egentligen? När smög sig äktenskapet in i den kristna trons kärna?

Aldrig. Äktenskapet hör inte hemma där i kärnan. Det hör egentligen inte ens hemma i kyrkan.

Att det hamnar på andra plats i angelägenhet i det "kristna" manifest för samvetsfrihet som sjösatts av olika kristna ledare har att göra med den homofientliga underton som noggrant odlas i dessa sammanhang och som bevakas av samma kristna ledare. Massans rädsla upprätthålls för att samma massa ska kunna kontrolleras.

Den apostoliska trosbekännelsen är det kristna manifest som behövs - inte något politiskt korrekt (ja, i de egna leden - vad samhället tycker är dem fullständigt egalt) och allmänt trendigt, kvasikristet trams som det som presenterats. Många kristna är idag bestörta över att homosexuella får gifta sig. Denna bestörtning möter man nu trendkänsligt med ännu en protestlista. Nu smörjer man opinionen medhårs: "Ja, ni har rätt i allt ni tror! Äktenskapet är trons kärna [Kristus passar i skuggan]. Fortsätt vara rädda för det okända och främmande. Låter er inte tröstas. Er falska bestörtning är riktig. Kom så jagar vi bögar - med fredade samveten!"

Att värna människovärdet och äktenskapet (efter vad som hänt i Sverige de senaste åren och med tanke på vilka som idag har tillträde till det svenska äktenskapet) är en motsägelse i sig. Den homosexuella människans värde är noll och intet i dessa människors ögon. Hur kan man påstå detta? Jo - återigen - på frukten känner man trädet.

Det ska tydligen vara en skam att vara kristen i Sverige.

Aversion mot kyrkan är de kristnas fel

Det är på sin plats att till att börja med göra upp med begreppet kristofobi. Hur många är rädda för kyrkan och de kristna? Inte så många sannolikt. Precis som jag hellre använder ordet homofientlighet (i betydelsen fientlig inställning mot hbtq-personer) istället för homofobi (sjuklig skräck för desamma) är det rimligare att tala om aversion mot kyrkan och de kristna.

Eftersom konservativa kristna, ofta p g a sin felkonstruerade trosbyggnad, är mer ömtåade än många andra grupper när det gäller att ta kritik för sina olika uppfattningar (kritik riskerar ju att få bygget att rasa samman), kallar de ofta kritik numera för kristofobisk. Det är s a s den senaste trenden i att falsifiera ett martyrskap som passar i ett modernt samhälle.

Aktuell situation: När kristna ungdomsförbund och Dagen agerar homofientligt, får de kritik. Somliga reagerar på kritiken genom att kalla den kristofobisk.

Kristofobiskt är det alltså inte, men väl visar kritiken på aversion mot den typen av vulgärkristendom som det handlar om. Vad som då är väsentligt att notera är att denna aversion är FRAMKALLAD AV DESSA KRISTNA SJÄLVA. De har ju med vett och vilja valt en tolkning som får så uppåt väggarna vansinniga konsekvenser för deras (hbtq-)medmänniskor, att omvärlden bara kan reagera med vämjelse och fördöma dem.

Den vulgärkristna homofientligheten är ju en rest som man borde gjort upp med vid det här laget, men eftersom de homofientliga kristna tjänar en annan agenda än den som dikteras av Kristi kärlek, håller man fast vid den dåraktiga uppfattningen. Den andra agendan är den som har som syfte att vara religion i första hand och Jesu lärjungar i andra; sammanhållning först, följa Jesus sedan. De homosexuella blir den nödvändiga fiende som håller gruppen samman – ett DOM till det homofientliga VI.

Kort sagt: Man silar mygg och sväljer kameler. Och får stå helt i onödan – med långtgående praktiska konsekvenser för Guds rikes utbredande i Sverige – i samhällets skamvrå för att man dragit på sig dess aversioner. Givetvis är det sorg för Guds rikes verkliga tjänare, att det ligger i händerna på högljudda klåpare och pastoralt inkompetenta människor.

