måndag 27 juli 2009

Att öka människors lidande

Statens folkhälsoinstitut har gjort en undersökning om den mentala hälsan bland HBT-ungdomar. På sin hemsida skriver man:

På flera punkter upplever unga homo- och bisexuella en sämre hälsa än den övriga befolkningen. Det är exempelvis dubbelt så vanligt att uppleva ett nedsatt psykiskt välbefinnande och självmordsförsök förekommer betydligt oftare än hos unga heterosexuella. Var fjärde homo- och bisexuell kvinna och var tionde man har någon gång försökt ta sitt liv. Vidare utsätts unga homo- och bisexuella betydligt oftare för hot om våld och fysiskt våld än heterosexuella i samma åldersgrupp.
Undersökningen visar också:

en fördubblad och i vissa fall en trefaldigad ökad risk för nedsatt psykiskt välbefinnande, stress, svår ängslan, oro, ångest och självmordstankar bland unga sexuella minoriteter.
Detta är denna utveckling man bidrar till när man säger "Homosexualitet är synd". Det spelar ingen roll om man skiljer synden från syndaren (i den mån det är mer än bara prat) - den tankekonstruktionen är irrelevant för den homosexuella människan. En negativ inställning till homosexualitet, d v s det jag väljer att konsekvent benämna homofientlighet, som saluförs av kyrkor och enskilda kristna bidrar till en opinionsbildning som försämrar HBT-personers trygghet i samhället.

På frukten känner man trädet. Ett aldrig så välmenande "nej" till homosexualiteten får ovanstående konsekvenser - ett ökat lidande i världen. Är det så vi vill ha det i Sverige och i den svenska kristenheten?

Dagen skriver idag om närliggande ämnen här, här och här.
Svenska dagbladet skriver här.

onsdag 22 juli 2009

Kristen tro som osund egotripp

Varför har så många konservativa kristna svårt att låta bli homosexualiteten? Min tes är att många kristna blir så ytterligt provocerade att de inte kan låta bli att röra om i det infekterade såret. Som när det ska läkas och man inte kan låta bli att göra det värre genom att klia.

Jag menar att en av anledningarna till detta hör samman med den osunda fromhetstyp som innebär att en kristen genom att se sig själv som utvald och upphöjd av Gud genom sin tro, tror sig ha rätt att ingripa i andra människors privatliv. Det gäller nu bara vissa områden. Exempelvis ekonomi och plånboksfrågor – det område som Jesus från Nasaret, så som han beskrivs i de fyra evangelierna, ägnar så stor kraft åt – ingår inte i dessa områden. Det gör däremot sexualiteten. Där bevakar man sin nästa och tror sig (felaktigt, givetvis) ha rätten att oombedd tillrättavisa och läxa upp sin medmänniska. Många homosexuella som kommit ut i en församlingskontext har vittnat om hur människor som tidigare inte engagerat sig i deras liv, plötsligt skriver långa brev och ringer och hälsar på för att berätta om hur fel det är med homosexualiteten. Oftast förstås utan att han kunskap om fenomenet, eller bry sig om att fråga den homosexuelle hur det känns eller om han haft det svårt.

Här gäller också information som botemedel. Har man en homosexuell nästa kan detta INFORMERAS bort. Predikan och förmaning ska hjälpa, och om inte, är man förhärdad och ett djävulens barn som kämpar emot Guds vilja. I vilken mån man verkligen tror på denna metod vill jag låta vara osagt. Det kan lika gärna vara ett sätt att inom den fromma korrekthetens ram få tillfälle att vara legitimt elak.

I denna fromhetstyp – som man kan möta i alla möjliga kyrkomiljöer – är man extremt fokuserad vid sin egen person och det förefaller vara mera för den egna frälsningens skull som man tillrättavisar sin medmänniska. Det är JAG som blir kränkt av min grannes homosexualitet. Det är JAG som får min tillvaro rubbad. Et cetera.

