Tro i paketform

Det verkar vara svårt att acceptera att människor kan ha en kristen tro som går i otakt med de kyrkliga kollektivens olika agendor.

Går det att tro på Kristus (vilket ju är själva grundförutsättningen för det kristna), av hjärtat stämma in i den apostoliska trosbekännelsen (och skriva under på varenda artikel), anse att inkarnationen är en historisk verklighet, hysa en kyrkligt traditionell syn på sakramenten i luthersk anda, på fullaste allvar mena att Svenska kyrkan har ett ärende till den moderna människan med löfte om räddning och evigt liv för den som tror på Guds son Jesus Kristus – och samtidigt förkasta den ”klassiskt kristna” läran om homosexualiteten såsom varande en sataniskt inspirerad villolära.

Ja, det går alldeles utmärkt.

Men det är svårt att förstå för den som är rotad i en falang, och skapar sig en identitet som kristen genom de gemensamma tecken som förenar samma falang. Bilden som liknar tron vid ett besiktningsprotokoll, där rätt rutor ska vara ikryssade för att man ska bli godkänd, är mycket aktuell här. När det gemensamma blir viktigare än det som är rätt, går man vilse.

Jag menar att det är ansvarlöst att på den gemensamma identitetens altare offra sitt ifrågasättande av den egna falangens trossatser. Själv står jag hellre ensam med min tro på det som är rätt, än tvingar mig gå i takt för att tillfredsställa det kristna syskonet.

Det är denna vilsegång som blivit ett faktum när det gäller synen på homosexualiteten. Frågan har blivit ett tecken på gemenskap: "Vi som fördömer det homosexuella."

Andlig fåfänga, inte törst efter rätt och rättfärdighet, har fått leda, vilket är fullkomligt oacceptabelt.