Coola Dag går i fällan

Det bästa receptet på den perfekta kyrkliga blandningen av galla och magsyra, sitter prästen Dag Sandahl på. Bara han kan konservativ-ryta med trovärdighet. Bara han får den sedvanlig kverulansen att verka relevant. Och jag menar det.

Alla konservativa svenskkyrkliga prästsnubbar vill ju vara Dag. Många försöker vara som han; många gnäller och klagar och vill vrida klockan tillbaka till tiden då människan visste mindre om sig själv och sin omvärld. Men ingen lyckas vara lika cool. Och jag menar det också. Ta bara SVT:s Existens härom veckan. Eller varje gång han nämner ärkebiskopen. Cool överallt. Till och med hans mustasch.

Men inte ens han undgår fällan. Fariséfällan. Den som alla kyrkokverulanter sätter foten i när de har bråttom att falla sina meningsfränder i smaken. Han dömer ut de homosexuella. Särskilt om de nu har blivit biskopar, som Eva Brunne. I Dagen luftar han konspirationsteorin om att det är QX (!) och RFSL som bestämmer Svenska kyrkans agenda. I artikeln säger han:

Hela homoagendan styr oss ut i eländet. Vilka är det som ropar högst? Det är QX och RFSL i Stockholm. Någon annan skriver agendan och de snälla kristna följer den.

Man rodnar.

Det är fel hur de än vänder sig. Hela deras eventuella trovärdighet rasar. Det är inte coolt, inte ens när annars coola Dag gör det. Och jag menar det.

Homofientlighet - en studie i kristen ohederlighet

Idag den 17 maj är IDAHO – International Day Against Homophobia. I östra delen av Europa har vi i veckan sett homofientliga uttryck i samband med försök till manifestaioner för homosexuellas rättigheter. I svensk kristenhet ser vi hur homofientligheten – ibland möjligen med amerikansk förebild – tar sig absurda uttryck. Homosexualiteten har de senaste åren seglat upp som en sorts specialärkekardinalsynd för vilken det knappt är lönt att tala om förlåtelse eller nåd. Även i övrigt balanserade teologer, präster och pastorer tappar fullständigt besinningen och verkar anse att alla människor utom just homosexuella är värda respekt och anständigt bemötande.

Hand i hand med den bibelsyn och kristendomstolkning som kommer till uttryck i ”konservativa” och evangelikala sammanhang i Svenska kyrkan och i de svenska frikyrkorna, går ofta en mycket selektiv och slarvig bibelhantering. Detta slarv kommer man ofta undan med tack vare sitt oförklarligt kraftfulla självförtroende. Detta självförtroende leder i sin tur till att man gör en rad misstag, vilket man ofta ”kommer undan” med tack vare att man med i kraft av självförtroendet framstår som en auktoritet. Det är man nu inte. Snarare tvärtom.

Exempelvis anför man ofta i ”homosexfrågan” ett antal bibelord med uppräknade beteenden. Vad man missar är att man dömer ut sig själv genom att räkna upp synder man själv begår i och med att man enögt kritiserar homosexuella (och ett visst utvalt antal andra grupper). Se tidigare inlägg.

Inte heller tillåts något av de många bibelord som manar till ödmjukhet, överseende och mildhet, att slå igenom. Debattbeteendet är nästan genomgående hårt och hjärtlöst. Avsaknad av empati har nästan blivit ett kännetecken för såväl evangelikala frikyrkokristna som evangelikala och gammalkyrkliga i Svenska kyrkan. Men icke blott i den lite mer skruvade debattsituationen som uppstår i dagens bloggosfär och på insändarsidor uppträder denna hårdhet. Även privat anser sig enskilda ha rätten att läxa upp sin nästa när vederbörande valt att gå en annan väg än den evangelikalt radikala.

Härvid sker själva förlusten av trovärdighet: Man åberopar en offentlig skrift, känd sedan årtusenden, man menar sig stå för en icke-tolkande, allt infattande bibelsyn. Men icke ens i offentlighetens ljus gör man vad man säger sig göra. Istället tolkar man. Istället väljer man ut bibelställen. Allt givetvis efter en agenda.

