Kristen tro som osund egotripp

Varför har så många konservativa kristna svårt att låta bli homosexualiteten? Min tes är att många kristna blir så ytterligt provocerade att de inte kan låta bli att röra om i det infekterade såret. Som när det ska läkas och man inte kan låta bli att göra det värre genom att klia.

Jag menar att en av anledningarna till detta hör samman med den osunda fromhetstyp som innebär att en kristen genom att se sig själv som utvald och upphöjd av Gud genom sin tro, tror sig ha rätt att ingripa i andra människors privatliv. Det gäller nu bara vissa områden. Exempelvis ekonomi och plånboksfrågor – det område som Jesus från Nasaret, så som han beskrivs i de fyra evangelierna, ägnar så stor kraft åt – ingår inte i dessa områden. Det gör däremot sexualiteten. Där bevakar man sin nästa och tror sig (felaktigt, givetvis) ha rätten att oombedd tillrättavisa och läxa upp sin medmänniska. Många homosexuella som kommit ut i en församlingskontext har vittnat om hur människor som tidigare inte engagerat sig i deras liv, plötsligt skriver långa brev och ringer och hälsar på för att berätta om hur fel det är med homosexualiteten. Oftast förstås utan att han kunskap om fenomenet, eller bry sig om att fråga den homosexuelle hur det känns eller om han haft det svårt.

Här gäller också information som botemedel. Har man en homosexuell nästa kan detta INFORMERAS bort. Predikan och förmaning ska hjälpa, och om inte, är man förhärdad och ett djävulens barn som kämpar emot Guds vilja. I vilken mån man verkligen tror på denna metod vill jag låta vara osagt. Det kan lika gärna vara ett sätt att inom den fromma korrekthetens ram få tillfälle att vara legitimt elak.

I denna fromhetstyp – som man kan möta i alla möjliga kyrkomiljöer – är man extremt fokuserad vid sin egen person och det förefaller vara mera för den egna frälsningens skull som man tillrättavisar sin medmänniska. Det är JAG som blir kränkt av min grannes homosexualitet. Det är JAG som får min tillvaro rubbad. Et cetera.

Dessvärre verkar de pastoralt ansvariga ha låg beredskap för denna osundhet. Kanske för att det ibland infekterar hela församlingar och ses som det rätta sättet att vara kristen på. Är herden själv drabbad, kanske det inte finns något hopp just där. Om en blind leder en blind…

Vidare undrar jag hur många synder man som kristen kan få lov att begå enligt exempelvis den evangelikala kristendomstolkningen för att driva en fråga. Hur ofta/mycket får man ljuga om världen och dess olika fenomen för att få sin teologi att gå ihop? Hur mycket får man skada sin medmänniska för att genomdriva sin teologi? Det finns många frågor som uppstår om just detta, när kyrkan tvingas förhålla sig till en ny värld, men envist håller fast vid en gammal världsbild.

Uppdatering: Texten ovan aktualiseras av debatten om församlingstukt inom pingströrelsen, vilken så ofta förefaller vara exempel på det osunda. Om detta skriver Dagen här, här och här.