Nyateismen gnuggar händerna och jublar naturligt nog när de kristna gör självmål efter självmål efter självmål. Och det självpåtagna martyriet – andliga egoism – kommer att visa sig vara en klen tröst på Domens Dag.

Dagen väljer politisk korrekthet

Tidningen Dagen väljer att inte stöta sig med de politiskt korrekta uppfattningarna inom de konservativa leden, och avvisar en kristen annons. Det stavas feget, uselhet, undfallenhet.

Tack, Dagen, nu vet vi.

De begriper inte att de kränker

Jag är helt övertygad om att de religiösa ungdomsförbund som nu riskerar förlora sina statliga bidrag, kommer att klara sig alldeles utmärkt utan dem. Andra plånböcker kommer att öppnas. Vem vet, kanske kommer de till och med få mer pengar.

Men det är en viktig markering från statens sida att det inte är i sin ordning i det svenska samhället att behandla människor så som HBT-personer nu behandlas eller riskerar bli behandlade i de aktuella verksamheterna.

Sedan mitt förra inlägg här har reaktioner rasat in både här och annorstädes. Ofta ger kristna nu uttryck för att känna sig kränkta eftersom de inte får ha sin tolkning etc. Med andra ord – samma gamla visa.

Och problemet blir uppenbart. Man begriper inte att man kränker, förolämpar och skadar genom att ge uttryck för sin hållning. Det är självklart att inte vara rasist eller främlingsfientligt i dessa sammanhang – varför är det så svårt att begripa att även homosexuella är riktiga människor med riktiga känslor. Därtill utan möjlighet att korrigera sin belägenhet. Det brister både i självinsikt och i förmåga att se hur medmänniskan blir påverkad av det egna beteendet.

En representant för Pingst Ungdom säger i Dagen:

Det får inte kränka förstås, men i övrigt tycker jag att det är konstigt om staten ska slå fast att vår tolkning är fel.

Och här slås huvudet på spiken! Staten lägger sig inte i själva tolkningen eller åsikten. Det är när den blir kränkande problemet uppstår – och det är kränkningen som är intressant och det är den som är anledningen till att man inte ska få pengar.

Ur ett kristet perspektiv kan man ju vidare notera – vilket jag ju ständigt gör på den här bloggen – att både tolkning och beteende är alldeles uppåt väggarna och tyder på den omognad som odlas i bl a evangelikala sammanhang både bland ungdomar (där man får ha viss förståelse), men även i vuxna församlingar. Empati, förståelse för sin nästa och förmågan att sätta sig in i en annan människas situation åsidosätts alltid för en förment bosktavlig läsning av de bibelord man valt ut.

Nå, till sist ska sägas att omognade är av ett mera strukturellt slag. Dagenartikeln slutar med ett uttalande som hoppfullt tänder ett ljus i det frikyrkliga beckmörkret:

- Vi som kyrkor i allmänhet måste lära oss behandla den här frågan
och homosexuella personer bättre, säger Mikael Jansson.

Den enda väg längs vilken detta kan bli verklighet, är tyvärr också den enda väg dessa organisationen vägrar att gå.

Stoppa bidragen omedelbart!

Man har nu från medias sida äntligen uppmärksammat det faktum att religiösa organisationer har uppfattningar och attityder gentemot enskilda medborgare som strider mot samhällets grundläggande värderingar. Trots detta har man uppburit bidrag från staten.

Sveriges skattebetalare har således i åratal finansierat den religiösa ondska som drabbar den homosexuella folkgruppen. Detta måste omedelbart få ett slut.

Enligt Dagen.se uttalar sig en företrädare för ett ungdomsförbund sålunda:

- Själva beteendet kan vi inte acceptera men vi accepterar människorna, säger Edward Sköllerfalk, riksordförandena i Pingst Ung, när han får frågan om hur hans förbund ser på homosexualitet.

Inte beteendet men människorna. Åter denna pinsamma idioti som innebär att försöka anpassa verkligheten efter en teori, kartan efter terrängen.