Frågan blir den en om heder och ärlighet. Varför ska man lyssna på någon som påstår sig göra det ena, men helt öppet gör det andra? Skulle man vara beredd att köpa en bil av en sådan person? Se tidigare inlägg.

Jag menar att det handlar om en moralisk blockering, en defekt på det mänskliga samvetet, som inte tillåter dessa människor att se sig själva och sin egen skröplighet. Sökarljuset riktas mot en spektakular "synd", och de mer vardagliga kommer i skymundan och vardagssyndaren slipper undan.

Är dessa fenomen då nya i kyrkohistorien? Ingalunda! Redan Jesus själv riktar svidande kritik mot sin tids motsvarigheter. Han berättar liknelser om dem. Han far ut i vad som förefaller vara strafftal mot dem. ”Ve er!” ropar han, och så går han igenom beteende för beteende hos dessa perverterade religionsutövare. I Matteusevangeliets 23:e kapitel känner vi på punkt efter punkt igen våra dagars homofientliga kristna.

Jag kommer att återvända till motiven bakom homofientlighetens yttringar i städade kyrkliga sammanhang, den mer eller mindre illa dolda agendan, hotet mot trossystemen och varför man även i Svenska kyrkan tillåter sig behålla den defekta moralen.

Om grunden för kyrkopolitiskt engagemang

Utgångspunkten för den som vill bli vald till en kyrklig beslutsinstans i kyrkovalet bör vara ett engagemang för själva organisationen Svenska kyrkan. Utan ett sådant engagemang blir syftet förfelat och det arbete man kommer att utföra i kyrko- och stiftsfullmäktige eller kyrkomöte riskerar att bli färgat av helt andra faktorer än organisationen Svenska kyrkans intressen. Idealiskt är givetvis att detta engagemang bottnar i en personlig tro i linje med Svenska kyrkans trosbekännelse.

Det kan konstateras att partipolitiken efter många års suckan och tandagnissel från kyrkligt aktiva medlemmar, nu är på väg att fasas ut. Från Centerstämman rapporterar Dagen att Centerpartiet (som sådant) diskuterar att dra sig ur kyrkopolitken.

Det önskvärda – att en idéburen organisation styrs av personer och grupper som själva bärs av samma idé och inte av andra organisationer, burna av andra idéer – är beroende av medlemmarnas villighet till just detta.

Problemet är naturligtvis att en demokratisk styrd kyrka måste styras av medlemmarna. Medlemsskapet – och inte graden av engagemang i verksamheten – måste vara grunden för denna demokratiska ordning. Och då förblir det en önskedröm att medlemmarna lydigt ska ordna sig efter teologisk smak och överge sin politiska hemvist.

Det är något stötande att politiska partier ställer upp med nomineringsgrupper i kyrkovalet. Jag anar en bevakningslust: Vi måste se till att inte mörkermännen tar över och kvinnoprästmotståndifierar alltihop igen. Jag ifrågasätter dock starkt denna attityd som grund för engagemanget.

Just nu finns det framför allt tre nomineringsgrupper – ÖKA, POSK och Frimodig kyrka – som har som sin idé att engagera aktiva kyrkomedlemmar. En av de mest övertygande invändningarna mot de sekulära partiernas inblandning i kyrkopolitiken ger Frimodig kyrkas ordförande Jan-Anders Ekelund på partiets blogg - ett verkligt demokratiskt problem:

Det blir helt absurt att de politiska partierna är grunden för nomineringsarbetet, partimedlemmar som inte är medlemmar i Svenska kyrkan kan alltså bestämma över vilka som skall vara förtroendevalda i kyrkan.

Dock finns andra grupper och exempelvis FISK – sprunget ur Folkpartiet - vars kandidat Carl Martin Haegermark ger ett intressant och trovärdigt svar på frågan hur hans politiska och kyrkoteologiska tankar förenas.

