Här finner jag det lämpligt att återvinna delar ur en tidigare publicerad text:
Det är på sin plats att till att börja med göra upp med begreppet kristofobi. Hur många är rädda för kyrkan och de kristna? Inte så många sannolikt. Precis som jag hellre använder ordet homofientlighet (i betydelsen fientlig inställning mot hbtq-personer) istället för homofobi (sjuklig skräck för desamma) är det rimligare att tala om aversion mot kyrkan och de kristna.
Eftersom konservativa kristna, ofta p g a sin felkonstruerade trosbyggnad, är mer ömtåade än många andra grupper när det gäller att ta kritik för sina olika uppfattningar (kritik riskerar ju att få bygget att rasa samman), kallar de ofta kritik numera för kristofobisk. Det är s a s den senaste trenden i att falsifiera ett martyrskap som passar i ett modernt samhälle.
Kristofobiskt är det alltså inte, men väl visar kritiken på aversion mot den typen av vulgärkristendom som det handlar om. Vad som då är väsentligt att notera är att denna aversion är FRAMKALLAD AV DESSA KRISTNA SJÄLVA. De har ju med vett och vilja valt en tolkning som får så uppåt väggarna vansinniga konsekvenser för vissa av deras medmänniskor (hbtq-personer m fl), att omvärlden bara kan reagera med vämjelse och fördöma dem.
Den vulgärkristna homofientligheten exempelvis, är ju en rest som man borde gjort upp med vid det här laget, men eftersom de homofientliga kristna tjänar en annan agenda än den som dikteras av Kristi kärlek, håller man fast vid den dåraktiga uppfattningen. Den andra agendan är den som har som syfte att vara religion i första hand och Jesu lärjungar i andra; sammanhållning först, följa Jesus sedan. De homosexuella blir den nödvändiga fiende som håller gruppen samman – ett DOM till det homofientliga VI.
Kort sagt: Man silar mygg och sväljer kameler. Och får stå helt i onödan – med långtgående praktiska konsekvenser för Guds rikes utbredande i Sverige – i samhällets skamvrå för att man dragit på sig dess aversioner. Givetvis är det sorg för Guds rikes verkliga tjänare, att det ligger i händerna på högljudda klåpare och pastoralt inkompetenta människor.
Nyateismen gnuggar händerna och jublar naturligt nog när de kristna gör självmål efter självmål efter självmål. Och det självpåtagna martyriet – andliga egoism – kommer att visa sig vara en klen tröst på Domens Dag.
Läs hela inlägget här: Aversion mot kyrkan är de kristnas fel