Ungdomligt oförstånd? Dumhet, dumhet och åter dumhet? Nej, en gedigen homofientlig agenda - som styr en bibelsyn - som styr en teologi - som styr ett sätt att bemöta människan. Jesus Kristus måtte gråta när han ser dessa, de som dels skriker ut hans namn i spelad hängivenhet, för att samtidigt i hans namn trampa på de som är hans minsta bröder.

De religiösa samfunden måste en gång för alla lära sig vad som är förenligt med det svenska samhället och att veta hut när det gäller att kränkningar av medmänniskor. Det duger inte att föra dessa omoraliska, närmast fascistiska och icke-demokratiska värderingar i sitt ideologiska bagage.

Stoppa bidragen till dessa organisationer skoningslöst och med omedelbar verkan!

När religiös övertygelse blir inkompetens

En kvinna har enligt Dagen.se fått sparken från ett arbete som personlig assistent på grund av att hon tillhör Jehovas vittnen. Närmare bestämt har hon gett uttryck för sin övertygelse att "det enligt Bibeln inte var tänkt att människor skulle födas sjuka".

Det är väl alldeles självklart att en människa med en sådan övertygelse blir ett problem på arbetsplatsen om vederbörande inte klarar av att hålla inne med sina åsikter. Har man en tro som gör att man betraktar människor på ett nedvärderande vis, hör man inte hemma inom människovårdande yrken.

Som jag sagt tidigare här - detta gäller i hög grad synen på HBT-människan. Anser man att homosexualitet är synd och att människor därför bör tvingas in i ett tillstånd som i verkligheten innebär lidande och personligt förtryck, ska man inte vara läkare, sjuksköterska, psykolog, präst m fl yrken. Om man klarar av att hålla övertygelsen för sig själv, är det givetvis en teoretisk möjlighet, men kan man lita på det? Är det rimligt att tro att en sådan person i alla situationer kan tiga stilla och välja det goda mot sina instinkter? Samhället bör inte ta sådana risker. Samhället bör verka förebyggande och bidra till att inte utsätta oskyldiga människor för risken att bli behandlad på ett förnedrande sätt.

Nu finns det ju sammanhang där homofientligheten är inbyggd i yrkesrollen, exempelvis hos pastorer inom de evangelikala samfunden. Då får samhället ta sitt ansvar genom att inte skjuta till ekonomiska medel till dessa rörelser, så att man på det viset bidrar till den goda samhällsutvecklingen och inte stöder destruktiva krafter som dessa.

På samma vis som det är tvivelaktigt att stödja främlingsfientlighet och antisemitism är det oacceptabelt att man stödjer homofientlighet. Dessa är odemokratiska attityder - vissna grenar på det friska trädet, grenar som ansas bort och kastas på elden, där de förstörs.

Pendang:

Den infama bloggen apg29.se är ibland tankeväckande i sin absurda naivitet. Inte minst i den här frågan. Blogginnehavaren har tydligen för vana att censurera misshagliga kommentarer ganska mycket (det sker bara i yttersta undantagsfall på den här bloggen, exempelvis då undertecknad blivit dödshotad av evangelikala kristna, eller vid oförskämdheter i överkant), vilket har fått en betydligt friskare person att starta bloggen 92gpa vilken erbjuder betydligt mer balanserade och goda budskap. Värd ett besök.

En sund tro behöver inte bränna andras tro

Så träder förtryckets korpraler ut och vill stoppa meningsmotståndare. Bokbålet - en symbol för åsiktsförtrycket, diktaturen och ofriheten - är vad man säger sig vilja ha. Dagen skriver om saken här.

Detta har en grund: Rädslan.

Bara en rädd och otrygg människa kräver bokbål. Och rädslan kan leda människor till de mest bisarra handlingar.

En sund tro på Jesus Kristus, behöver aldrig, aldrig, ALDRIG kräva sådant som bokbål. Bara en rädd, otrygg, sjuk och förvrängd tro gör det.

Gud bevare oss för Vetlandafariséismen!

