Homofientlighet - en studie i kristen ohederlighet

Idag den 17 maj är IDAHO – International Day Against Homophobia. I östra delen av Europa har vi i veckan sett homofientliga uttryck i samband med försök till manifestaioner för homosexuellas rättigheter. I svensk kristenhet ser vi hur homofientligheten – ibland möjligen med amerikansk förebild – tar sig absurda uttryck. Homosexualiteten har de senaste åren seglat upp som en sorts specialärkekardinalsynd för vilken det knappt är lönt att tala om förlåtelse eller nåd. Även i övrigt balanserade teologer, präster och pastorer tappar fullständigt besinningen och verkar anse att alla människor utom just homosexuella är värda respekt och anständigt bemötande.

Hand i hand med den bibelsyn och kristendomstolkning som kommer till uttryck i ”konservativa” och evangelikala sammanhang i Svenska kyrkan och i de svenska frikyrkorna, går ofta en mycket selektiv och slarvig bibelhantering. Detta slarv kommer man ofta undan med tack vare sitt oförklarligt kraftfulla självförtroende. Detta självförtroende leder i sin tur till att man gör en rad misstag, vilket man ofta ”kommer undan” med tack vare att man med i kraft av självförtroendet framstår som en auktoritet. Det är man nu inte. Snarare tvärtom.

Exempelvis anför man ofta i ”homosexfrågan” ett antal bibelord med uppräknade beteenden. Vad man missar är att man dömer ut sig själv genom att räkna upp synder man själv begår i och med att man enögt kritiserar homosexuella (och ett visst utvalt antal andra grupper). Se tidigare inlägg.

Inte heller tillåts något av de många bibelord som manar till ödmjukhet, överseende och mildhet, att slå igenom. Debattbeteendet är nästan genomgående hårt och hjärtlöst. Avsaknad av empati har nästan blivit ett kännetecken för såväl evangelikala frikyrkokristna som evangelikala och gammalkyrkliga i Svenska kyrkan. Men icke blott i den lite mer skruvade debattsituationen som uppstår i dagens bloggosfär och på insändarsidor uppträder denna hårdhet. Även privat anser sig enskilda ha rätten att läxa upp sin nästa när vederbörande valt att gå en annan väg än den evangelikalt radikala.

Härvid sker själva förlusten av trovärdighet: Man åberopar en offentlig skrift, känd sedan årtusenden, man menar sig stå för en icke-tolkande, allt infattande bibelsyn. Men icke ens i offentlighetens ljus gör man vad man säger sig göra. Istället tolkar man. Istället väljer man ut bibelställen. Allt givetvis efter en agenda.

Frågan blir den en om heder och ärlighet. Varför ska man lyssna på någon som påstår sig göra det ena, men helt öppet gör det andra? Skulle man vara beredd att köpa en bil av en sådan person? Se tidigare inlägg.

Jag menar att det handlar om en moralisk blockering, en defekt på det mänskliga samvetet, som inte tillåter dessa människor att se sig själva och sin egen skröplighet. Sökarljuset riktas mot en spektakular "synd", och de mer vardagliga kommer i skymundan och vardagssyndaren slipper undan.

Är dessa fenomen då nya i kyrkohistorien? Ingalunda! Redan Jesus själv riktar svidande kritik mot sin tids motsvarigheter. Han berättar liknelser om dem. Han far ut i vad som förefaller vara strafftal mot dem. ”Ve er!” ropar han, och så går han igenom beteende för beteende hos dessa perverterade religionsutövare. I Matteusevangeliets 23:e kapitel känner vi på punkt efter punkt igen våra dagars homofientliga kristna.

Jag kommer att återvända till motiven bakom homofientlighetens yttringar i städade kyrkliga sammanhang, den mer eller mindre illa dolda agendan, hotet mot trossystemen och varför man även i Svenska kyrkan tillåter sig behålla den defekta moralen.