Löjeväckande kristen överkänslighet

Inte undra på att kristna blir utsatta för satir! Dagens chefredaktör framträdde i P1 Morgon och försvarade läsarna kränkthet över att TV4 i ett med rätta komiskt inslag reflekterat över kristna idrottare. Den kristne som blir kränkt av denna rättmätiga skojfriskhet, borde sova ruset av sig och inse vilken värld vederbörande lever i.

Här finner jag det lämpligt att återvinna delar ur en tidigare publicerad text:

Det är på sin plats att till att börja med göra upp med begreppet kristofobi. Hur många är rädda för kyrkan och de kristna? Inte så många sannolikt. Precis som jag hellre använder ordet homofientlighet (i betydelsen fientlig inställning mot hbtq-personer) istället för homofobi (sjuklig skräck för desamma) är det rimligare att tala om aversion mot kyrkan och de kristna.

Eftersom konservativa kristna, ofta p g a sin felkonstruerade trosbyggnad, är mer ömtåade än många andra grupper när det gäller att ta kritik för sina olika uppfattningar (kritik riskerar ju att få bygget att rasa samman), kallar de ofta kritik numera för kristofobisk. Det är s a s den senaste trenden i att falsifiera ett martyrskap som passar i ett modernt samhälle.

Kristofobiskt är det alltså inte, men väl visar kritiken på aversion mot den typen av vulgärkristendom som det handlar om. Vad som då är väsentligt att notera är att denna aversion är FRAMKALLAD AV DESSA KRISTNA SJÄLVA. De har ju med vett och vilja valt en tolkning som får så uppåt väggarna vansinniga konsekvenser för vissa av deras medmänniskor (hbtq-personer m fl), att omvärlden bara kan reagera med vämjelse och fördöma dem.

Den vulgärkristna homofientligheten exempelvis, är ju en rest som man borde gjort upp med vid det här laget, men eftersom de homofientliga kristna tjänar en annan agenda än den som dikteras av Kristi kärlek, håller man fast vid den dåraktiga uppfattningen. Den andra agendan är den som har som syfte att vara religion i första hand och Jesu lärjungar i andra; sammanhållning först, följa Jesus sedan. De homosexuella blir den nödvändiga fiende som håller gruppen samman – ett DOM till det homofientliga VI.

Kort sagt: Man silar mygg och sväljer kameler. Och får stå helt i onödan – med långtgående praktiska konsekvenser för Guds rikes utbredande i Sverige – i samhällets skamvrå för att man dragit på sig dess aversioner. Givetvis är det sorg för Guds rikes verkliga tjänare, att det ligger i händerna på högljudda klåpare och pastoralt inkompetenta människor.

Nyateismen gnuggar händerna och jublar naturligt nog när de kristna gör självmål efter självmål efter självmål. Och det självpåtagna martyriet – andliga egoism – kommer att visa sig vara en klen tröst på Domens Dag.

Läs hela inlägget här: Aversion mot kyrkan är de kristnas fel

Somliga bör tiga ibland

Vi noterar med intresse nytänkandet kring ämbetsfrågan i gruppen "Kvinnorna kring Jesus". Händer räcks ut i försoningens namn för att man på något sätt ska kunna hela de sår som funnits i Svenska kyrkan sedan mitten av det förra seklet. Flera kvinnliga präster ingår i detta nätverk och vi kan bara önska dem lycka till i sitt överbryggande arbete. Gott så.

Den gamla trätofrågan har ju nu kommit att överskuggas av den nya: Äktenskapet. Då kan det noteras att många gamla kvinnoprästmotståndare i skydd av denna skugga kunnat smyga ur sina motståndargarderober och nu fullt ut samarbeta med sina kvinnokollegor.

Dock duger det inte att tiga stilla när vissa av dessa kvinnor fördömer den homosexuella människans rätt och möjlighet att själv välja sin egen personliga lyckas väg tillsammans med en partner av samma kön.

Då gäller att med fasthet påminna sig om att homosexualitet alls icke fördöms av de bibliska texterna och att vagheten hos den handfull vanligtvis anförda texter, knappast kan tävla med klarheten hos ett annat bibelord:

Kvinnan skall ta emot undervisning i stillhet och alltid underordna sig. Att själv undervisa tillåter jag henne inte och inte heller att bestämma över mannen, utan hon skall hålla sig tyst och stilla. (1 Tim 2:11-12)

Självklart äger en präst – kvinna eller man – som låter ovanstående citat passera men inte erkänner den homosexuella kärlekens rätt i Svenska kyrkan, ingen trovärdighet som själasörjare eller predikant och måste tillrättavisas med den stränghet som är den första påföljden en sådan moraliskt vidrig förseelse medför.