Respekt och självpåtaget martyrium

Det självpåtagna martyriet är en av den friska trons allra värsta fiender. Det förblindar och gör att "martyren" förlorar perspektiven. Och exemplen är många i vår tid: Kvinnoprästmotståndarna i Sverige, motståndarna till det moderna äktenskapet, de sexualfientliga. De har alla på olika sätt svikit sitt kall och brustit i godhet och trohet till Kristus för att tillfredsställa den egna andliga fåfängan och behovet av identitet. (detta har de dock emellanåt drivits till av sina motståndare i majoritet, vilket på intet sätt ursäktar uselt beteende av sådana som framhåller sig själva som bättre och högre stående kristna)

Nu kräver kristna respekt på olika håll. Jag gissar att man vill ha den typ av - fullkomligt oacceptabel - respekt som även islam kräver i västvärlden: Den sorten som innebär att man inte ifrågasätts, inte kritiseras, inte får sin felaktigheter påtalade, inte blir upplyst om medvetna eller omedvetna lögner, inte får sitt förtryck belyst, inte blir utsatt för satir.

Jag menar att den friska kristna tron måste öva sig i självkritik, i att se vad tron består av, reflektera vad det är man tror på och vad som är essens och periferi. Och agera därefter. På sina håll idag blir man bedömd som kristen utifrån om man skriver under på vissa åsikter i marginalen.

Därför kan en inlytelserik samfundsföreträdare idag fråga på sin blogg: "Kan man vara kristen och leva i sambo?" Inte för att det är en retorisk fråga och svaret självklart är JA (kristen är den som tror på Kristus - det är sannerligen inte civilståndet som avgör den saken!) ... (Jag kan ha ett visst överseende med att denne samfundsföreträdare verkar leva ett mycket hektiskt liv och många gånger förr visat upp en aningslöshet i begreppsföringen samtidigt med en viss hjärtlighet. Man måste också ha i åminnelse att i det evangelikala sammanhanget - som inte kan rekommenderas någon sökande människa - är empati och förståelse för människans villkor alltid underordnat det förment fromma paragrafrytteriet - vilket inte minst kommer till uttryck i hela den avskyvärda debatt som föranlett det ovan nämnda blogginlägget där unga människor drillas i en vedervärdig sexualsyn som de sannolikt måste reda upp i dyrbara terapisessioner som vuxna ...)

Det som sagt förut tål att upprepas: Den som har sin kristna tro grundad i Kristus, behöver inte vara rädd, inte ängslas, inte försvara sig, inte fördöma sin nästa för att den avviker i perifera teologiska petitesser.

God och hård kritik förs fram mot religionen. Några bloggar som exempel är Religiovakt och Ankjakt. (man hoppas på nya texter hos dessa snart!) Men religionen borde sköta detta på egen hand. Det hade varit vuxet.

Dagen skriver om relaterat här och här och här.

Facebook

En sida för den som är intresserad:

Gregorius Rex på Facebook

Barbariet i de tanzaniska kyrkorna

Dagen skriver att tanzaniska kyrkor vill stoppa missionärer som är positiva till homoäktenskap. Det visar givetvis på den brist på civilisation som råder i dessa kyrkor och hur den kristna religionen där fortarande har kvar oacceptabla rester från de århundraden då man ansåg att homosexualitet var onaturligt.

Naturligtvis vore det bästa om de tanzaniska kyrkorna i ödmjukhet böjde sina hårda hjärtan och nackar och tog emot undervisning från en kyrka - den svenska - som nått en större mognad än de själva. Det lär nu inte hända och de barbariska kyrkorna bör lämnas ut till djävulen att festa på deras arma själar.

Barbariet finns även inuti Svenska kyrkan. Ett exempel: Det lilla kyrkopolitiska partiet "Frimodig kyrka" - som inte missar ett tillfälle att få leka martyr och gnälla på vad de anser vara missförhållanden i stället för att vara konstruktiva - driver vidare sin homofientliga linje och kommenterar saken på sin blogg. Givetvis åtföljt av den pinsamma kör av lika gnällande kyrkofariséer, bland kommentarerna, som är den grupp man vill tillfredsställa med sina åsikter. Naturligtvis har vi inte sett något gott komma från detta parti ännu, något som förmodligen beror på dess osunda fixering vid äktenskapet.