Dessvärre verkar de pastoralt ansvariga ha låg beredskap för denna osundhet. Kanske för att det ibland infekterar hela församlingar och ses som det rätta sättet att vara kristen på. Är herden själv drabbad, kanske det inte finns något hopp just där. Om en blind leder en blind…

Vidare undrar jag hur många synder man som kristen kan få lov att begå enligt exempelvis den evangelikala kristendomstolkningen för att driva en fråga. Hur ofta/mycket får man ljuga om världen och dess olika fenomen för att få sin teologi att gå ihop? Hur mycket får man skada sin medmänniska för att genomdriva sin teologi? Det finns många frågor som uppstår om just detta, när kyrkan tvingas förhålla sig till en ny värld, men envist håller fast vid en gammal världsbild.

Uppdatering: Texten ovan aktualiseras av debatten om församlingstukt inom pingströrelsen, vilken så ofta förefaller vara exempel på det osunda. Om detta skriver Dagen här, här och här.

Swärd och homosexualiteten

Stefan Swärd, pastor och bl a ordförande i Evangeliska Frikyrkan, analyserar förhållandet mellan kristendom och homosexualitet på sin blogg. Det är gott att han är så rak med sin homofientlighet och inte sticker under stol med sin inställning till homosexualiteten och den homosexuella människan. Tydlighet och klarhet är bra! Men dessvärre hans inlägg översållat med flirtar med de konspirationskåta evangelikalkristna.

Jag hade hoppats på en något större kunskap hos Swärd om vilka krafter som drivit frågorna om homosexuellas rättigheter genom tiderna. Dessa krafter arbetar ju för att människor ska få det bättre i sina liv och slippa leva under mentalt och socialt förtryck - FÖR det goda, MOT det onda. Att påstå att det är bara media och politikerna som driver dessa frågor blir lite fånigt. Det talas svepande om homolobbyns politiskt korrekta påverkan på media och politiker. Det är som att tala om “negerlobbyns” politiskt korrekta arbete för lika rättigheter för svarta och vita i USA…

Kyrkan och de kristna vill helst inte syssla med frågan, verkar Swärd mena, vilket motsägs ju av den storm av kommentarer av olika slag som kommer in på dagen.se när man har nyheter om homosexualiteten. Klart att det berör. I nästa inlägg talar jag om varför.

onsdag 15 juli 2009

En kyrka omogen uppgiften

Det är sannerligen en onödigt problematisk sits Svenska kyrkan håller på att sätta rumpan i.

Som ett brev på posten kommer - ett brev på posten! Från Anglikanska kyrkan. Med synpunkter på Svenska kyrkan inre angelägenheter. Dessa har man naturligtvis inte med att skaffa. Ekumeniken är en annan fråga. Men den kan man ignorera. Givetvis kan Svenska kyrkan stå rakryggad och försvara ett (eventuellt) beslut om äktenskapet – för att det är rätt – oavsett vad diverse lutherska hustomtar och självutnämnda ”rätte lärare” tycker.

Men för att tala klarspråk: Svenska kyrkan bör avstå vigselrätten! Detta eftersom hon borde ha självinsikt nog att förstå att hon som organisation inte är mogen att handha en myndighetsutövning som är så pass viktig som den som rör äktenskapet. Det handlar om lag och rätt – inte barnsliga teologiska lekar som så många ägnar sig åt idag. Det handlar om människors liv.

Det är nonsens att enskilda präster skulle få låta sina ömma samveten avgöra om de ska utöva sitt arbete eller ej! Detta är att bygga in problem i själva konstruktionen – och det är här en del av omognaden ligger. Nonsens! Arbetsvägran bör vara grund för avsked och om man deklarerar att man redan från början avser vägra arbeta, bör man inte få jobbet, eller vigningstjänsten, eller ämbetet. Så ska det naturligtvis i rimlighetens namn vara! Och en sådan ordning kan man ju inte ha.

En annan sida av Svenska kyrkans omognad är att det i det nya äktenskapsbegreppet ingår att homosexuella ska ingå äktenskap. Eftersom Svenska kyrkan idag har en andel av sina tjänstemän som hyser och odlar vanföreställningar om den homosexuella människan som inte hör hemma i ett civiliserat samhälle (nej, inte ens i det fallna Litauen), kan Svenska kyrkan som organisation inte anses vara mogen den viktiga uppgiften att förvalta vigselrätten.

