En sida för den som är intresserad:
Gregorius Rex på Facebook
måndag 29 mars 2010
söndag 28 mars 2010
Barbariet i de tanzaniska kyrkorna
Dagen skriver att tanzaniska kyrkor vill stoppa missionärer som är positiva till homoäktenskap. Det visar givetvis på den brist på civilisation som råder i dessa kyrkor och hur den kristna religionen där fortarande har kvar oacceptabla rester från de århundraden då man ansåg att homosexualitet var onaturligt.
Naturligtvis vore det bästa om de tanzaniska kyrkorna i ödmjukhet böjde sina hårda hjärtan och nackar och tog emot undervisning från en kyrka - den svenska - som nått en större mognad än de själva. Det lär nu inte hända och de barbariska kyrkorna bör lämnas ut till djävulen att festa på deras arma själar.
Barbariet finns även inuti Svenska kyrkan. Ett exempel: Det lilla kyrkopolitiska partiet "Frimodig kyrka" - som inte missar ett tillfälle att få leka martyr och gnälla på vad de anser vara missförhållanden i stället för att vara konstruktiva - driver vidare sin homofientliga linje och kommenterar saken på sin blogg. Givetvis åtföljt av den pinsamma kör av lika gnällande kyrkofariséer, bland kommentarerna, som är den grupp man vill tillfredsställa med sina åsikter. Naturligtvis har vi inte sett något gott komma från detta parti ännu, något som förmodligen beror på dess osunda fixering vid äktenskapet.
Naturligtvis vore det bästa om de tanzaniska kyrkorna i ödmjukhet böjde sina hårda hjärtan och nackar och tog emot undervisning från en kyrka - den svenska - som nått en större mognad än de själva. Det lär nu inte hända och de barbariska kyrkorna bör lämnas ut till djävulen att festa på deras arma själar.
Barbariet finns även inuti Svenska kyrkan. Ett exempel: Det lilla kyrkopolitiska partiet "Frimodig kyrka" - som inte missar ett tillfälle att få leka martyr och gnälla på vad de anser vara missförhållanden i stället för att vara konstruktiva - driver vidare sin homofientliga linje och kommenterar saken på sin blogg. Givetvis åtföljt av den pinsamma kör av lika gnällande kyrkofariséer, bland kommentarerna, som är den grupp man vill tillfredsställa med sina åsikter. Naturligtvis har vi inte sett något gott komma från detta parti ännu, något som förmodligen beror på dess osunda fixering vid äktenskapet.
fredag 19 mars 2010
Det evangelikala hotet mot samhället
Det finns en antigayagenda i de evangelika kyrkorna - även i Sverige.
Se klippet nedan - det krävs inte mycket skarpsinne för att genomskåda lögnerna och den ondskefulla retoriken - och ställ dig frågan: Är det så här vi vill ha det?
Tipstack till den skarpsinniga bloggen Religiovakt.
Relaterat: Dagen
Se klippet nedan - det krävs inte mycket skarpsinne för att genomskåda lögnerna och den ondskefulla retoriken - och ställ dig frågan: Är det så här vi vill ha det?
Tipstack till den skarpsinniga bloggen Religiovakt.
Relaterat: Dagen
torsdag 4 mars 2010
Att hata kärleksfullt
En intressant fråga dök upp i kommentarerna till det förra inlägget. Signaturen Andreas skriver:
Det finns inte - och behöver inte finnas - några skäl för en människa att acceptera sådan invändningar från sin omvärld. Det är oförskämt och knappast att förknippa med god vänskap att bete sig på ett sådant sätt. Det bryter allvarligt mot det sätt på vilket vi behandlar varandra i vårt samhälle. Om en sådan invändning belönades med att vänskapen bröts vore det rimligt. Om en sådan invändning belönades med ett hårt knytnävslag i ansiktet på den som invänder, vore det straffbart enligt svensk lag, därför förkastligt, men moraliskt fullt förståeligt.
Vi kan inte bete oss hur som helst mot varandra, bara för att vår religiösa drifter löper amok under svepande förevändningar att vi är "kärleksfulla".