Det evangelikala hotet mot samhället

Det finns en antigayagenda i de evangelika kyrkorna - även i Sverige.

Se klippet nedan - det krävs inte mycket skarpsinne för att genomskåda lögnerna och den ondskefulla retoriken - och ställ dig frågan: Är det så här vi vill ha det?



Tipstack till den skarpsinniga bloggen Religiovakt.

Relaterat: Dagen

Att hata kärleksfullt

En intressant fråga dök upp i kommentarerna till det förra inlägget. Signaturen Andreas skriver:

Behöver kärlek betyda att man accepterar alla människor sätt att leva? Man kan väl älska en människa och acceptera den som person utan att tycka den personens livsstil är korrekt? Eller måste man acceptera en livsstil för att vara kärleksfull? Det tycks på den här bloggen att så fort man inte tycker att det är rätt att leva ut en homosexualitet så är man hatisk.

Låt oss vara mycket konkreta: Hur kärleksfullt tror du att det uppfattas om du till en god vän berättar att du tycker att relationen till personen han älskar och delar sitt liv med sedan många, är syndig och dålig. Hur kärleksfullt skulle du uppleva sådana synpunkter för egen del?

Det finns inte - och behöver inte finnas - några skäl för en människa att acceptera sådan invändningar från sin omvärld. Det är oförskämt och knappast att förknippa med god vänskap att bete sig på ett sådant sätt. Det bryter allvarligt mot det sätt på vilket vi behandlar varandra i vårt samhälle. Om en sådan invändning belönades med att vänskapen bröts vore det rimligt. Om en sådan invändning belönades med ett hårt knytnävslag i ansiktet på den som invänder, vore det straffbart enligt svensk lag, därför förkastligt, men moraliskt fullt förståeligt.

Vi kan inte bete oss hur som helst mot varandra, bara för att vår religiösa drifter löper amok under svepande förevändningar att vi är "kärleksfulla".

Man kan väl älska en människa och acceptera den som person utan att tycka den personens livsstil är korrekt?

Det beror alldeles på det. Nu talar vi om inställningen till den homosexuella männsikan och ingenting annat. Håller man sin åsikt för sig själv och inte låter den gå ut över andra, är det ju inget problem. DET är att hantera sin uppfattning kärleksfullt om man inte har kraft att ändra på den.

Men man måste se "the bigger picture"!
1. Fördömer man homosexualiteten fördömer man även den homosexuelle. Vill man inte inse att man inte kan skilja människan från hennes sexuella läggning bör man tiga i frågan.

2. Denna lilla "åsikt" har ställt till med stort lidande och att lufta den offentligt bidrar till den opinion mot homosexuella som leder till våld, mord, självmord och annat lidande. Man har således en del i sådant ont om man delar "åsikten".

3. Frågan har fått orimliga proportioner i den konervativa, martyrskapskåta delen av kristendomen och har kommit att tjäna helt andra syften - diaboliska - än sexualmoraliska.

4. Konsekvensen av ovanstående punkter är att det innebär mera synd att säga "homosexualitet är synd" än vad homosexualitet i sig skulle vara även i konservativa kristehetens ogina människosyn.

Det rätta för den som härbärgerar tvekan inför homosexuellas rätt att leva som fullvärdiga medlemmar i det svenska människokollektivet är givetvis att inse att man har en moraliskt usel hållning, lämna den och lära sig att det mest kärleksfulla är att totalt acceptera sin homosexuella medmänniska.

Jag hoppas att jag nyanserat den konservativa kristenhetens förbrytelser i denna fråga, så att du förstår att det inte BARA handlar om det hat mot nästan som är så uppenbart och genant för samma grupp.

Hotet Gardell

Det bereder givetvis ett visst nöje att läsa kommentarerna på dagen.se, de som kommenterar Jonas Gardells nya teve-serie om Gud.