Homofober tänder på gayporr

Intressant läsning, som knappast överaskar.

Homofober tänder mer på gayporr

Det är givetvis så att den största drivkraften för religiös homofientlighet är rädsla för de egna känslorna. I vissa kretsar är det knappast någon hemlighet att några av de mest högröstade homomotståndarna i de svenska kristna konservativa kretsarna själva är homo- eller bisexuella - celibatärer eller ej.

Det osar svin

Och oset drar in från Etiopien.

Mekane Yesus-kyrkan kallas en systerkyrka till Svenska kyrkan. Men så här beter sig inte ett syskon. Så här beter sin en ogin, ingift avlägsen släkting eller en sinnesjuk granne. Och Mekane Yesus-kyrkan måste nu behandlas därefter. I stället för att låta Svenska kyrkans beslut i äktenskapsfrågan vara en inre angelägenhet, kan man inte avstå från att visa upp sin usla människosyn och homofientlighet. Nu måste band klippas, relationer avslutas och eventuella ekonomiska bidrag dras in och krävas tillbaka.

Svenska kyrkan borde visserligen ha avsagt sig vigselrätten när man inte kunnat garantera att samtliga dess tjänstemän (prästerna) varit kompetenta nog att förvalta vigselrätten, men det vittnar åtminstone om en människosyn som begriper det enkla faktum att homosexuella är verkliga människor, fullvärdigt jämlika med heterosexuella som söker sin livskamrat och vill ha möjlighet att manifestera sin kärlek i äktenskapets form. Detta är idag en juridisk verklighet i Sverige - civilisationen seger över det barbari som odlas av enskilda och kyrkliga samfund världen över och i Sverige - nota bene! - även 2011!

Svin osar det även om de som skyndar till Mekane Yesus-kyrkans försvar i Sverige. Somliga kyrkopolitiska partier, som gjort den andliga självtillräckligheten till sin norm om än i den förmenta fromhetens dräkt, verkar tycka att det är rimligt att främlingar ska få sin vilja fram i kyrkans inre affärer.

Den verkliga synden ligger hos den som inte drar sig för att genom sin propaganda, verka för opinionen mot HBTQ-personer i vårt samhälle och alltså därför bidrar till det hat, våld och lidande som HBTQ-personer måste utstå i vårt samhälle. Att bidra till att en annan människa tar sitt liv eller blir mördad, är att ha blod på sina händer.

Det osar således svin även från vissa platser i kyrkomötet.

Uppdatering: Ärkebiskopens svar.

Varning för nytt medlemsbegrepp i pingst!

Pingströrelsen - det ska först som sist fastslås - är inte en gemenskap som kan rekommenderas för den som söker Jesus Kristus. Inte heller låter han sig annat än svårligen finnas där. Ytligheten i tro, och uttryck för densamma, är lika markant som det sociala tryck som utgör själva grunden i denna föreningskristendom. Det är en avart som icke blott är svårt anfrätt av antiintellektualism och vidskeplighet, utan framför allt bär påfallande lika drag med den religiositet som Jesus med sådan pedagogisk träffsäkerhet fördömer i Matteusevangeliets 21:a kapitel, och som därför ständigt måste betraktas med såväl skepticism som en sträng, fostrande blick.

Icke desto mindre finns det alltså människor som där har sin andliga hemvist och detta får man i viss mån respektera, även om perspektivet i barmhärtighetens namn bör vara sådant att man anser att dessa människor är på väg FRÅN pingstsammanhanget och in i något bättre - även om de s a s för tillfället står med näsan i fel riktning.

Den varning som utfärdas i rubriken, gäller det exklusiva medlemskapet i rörelsen. Det står att läsa i Dagen att tongivande pingstvänner vill att man ska se över medlemsbegreppet. Tidigare har man konsekvent avvisat homosexuella som "lever ut" sin sexuella läggning. Nu öppnas för att man ska kunna vara medlem även under den process som verkar avhomosexualiserande på vägen till den falska kristendom som brinner i pingströrelsens kärna.

Detta är förvisso fullständigt ovärdigt en kristen gemenskap, men det vore ändå bättre om man tydligare än i dag deklarerade att pingströrelsen är homofientlig och inte välkomnar homosexuella, istället för att locka in intet ont anande sökande människor för att sedan förnedra dem och utsätta dem för de ovärdiga trakasserier som så många homosexuella vittnar om.

Det allra bästa vore givetvis om pingströrelsen upphörde att existera och dess medlemmar, vände sig bort från den egocentriska evangelikalismen för att i stället söka sig till Jesus Kristus i något av de samfund där något sådant är möjligt.