Jajaja, kvinnoprästfrågan och problemet med vissa gruppers lika envisa som vulgära homofientlighet ÄR en realitet. Men man kan inte komma runt dem genom att kvotera bort deras företrädare, eller förbjuda dem.

Idag ser vi en ökning i unga manliga prästkandidater som utan tvekan – förvisso mellan skål och vägg – erkänner att de är både kvinnoprästmotståndare och homofientliga. Vidare kan man notera att de även passerar biskopens nålsöga och kommer släntrande ur domkyrkan med både stola och rundkrage om halsen. Förbud lurar ingen förslagen och påhittig som vet vad han (?) vill.

Sålunda, kära liberaler (i kyrklig mening): Är detta ett problem? Tänk om, tänk rätt!

Att Svenska kyrkan alltjämt hålls i en kopplad sele, av organisationer som har som främsta intresse att bevara andra värden än sådana som är centrala för kyrkans idé – den kristna tron så som den kommer till uttryck i framför allt den apostoliska trosbekännelsen – är inte något gott. Detta måste dock de politiska partierna komma fram till på egen hand. Och med hjälp av opinionsbildning från kyrkans medlemmar.

Delaktighet i våldet

RFSL:s ordförande blev nyligen misshandlad i Moldavien. Sören Juvas har en kraftfull stämma och en vass tunga. Men det kunde varit någon annan. En som inte kan tala för sig.

I den mån detta är våld mot en människa för att han är homosexuell – låt inget tvivel råda: All homofientlighet har del i detta våld.

Att den homofientliga delen av svensk kristenhet inte tydligt nog tagit ta avstånd från våld och övergrepp mot homosexuella är en tung kvarnsten om halsen på samma kristenhet. Man har genom sin opinionsbildning del i våldet – det fysiska, det psykiska, det sociala. Detta förpliktigande faktum ligger som ett grått töcken mellan betraktaren och det eventuellt goda som görs i olika sorters församlingar runt om i Sverige. Insikten om det egna ansvaret, verkar vara en hägring i fjärran...

Kommentar i pingsttid

Pingstöversten Pelle Hörnmark har farit land och rike runt för att ta pulsen på sin rörelse. Han höll på Pingst rådslag i helgen en visionspredikan. ”För internt, för inåtvänt, för självcentrerat.” Så sammanfattar Dagen hans diagnos för rörelsen. ”Vi är för självcentrerade”.

En av åhörarna kommenterar predikan i Dagen: ”Det var en nödvändig signal om att vi måste vakna upp ur vår själviskhet.”

Öppenhet är gott! Självinsikt är av högsta vikt! Men vilket värde har insikten om den egna själviskheten för den sorts kristenhet som just nu – främst kanske systersamfundet Evangeliska frikyrkan – ventilerar medlemskapsfrågor. En viss sorts människa bedöms ovärdig medlemskap bl a med hjälp av följande bibelord – 1 Korintierbrevet 6:9-10:

Låt inte bedra er. Inga otuktiga eller avgudadyrkare eller horkarlar eller män som ligger med andra män, inga som är tjuvaktiga eller själviska, inga drinkare, ovettiga och utsugare – ingen sådan får ärva Guds rike.

Ska inte tonen vara lika hård och oresonlig mot den egna rörelsen nu som mot den homosexuella som man fördömer med exakt samma bibelord? Kommer vi få höra talas om uteslutning av själviska medlemmar? Eller kommer de få stanna kvar mot bot och syndanöd?

Öppenhet och självinsikt i all ära, men om de ändå inte åtföljs av konsekvens har pingströrelsen långt kvar att tvätta bort stämpeln som driftkucku bland svenska kristna samfund.

Vidare anser jag dock det vara högst anmärkningsvärt att man inte vill ha större känslomässig stabilitet hos sitt ledarskap. En ledare som i ett visionstal tar till lipen när han talar om det viktigaste för stunden. Tänk en sådan i riksdagen eller i näringslivet. Olika organisationskulturer kräver kanske olika egenskaper av sina ledare…