Men man måste se "the bigger picture"!
1. Fördömer man homosexualiteten fördömer man även den homosexuelle. Vill man inte inse att man inte kan skilja människan från hennes sexuella läggning bör man tiga i frågan.
2. Denna lilla "åsikt" har ställt till med stort lidande och att lufta den offentligt bidrar till den opinion mot homosexuella som leder till våld, mord, självmord och annat lidande. Man har således en del i sådant ont om man delar "åsikten".
3. Frågan har fått orimliga proportioner i den konervativa, martyrskapskåta delen av kristendomen och har kommit att tjäna helt andra syften - diaboliska - än sexualmoraliska.
4. Konsekvensen av ovanstående punkter är att det innebär mera synd att säga "homosexualitet är synd" än vad homosexualitet i sig skulle vara även i konservativa kristehetens ogina människosyn.
Det rätta för den som härbärgerar tvekan inför homosexuellas rätt att leva som fullvärdiga medlemmar i det svenska människokollektivet är givetvis att inse att man har en moraliskt usel hållning, lämna den och lära sig att det mest kärleksfulla är att totalt acceptera sin homosexuella medmänniska.
Jag hoppas att jag nyanserat den konservativa kristenhetens förbrytelser i denna fråga, så att du förstår att det inte BARA handlar om det hat mot nästan som är så uppenbart och genant för samma grupp.
Låt oss vara mycket konkreta: Hur kärleksfullt tror du att det uppfattas om du till en god vän berättar att du tycker att relationen till personen han älskar och delar sitt liv med sedan många, är syndig och dålig. Hur kärleksfullt skulle du uppleva sådana synpunkter för egen del?Behöver kärlek betyda att man accepterar alla människor sätt att leva? Man kan väl älska en människa och acceptera den som person utan att tycka den personens livsstil är korrekt? Eller måste man acceptera en livsstil för att vara kärleksfull? Det tycks på den här bloggen att så fort man inte tycker att det är rätt att leva ut en homosexualitet så är man hatisk.
Det finns inte - och behöver inte finnas - några skäl för en människa att acceptera sådan invändningar från sin omvärld. Det är oförskämt och knappast att förknippa med god vänskap att bete sig på ett sådant sätt. Det bryter allvarligt mot det sätt på vilket vi behandlar varandra i vårt samhälle. Om en sådan invändning belönades med att vänskapen bröts vore det rimligt. Om en sådan invändning belönades med ett hårt knytnävslag i ansiktet på den som invänder, vore det straffbart enligt svensk lag, därför förkastligt, men moraliskt fullt förståeligt.
Vi kan inte bete oss hur som helst mot varandra, bara för att vår religiösa drifter löper amok under svepande förevändningar att vi är "kärleksfulla".
Man kan väl älska en människa och acceptera den som person utan att tycka den personens livsstil är korrekt?Det beror alldeles på det. Nu talar vi om inställningen till den homosexuella männsikan och ingenting annat. Håller man sin åsikt för sig själv och inte låter den gå ut över andra, är det ju inget problem. DET är att hantera sin uppfattning kärleksfullt om man inte har kraft att ändra på den.
Men man måste se "the bigger picture"!
1. Fördömer man homosexualiteten fördömer man även den homosexuelle. Vill man inte inse att man inte kan skilja människan från hennes sexuella läggning bör man tiga i frågan.
2. Denna lilla "åsikt" har ställt till med stort lidande och att lufta den offentligt bidrar till den opinion mot homosexuella som leder till våld, mord, självmord och annat lidande. Man har således en del i sådant ont om man delar "åsikten".
3. Frågan har fått orimliga proportioner i den konervativa, martyrskapskåta delen av kristendomen och har kommit att tjäna helt andra syften - diaboliska - än sexualmoraliska.
4. Konsekvensen av ovanstående punkter är att det innebär mera synd att säga "homosexualitet är synd" än vad homosexualitet i sig skulle vara även i konservativa kristehetens ogina människosyn.