Den vuxna staten bör få viga människor lagligen. Sedan kan Svenska kyrkan utföra vilka rituella övningar och ceremonier hon vill och kalla det vad hon vill.

Men Svenska kyrkan bör avstå vigselrätten. Åtminstone till dess att hon visar sig mogen uppgiften.


PS. Roande bloggläsning är alla de indignerade kristna som ånyo känner efter och upplever sig ”kränkta” över Svenska kyrkans utveckling.

Dag Sandahl
(som sagt cool för det mesta, men aldrig när han avslöjar vad han tycker om bögar)
En prästkandidat
(behövs månne ytterligare några år innan kragen knyts runt nacken?)
Frimodig kyrka
(som inte skäms för sig själva och sin, under luthersk mumbo-jumbo, illa dolda homofientlighet)
POSK
(fortfarande det naturliga valet i kyrkovalet?)

lördag 4 juli 2009

Vilsegången kristenhet

En diakon i Svenska kyrkan skrev häromdagen en insändare i Dagen om den skrämmande bristen på kunskap om homosexualiteten i den konservativa kristna leden. I någon sorts svaromål på insändaren, exemplifierar bloggen ”Tankar kring livet” just denna brist på kunskap och insikt i en sedvanligt infantil text kryddad med de rätta bibelorden och den obligatoriska - för den homosexuella människan fullständigt irrelevanta - tankekonstruktionen ”gud-älskar-syndaren-men-hatar-synden”.

Men det är inte vanlig, enkel brist på kunskap. Det är noggrant odlad propaganda, i syfte att passa det teologiska system man måste upprätthålla för att få det egna livet att gå ihop. Systemet måste hålla och eftersom den egna bibeltolkningen är grunden (och därtill huggen i sten), måste man göra om verkligheten för att passa den egna världsbilden.

Det är därför man också behöver mytbildningen kring vad homosexualiteten är och hur den homosexuella människan fungerar. Dessa fenomen måste ju anpassas, beskäras och förvanskas för att få plats i det egna teologiska systemet. Gör de inte det (d v s som i verkligheten) blir de ett hot mot hela troskonstruktionen och hotar i praktiken även Gud (=den egna gudsbilden).

Att man därmed gör sig djupt ohederlig är inte särskilt intressant. Man bryr sig nämligen inte om vad omvärlden tycker. Därför kan man sitta i sitt kyrkliga fort och peka finger åt ”den politiska korrektheten” som vänder kappan efter vinden. Själv är man ytterligt ängslig för att avvika från den egna normen, ty de egna brödernas dom är hård och man räds tillvaron utanför fortets murar där man fryser och gnisslar tänder.

Varför möter man så stor arrogans i de högerkristna leden? Varför väcker humanisternas kampanj ”Gud finns nog inte” så stor indignation? Hur kan Jonas Gardells bok om ”Om Jesus” skapa så starka känslor? Varför är så många fundamentalistiskt lagda kristna så hatiska i sina kommentarer här och var?

Naturligtvis för att man hyser en osäkerhet om huruvida den egna tron håller i mötet med en intellektuellt allt hårdare omvärld. Deep down, finns ett tvivel på om det hela är sant eller ej, om det håller hela vägen ut, om frälsningen räcker till ”även för mig”. Ju större inre tvivel och osäkerhet, desto större behov av pansar, taggarna utåt och arrogant, uppblåst självsäkerhet.

Som kristen med distans till samfund och kyrkor är det inte alls omöjligt att se den stora vilsegångna flocken och hur man farit vilse och bygger sin kollektiva tro på helt fel saker. Saker som inte är den berggrund som religionsgrundaren rekommenderar sina efterföljare att bygga sina hus på för att klara den annalkande stormen. Nu bygger man sitt troshus på sociala koder, drivs av kontrollbehov och mänskliga lustar, inbillar sig att förnuftet kan omfatta Guds vara eller icke-vara, ska så envist vara mot ”tidens anda” att man bakbinder sig själv från att göra det goda.

Stanna upp, du konservativa kristenhet. Gör om! Gör rätt!