Där har vi de som försvarar honom - fattas bara annat! - men där finns också den vanliga klagokören av rättshaverister och andra: den nitiske metodistpastorn som tar varje tillfälle att kasta ut barnet med badvattnet, fundamentalisten bakom signaturen JIMMY (för alltid ihågkommen för sin gudsordsförfalskning när han citerade Bibeln fritt ur minnet och avslöjade att det mesta av hans "bibeltrohet" var hans egen tolkning) - men mest intressant av allt: dessa röster från utmarkerna som har med sig doften av instängt bönehus från förr, klangen av en ostämd tramporgel och de skorrande lovsångstonerna i de glesa bänkraderna. De skygglappskristna, som benhårt står upp för sin egenart, sina aparta världsbilder och människosyner och sitt till rättfärdighet förklädda utanförskap.

I det bönehuset får inte Gardell plats; där måste han fördömas, anklagas för att vara okunnig (!) och där måste konspirationsteorierna mot SVT m fl konstrueras och odlas.

Varför? För att han är ett hot. Ett mot Gud? Mot Kristus? Knappast. Storheten Gud låter sig inte rubbas.

Ett hot mot tron? Jesus uppmanar människan att bygga sitt hus på en solid grund. En sådan grund är inte dogmer, bibliskt paragrafrytteri eller en snäv församlingssyn [som i praktiken innebär att bara vi i Lillebys pingstförsamling - närmare bestämt Asta Bengtssons bönecell, ja egentligen bara vi tre som brukar ha platserna närmast fönstret, undantaget Birger Hansson som tar två kakor till kaffet - kommer till himmelen]. Är det värt att kalla tro ens? Är det inte bara ett tankesystem, en fästning man byggt upp till sitt eget försvar? Ett försvar av den egna identiteten. Ett murverk för att hålla den obehagliga tanken på att själen kanske är ensam i ett oändligt mörker och detta mörker är vars och ens existentiella ångest. En fästning som håller även Kristus utanför. Där på murkrönet går det andliga högmodets vakter rundor; därifrån skjuts den andliga fåfängans pilar; där har skottgluggarna luckor som hindrar kritik och förnuft att tränga in.

I fästningen är kyrkofariséen borgherre. Han förklarar att det är rätt att ljuga, rätt att hata och rätt att dräpa - och allt får ske i Guds namn. Det räcker att befinna sig innanför murarna för att vara rättfärdig, och en rättfärdig får göra vadsonhelst.

I det murverket är Kristi bild blott målad i tunn fernissa på väggarna. Hans namn står tecknat över porten, men han är inte grunden som det hela är byggt på. Under källarsalarna i borgen håller tändstickstunna dogmer upp det rangliga schabraket.

Om då en Gardellbög kommer och rycker i stickorna. Vad riskerar inte att hända? Fuskbygget kan falla samman.

Jonas Gardell är bara ett exempel, som råkar vara en homosexuell. Han pekar på brister som andra pekat på i hundratals år. Men det faktum att han är homosexuell är ett hot i sig. I den dogmatiska fästningen får ingalunda bögar plats. De hotar den nödvändiga ordningen. Falskspelet tål inte att synas av sådana.

Hur ska en sådan kristen rädda sig? Timmermannen och byggmästaren Jesus Kristus står vid porten och bultar. Låt honom komma in och knacka i väggarna, gå runt och mäta fukten i murbruket, sätta spettet i grunden. Låt honom riva ner och bygga om!

DEN SOM HAR EN TRO BYGGD PÅ KRISTUS SJÄLV,
BLIR ALDRIG HOTAD OCH BEHÖVER INTE FÖRSVARA SIG!

Äkta eller oäkta kristen

Några kommentarer och samtal på denna och andra bloggar har gjort att frågan: Vem är en äkta respektive oäkta kristen? har kommit på tal. Signaturen P-O S anser att uppdelningen är relevant medan jag anser att den är destruktiv.