Det rätta för den som härbärgerar tvekan inför homosexuellas rätt att leva som fullvärdiga medlemmar i det svenska människokollektivet är givetvis att inse att man har en moraliskt usel hållning, lämna den och lära sig att det mest kärleksfulla är att totalt acceptera sin homosexuella medmänniska.
Jag hoppas att jag nyanserat den konservativa kristenhetens förbrytelser i denna fråga, så att du förstår att det inte BARA handlar om det hat mot nästan som är så uppenbart och genant för samma grupp.
onsdag 3 mars 2010
Hotet Gardell
Det bereder givetvis ett visst nöje att läsa kommentarerna på dagen.se, de som kommenterar Jonas Gardells nya teve-serie om Gud.
Där har vi de som försvarar honom - fattas bara annat! - men där finns också den vanliga klagokören av rättshaverister och andra: den nitiske metodistpastorn som tar varje tillfälle att kasta ut barnet med badvattnet, fundamentalisten bakom signaturen JIMMY (för alltid ihågkommen för sin gudsordsförfalskning när han citerade Bibeln fritt ur minnet och avslöjade att det mesta av hans "bibeltrohet" var hans egen tolkning) - men mest intressant av allt: dessa röster från utmarkerna som har med sig doften av instängt bönehus från förr, klangen av en ostämd tramporgel och de skorrande lovsångstonerna i de glesa bänkraderna. De skygglappskristna, som benhårt står upp för sin egenart, sina aparta världsbilder och människosyner och sitt till rättfärdighet förklädda utanförskap.
I det bönehuset får inte Gardell plats; där måste han fördömas, anklagas för att vara okunnig (!) och där måste konspirationsteorierna mot SVT m fl konstrueras och odlas.
Varför? För att han är ett hot. Ett mot Gud? Mot Kristus? Knappast. Storheten Gud låter sig inte rubbas.
Ett hot mot tron? Jesus uppmanar människan att bygga sitt hus på en solid grund. En sådan grund är inte dogmer, bibliskt paragrafrytteri eller en snäv församlingssyn [som i praktiken innebär att bara vi i Lillebys pingstförsamling - närmare bestämt Asta Bengtssons bönecell, ja egentligen bara vi tre som brukar ha platserna närmast fönstret, undantaget Birger Hansson som tar två kakor till kaffet - kommer till himmelen]. Är det värt att kalla tro ens? Är det inte bara ett tankesystem, en fästning man byggt upp till sitt eget försvar? Ett försvar av den egna identiteten. Ett murverk för att hålla den obehagliga tanken på att själen kanske är ensam i ett oändligt mörker och detta mörker är vars och ens existentiella ångest. En fästning som håller även Kristus utanför. Där på murkrönet går det andliga högmodets vakter rundor; därifrån skjuts den andliga fåfängans pilar; där har skottgluggarna luckor som hindrar kritik och förnuft att tränga in.
I fästningen är kyrkofariséen borgherre. Han förklarar att det är rätt att ljuga, rätt att hata och rätt att dräpa - och allt får ske i Guds namn. Det räcker att befinna sig innanför murarna för att vara rättfärdig, och en rättfärdig får göra vadsonhelst.
I det murverket är Kristi bild blott målad i tunn fernissa på väggarna. Hans namn står tecknat över porten, men han är inte grunden som det hela är byggt på. Under källarsalarna i borgen håller tändstickstunna dogmer upp det rangliga schabraket.
Om då en Gardellbög kommer och rycker i stickorna. Vad riskerar inte att hända? Fuskbygget kan falla samman.
Jonas Gardell är bara ett exempel, som råkar vara en homosexuell. Han pekar på brister som andra pekat på i hundratals år. Men det faktum att han är homosexuell är ett hot i sig. I den dogmatiska fästningen får ingalunda bögar plats. De hotar den nödvändiga ordningen. Falskspelet tål inte att synas av sådana.
