Om grunden för kyrkopolitiskt engagemang

Utgångspunkten för den som vill bli vald till en kyrklig beslutsinstans i kyrkovalet bör vara ett engagemang för själva organisationen Svenska kyrkan. Utan ett sådant engagemang blir syftet förfelat och det arbete man kommer att utföra i kyrko- och stiftsfullmäktige eller kyrkomöte riskerar att bli färgat av helt andra faktorer än organisationen Svenska kyrkans intressen. Idealiskt är givetvis att detta engagemang bottnar i en personlig tro i linje med Svenska kyrkans trosbekännelse.

Det kan konstateras att partipolitiken efter många års suckan och tandagnissel från kyrkligt aktiva medlemmar, nu är på väg att fasas ut. Från Centerstämman rapporterar Dagen att Centerpartiet (som sådant) diskuterar att dra sig ur kyrkopolitken.

Det önskvärda – att en idéburen organisation styrs av personer och grupper som själva bärs av samma idé och inte av andra organisationer, burna av andra idéer – är beroende av medlemmarnas villighet till just detta.

Problemet är naturligtvis att en demokratisk styrd kyrka måste styras av medlemmarna. Medlemsskapet – och inte graden av engagemang i verksamheten – måste vara grunden för denna demokratiska ordning. Och då förblir det en önskedröm att medlemmarna lydigt ska ordna sig efter teologisk smak och överge sin politiska hemvist.

Det är något stötande att politiska partier ställer upp med nomineringsgrupper i kyrkovalet. Jag anar en bevakningslust: Vi måste se till att inte mörkermännen tar över och kvinnoprästmotståndifierar alltihop igen. Jag ifrågasätter dock starkt denna attityd som grund för engagemanget.

Just nu finns det framför allt tre nomineringsgrupper – ÖKA, POSK och Frimodig kyrka – som har som sin idé att engagera aktiva kyrkomedlemmar. En av de mest övertygande invändningarna mot de sekulära partiernas inblandning i kyrkopolitiken ger Frimodig kyrkas ordförande Jan-Anders Ekelund på partiets blogg - ett verkligt demokratiskt problem:

Det blir helt absurt att de politiska partierna är grunden för nomineringsarbetet, partimedlemmar som inte är medlemmar i Svenska kyrkan kan alltså bestämma över vilka som skall vara förtroendevalda i kyrkan.

Dock finns andra grupper och exempelvis FISK – sprunget ur Folkpartiet - vars kandidat Carl Martin Haegermark ger ett intressant och trovärdigt svar på frågan hur hans politiska och kyrkoteologiska tankar förenas.

Jajaja, kvinnoprästfrågan och problemet med vissa gruppers lika envisa som vulgära homofientlighet ÄR en realitet. Men man kan inte komma runt dem genom att kvotera bort deras företrädare, eller förbjuda dem.

Idag ser vi en ökning i unga manliga prästkandidater som utan tvekan – förvisso mellan skål och vägg – erkänner att de är både kvinnoprästmotståndare och homofientliga. Vidare kan man notera att de även passerar biskopens nålsöga och kommer släntrande ur domkyrkan med både stola och rundkrage om halsen. Förbud lurar ingen förslagen och påhittig som vet vad han (?) vill.

Sålunda, kära liberaler (i kyrklig mening): Är detta ett problem? Tänk om, tänk rätt!

Att Svenska kyrkan alltjämt hålls i en kopplad sele, av organisationer som har som främsta intresse att bevara andra värden än sådana som är centrala för kyrkans idé – den kristna tron så som den kommer till uttryck i framför allt den apostoliska trosbekännelsen – är inte något gott. Detta måste dock de politiska partierna komma fram till på egen hand. Och med hjälp av opinionsbildning från kyrkans medlemmar.