En diakon i Svenska kyrkan skrev häromdagen en insändare i Dagen om den
skrämmande bristen på kunskap om homosexualiteten i den konservativa kristna leden. I någon sorts svaromål på insändaren, exemplifierar bloggen
”Tankar kring livet” just denna brist på kunskap och insikt i en sedvanligt infantil text kryddad med de rätta bibelorden och den obligatoriska - för den homosexuella människan fullständigt irrelevanta - tankekonstruktionen ”gud-älskar-syndaren-men-hatar-synden”.
Men det är inte vanlig, enkel brist på kunskap. Det är noggrant odlad propaganda, i syfte att passa det teologiska system man måste upprätthålla för att få det egna livet att gå ihop. Systemet måste hålla och eftersom den egna bibeltolkningen är grunden (och därtill huggen i sten), måste man göra om verkligheten för att passa den egna världsbilden.
Det är därför man också behöver mytbildningen kring vad homosexualiteten är och hur den homosexuella människan fungerar. Dessa fenomen måste ju anpassas, beskäras och förvanskas för att få plats i det egna teologiska systemet. Gör de inte det (d v s som i verkligheten) blir de ett hot mot hela troskonstruktionen och hotar i praktiken även Gud (=den egna gudsbilden).
Att man därmed gör sig djupt ohederlig är inte särskilt intressant. Man bryr sig nämligen inte om vad omvärlden tycker. Därför kan man sitta i sitt kyrkliga fort och peka finger åt ”den politiska korrektheten” som vänder kappan efter vinden. Själv är man ytterligt ängslig för att avvika från den egna normen, ty de egna brödernas dom är hård och man räds tillvaron utanför fortets murar där man fryser och gnisslar tänder.
Varför möter man så stor
arrogans i de högerkristna leden? Varför väcker humanisternas kampanj ”Gud finns nog inte” så
stor indignation? Hur kan Jonas Gardells bok om ”Om Jesus” skapa så starka känslor? Varför är så många fundamentalistiskt lagda kristna så
hatiska i sina kommentarer här och var?
Naturligtvis för att man hyser en osäkerhet om huruvida den egna tron håller i mötet med en intellektuellt allt hårdare omvärld. Deep down, finns ett tvivel på om det hela är sant eller ej, om det håller hela vägen ut, om frälsningen räcker till ”även för mig”. Ju större inre tvivel och osäkerhet, desto större behov av pansar, taggarna utåt och arrogant, uppblåst självsäkerhet.
Som kristen med distans till samfund och kyrkor är det inte alls omöjligt att se den stora vilsegångna flocken och hur man farit vilse och bygger sin kollektiva tro på helt fel saker. Saker som inte är den berggrund som religionsgrundaren rekommenderar sina efterföljare att bygga sina hus på för att klara den annalkande stormen. Nu bygger man sitt troshus på sociala koder, drivs av kontrollbehov och mänskliga lustar, inbillar sig att förnuftet kan omfatta Guds vara eller icke-vara, ska så envist vara mot ”tidens anda” att man bakbinder sig själv från att göra det goda.
Stanna upp, du konservativa kristenhet. Gör om! Gör rätt!