Hur ska en sådan kristen rädda sig? Timmermannen och byggmästaren Jesus Kristus står vid porten och bultar. Låt honom komma in och knacka i väggarna, gå runt och mäta fukten i murbruket, sätta spettet i grunden. Låt honom riva ner och bygga om!
DEN SOM HAR EN TRO BYGGD PÅ KRISTUS SJÄLV,
BLIR ALDRIG HOTAD OCH BEHÖVER INTE FÖRSVARA SIG!
Där har vi de som försvarar honom - fattas bara annat! - men där finns också den vanliga klagokören av rättshaverister och andra: den nitiske metodistpastorn som tar varje tillfälle att kasta ut barnet med badvattnet, fundamentalisten bakom signaturen JIMMY (för alltid ihågkommen för sin gudsordsförfalskning när han citerade Bibeln fritt ur minnet och avslöjade att det mesta av hans "bibeltrohet" var hans egen tolkning) - men mest intressant av allt: dessa röster från utmarkerna som har med sig doften av instängt bönehus från förr, klangen av en ostämd tramporgel och de skorrande lovsångstonerna i de glesa bänkraderna. De skygglappskristna, som benhårt står upp för sin egenart, sina aparta världsbilder och människosyner och sitt till rättfärdighet förklädda utanförskap.
I det bönehuset får inte Gardell plats; där måste han fördömas, anklagas för att vara okunnig (!) och där måste konspirationsteorierna mot SVT m fl konstrueras och odlas.
Varför? För att han är ett hot. Ett mot Gud? Mot Kristus? Knappast. Storheten Gud låter sig inte rubbas.
Ett hot mot tron? Jesus uppmanar människan att bygga sitt hus på en solid grund. En sådan grund är inte dogmer, bibliskt paragrafrytteri eller en snäv församlingssyn [som i praktiken innebär att bara vi i Lillebys pingstförsamling - närmare bestämt Asta Bengtssons bönecell, ja egentligen bara vi tre som brukar ha platserna närmast fönstret, undantaget Birger Hansson som tar två kakor till kaffet - kommer till himmelen]. Är det värt att kalla tro ens? Är det inte bara ett tankesystem, en fästning man byggt upp till sitt eget försvar? Ett försvar av den egna identiteten. Ett murverk för att hålla den obehagliga tanken på att själen kanske är ensam i ett oändligt mörker och detta mörker är vars och ens existentiella ångest. En fästning som håller även Kristus utanför. Där på murkrönet går det andliga högmodets vakter rundor; därifrån skjuts den andliga fåfängans pilar; där har skottgluggarna luckor som hindrar kritik och förnuft att tränga in.
I fästningen är kyrkofariséen borgherre. Han förklarar att det är rätt att ljuga, rätt att hata och rätt att dräpa - och allt får ske i Guds namn. Det räcker att befinna sig innanför murarna för att vara rättfärdig, och en rättfärdig får göra vadsonhelst.
I det murverket är Kristi bild blott målad i tunn fernissa på väggarna. Hans namn står tecknat över porten, men han är inte grunden som det hela är byggt på. Under källarsalarna i borgen håller tändstickstunna dogmer upp det rangliga schabraket.
Om då en Gardellbög kommer och rycker i stickorna. Vad riskerar inte att hända? Fuskbygget kan falla samman.
Jonas Gardell är bara ett exempel, som råkar vara en homosexuell. Han pekar på brister som andra pekat på i hundratals år. Men det faktum att han är homosexuell är ett hot i sig. I den dogmatiska fästningen får ingalunda bögar plats. De hotar den nödvändiga ordningen. Falskspelet tål inte att synas av sådana.
Hur ska en sådan kristen rädda sig? Timmermannen och byggmästaren Jesus Kristus står vid porten och bultar. Låt honom komma in och knacka i väggarna, gå runt och mäta fukten i murbruket, sätta spettet i grunden. Låt honom riva ner och bygga om!
DEN SOM HAR EN TRO BYGGD PÅ KRISTUS SJÄLV,
BLIR ALDRIG HOTAD OCH BEHÖVER INTE FÖRSVARA SIG!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