Signaturen P-O S, tar för det första ogärna i beaktande att vi lever med tvåtusen år av kyrkohistoria i ryggen och att den kristna kyrkan alltid sett mycket olika ut. Även detta fenomen - att dela in sig själv och andra i kategorier som definierar mer eller mindre äkta kristendom - tillhör naturligtvis även det sådant som går att studera från Nya Testamentets dagar fram till vår egen tid. Den hållning P-O S har, är representativ för mycken annan kristendom och det är därför jag väljer att ta upp det här.

Ingen kristen skulle definiera sig som oäkta. Man tror ju som man gör för att man anser det vara rätt på ett eller annat vis. P-O S skriver:

...det kanske är högfärdigt att kalla sig själv äkta kristen, men jag menar att den som inte tror på sånt som inte går att misstolka i bibeln, han bryr sig inte om vad Gud säger, och då är man inte en äkta kristen enligt mig.

För det första: Kristen är den som anser sig vara anhängare av Kristus, och att ge sig på att försöka döma ut enskilda kristna för att de i övrigt tror på det ena eller andra sättet, ja därtill är högfärd ett alltför milt ord.

"sånt som inte går att misstolka" är ju ett intressant uttryck när det kommer till just frågan om homosexualitet (det är detta samtalet handlat om) som man ju menar fördöms i Bibeln. Begreppet är uppfunnet i slutet av 1800-talet och det fenomen som ordet beskriver, förekommer inte i heller det i Bibeln. Den begrepps- och definitionsförvirring som vissa grupper av kristna eldar på är så slarvig och flagrant att man inte kan undgå att misstänka att det är helt anndra mekanismer som verkar.

Vilka mekanismer är då detta? Jo, släktingar till de mekanismer som påstår att det skulle vara relevant att dela in kristna i äkta och oäkta. Denna uppdelning har ju blott ett syfte: Att legitimera min egen tro, boosta mitt eget andliga ego, ge mig själv rätt och stärka den gruppidentitet som min tro ger mig.

På ett sätt kan man beskriva det som det gamla (o)hederliga "vi-och-dom"-behovet. Det är genom att definiera sin motståndare eller sin olike som man själv får en identitet. Detta parat med en genomtänkt homofientlig agenda som ständigt sipprar ut i vissa kristna kretsar och man får den rädslans kultur som upprätthåller de korthusliknande teologiska systemen och balanserar dem på en grund av tändstickor. Fullt synlig och möjlig att betrakta för envar som har intresse av att glänta på förlåten i de frikyrkliga eller konservativa svenskyrkliga sammanhangen.

Här kan man ju vidare notera att dessa mekanismer har föga med Kristustillit att göra, utan den sociala gemenskap och trygghet varje människa önskar sig och strävar efter. I det här fallet är denna strävan dock störd, perverterad, och parasiterar på vad som skulle kunna vara en frisk tro, en tro som inte dömer sin nästa utan deltar i det sökande efter det gudomliga mysterium som bara den fåfänge menar sig kunna omfatta och förstå.

Frågor som inställer sig efter ovan konstaterade är givetvis: Vem som egentligen är en oäkta kristen? Om man ändå skulle välja att anlägga detta ovidkommande och destruktiva perspektiv. När man nu inte tjänar Kristus genom att låta dessa mekanismer få fritt spelrum i sitt andliga liv, vem tjänar man då?

Svaret torde vara givet.



Relaterade artiklar av möjligt intresse återfinns här, här, här och här.

"Jesus var gay"

... tror gayikonen sir Elton John enligt Aftonbladet i en intervju med Parade magazine. Han säger:

– Jag tror att Jesus var en känslig, superintelligent gay man som förstod sig på människors problem – på korset förlät han människorna som hade korsfäst honom, Jesus ville att vi skulle vara kärleksfulla och förlåtande.

En fin komplimang till Jesus och inte alls ett orimligt antagande, naturligtvis. Men som ett brev på posten klagar Jesu efterföljare - ja, de som framhärdar i den för samhället och envar skadliga lögnen att homosexualitet skulle vara en synd. Som vanligt står de där med byxorna nere och vädrar sin vidriga attityd. Och så blir världen, tack vare dem, en smula sämre än en gång.

