Pastoral katastrof på Credo i Lund

Tisdag 10 mars var en präst inbjuden att tala för studentföreningen Credo i Lund. Ämnet var ”Jesu återkomst” och enligt uppgift kom föredragshållaren in på ämnet homosexualitet.

Detta ämne hanterades med en attityd som på senare år blivit typisk för en viss sorts svensk kristenhet. Man talar om homosexualitet som en synd för vilken ingen nåd finns. Denna synd beskrevs bland annat på så vis att dess s k utövare, smädar Kristi kors och kränker Guds kärlek. Framför allt ska det ha varit prästens sätt, hans stil när detta ämne berördes, som signalerade att detta är en synd värre än andra, vilkens företrädare inte har i kyrkans famn att skaffa.

Här sker den pastorala katastrof som rubriken avser. Credo i Lund är en studentförening. Hit går troende unga kvinnor och män; många från kristna hem; några som kommit till tro under unga eller vuxna år. Hit kommer man för att ta del av en kristen gemenskap och dela vardagens vedermödor utifrån den storhet man ger epitetet klassisk kristen tro.

Homosexuella människor finns även på Credo i Lund. Kanske gör de valet att inte ”leva ut” denna läggning och då behöver de möta stöd hos sin kristna gemenskap. Det torde inte vara obekant för den initierade att denna kamp för den enskilde kan te sig både hård och oerhört smärtsam. Kanske delas kampen med en god själasörjare som stöder och garanterar Guds nåd i denna kamp. Om en sådan själasörjare skulle åhöra den ovan nämnde prästens ord, skulle han troligen bli mycket frustrerad och finna sitt arbete med sin kämpande konfident spolierat.

Ponera att en homosexuell ung man åhörde föredraget. Ponera vidare att han valt att ha sin kamp i ensamhet utan att berätta för någon. Ponera även att han just genomgick en särskilt svår period i sin brottning med att få sin uppriktiga tro på och vilja att följa sin Herre Jesus Kristus att gå ihop med de homosexuella känslor han oupphörligen upplever i sitt inre. Brottningen hade lett till en svår depression som han trots allt skickligt dolt för sin omgivning.

Så fick han höra den unge pastorns ord om hur hans läggning – fullständigt nådefritt – ”smädar Kristi kors” och ”kränker Guds kärlek”. Om den unge mannen i åhörarskaran vidare gått hem på kvällen med vetskapen om att Jesus Kristus inget mer vill ha med honom att göra, och han därefter tagit sitt liv, vore detta inte första gången i historien.

Prästen ifråga är född 1980 och prästvigd för Göteborgs stift 2007. Man tycker att en man som är nästan 30 år gammal, skulle ha uppnått en större personlig mognad under den drygt femåriga utbildning som leder fram till prästtjänst i Svenska kyrkan. Så visar sig nu icke vara fallet. För skälet till att homosexualiteten i detta fall hanterats med sådan grov pastoral omdömeslöshet, och att en så billig form av teologi bedrivits, kan knappast ha något annat skäl än brist på erfarenhet av möten med människor i olika situationer och skeden i livet, samt personlig mognad och för alla del även fallenhet och lämplighet för den uppgift man har att utföra.

Ett ansvarsfullt agerande som resultat av denna skandalartade händelse borde vara följande:
1. Prästens arbetsgivare bör allvarligt fundera på om den anställde är lämplig för sin uppgift och ta honom i upptuktelse.

2. Ansvarig biskop bör kalla prästen till sig och kräva förklaring och vidare utreda om prästen kan kvarstå i Svenska kyrkans vigningstjänst.

3. Prästen själv bör ta en time-out från tjänst och ämbete för att fortbilda sig i HBT-frågor, ge sig tid att mogna och reflektera över sitt liv och sin eventuella framtid i Kyrkans tjänst.

Denna händelse väcker en rad vidare tankar, till vilka jag avser återkomma längre fram.