Kan det finnas en särskild krets i helvetet för homofientliga kristna tro? Nå, även det vore rimligt, men den frågan tänker jag inte besvara här. Det försåtliga kluster av synder som följer på homofientligheten faller naturligtvis även det under nåden, för den som tror på Kristus. Åtminstone den Kristus som sir Elton tycks beskriva.

Dagen skriver om saken här.

Att driva sin nästa till självmord

Nya uppgifter om HBT-personers hälsa kom i en rapport helt nyligen. Det ser inte bra ut. Dagens nyheter skriver:

Av rapporten framgår att då man inte får acceptans i nära relationer så ger det otrygghet i vardagen och gör att dessa ungdomar mår mycket sämre än heterosexuella. Av unga homosexeulla har 65 procent av kvinnorna bemötts på ett kränkande sätt och 48 procent av männen.

Jag har sagt det förut - och jag kommer inte sluta säga det - de homofientliga krafterna i de kristna kyrkorna har mycket att svara för när det gäller kristna hbt-ungdomars hälsa.

Det duger inte att förneka det längre och sticka de pastorshuvudena i den kyrkliga sanden! Tag ansvar och inse att ni har självmördarblod på era händer!

Nödvändig information om kristendomens baksidor

Det vore vettlöst att låta inslaget "kristendom" i den svenska skolans religionsundervisning reduceras till samma omfattning som övriga världsreligioner. Detta var en av morgonens nyheter.

Lars Ohly tyckte i P1 Morgon att detta var rimligt, bl a med motiveringen att kristendomen innehåller element som inte är förenliga med det svenska demokratiska samhället. Men det är ju just av en sådan anledning som kristendomen måste upp på schemat. Den måste belysas och kritiskt granskas.

Med utgångspunkt i den här bloggarens huvudärende - bekämpandet och utrotandet av den kristna homofientligheten - är det av högsta vikt att unga människor tidigt blir informerade om, och därigenom även varnade för, att många kristna samfund idag även är hem för en av de få kvardröjande antidemokratiska attityderna i samhället: denna homofientlighet.

Det är naturligtvis också av vikt att uppväxande generationer får lära sig vilka värdemässiga beståndsdelar vårt samhälle byggts upp av under århundradena. Och även detta för att kunna skilja de destruktiva – så som homofientlighet och kvinnoförtryck – från de goda.

Vidare är det av intresse att ge kunskap om att Bibeln inte alls talar om homosexualitet och att alls inte alla kyrkliga sammanhang härbergerar denna ruttna människorsyn, utan vill allvar med Jesus kallelse att göra alla folk till lärjungar (inte bara de heterosexuella, vilket i praktiken är konsekvensen av exempelvis de evangelikala svenska frikyrkornas destruktiva hållning idag).

Denna nyhet rapporteras bland annat i Dagen här, här, här och här.

Gud straffar homofientlighet med jordbävning

Gud har låtit naturen straffa Haiti för att katolska kyrkans överhuvud återigen uttalat sig mot homosexuellas rättigheter - fullkomligt obotfärdig, utan verklighetsinsikt och i fullständigt förakt för de konsekvenser hans uttalanden får för de människor som berörs. Eller?

Dagen.se skriver att hundratals präster omkommit under rasmassorna och att 'ärkebiskopen blev krossad på sitt eget kontor'. Man får förmoda att de evangelikala kyrkorna har straffats ännu hårdare för sin sataniskt inspirerade hållning till sina homosexuella medmänniskor. Eller?

Efter att genom sina syndfulla handlingar ha tvingat homosexuella att leva ett liv i orättfärdig celibat, att leva i ett orimligt socialt tryck ständigt påpassade och övervakade av kristna syskon och inte minst drivit tusentals homosexuella till självmord - Gud har straffat dem. Eller?


Har Åke Green månne avvärjt en katastrof genom att för en gångs skull avstå från att tala om sin syn på homosexualitet? Kommer Missionskyrkornas beslut att inte viga homosexuella leda till att Gotland sjunker i havet?