Signaturen P-O S, tar för det första ogärna i beaktande att vi lever med tvåtusen år av kyrkohistoria i ryggen och att den kristna kyrkan alltid sett mycket olika ut. Även detta fenomen - att dela in sig själv och andra i kategorier som definierar mer eller mindre äkta kristendom - tillhör naturligtvis även det sådant som går att studera från Nya Testamentets dagar fram till vår egen tid. Den hållning P-O S har, är representativ för mycken annan kristendom och det är därför jag väljer att ta upp det här.
Ingen kristen skulle definiera sig som oäkta. Man tror ju som man gör för att man anser det vara rätt på ett eller annat vis. P-O S skriver:
...det kanske är högfärdigt att kalla sig själv äkta kristen, men jag menar att den som inte tror på sånt som inte går att misstolka i bibeln, han bryr sig inte om vad Gud säger, och då är man inte en äkta kristen enligt mig.
För det första: Kristen är den som anser sig vara anhängare av Kristus, och att ge sig på att försöka döma ut enskilda kristna för att de i övrigt tror på det ena eller andra sättet, ja därtill är högfärd ett alltför milt ord.
"sånt som inte går att misstolka" är ju ett intressant uttryck när det kommer till just frågan om homosexualitet (det är detta samtalet handlat om) som man ju menar fördöms i Bibeln. Begreppet är uppfunnet i slutet av 1800-talet och det fenomen som ordet beskriver, förekommer inte i heller det i Bibeln. Den begrepps- och definitionsförvirring som vissa grupper av kristna eldar på är så slarvig och flagrant att man inte kan undgå att misstänka att det är helt anndra mekanismer som verkar.Vilka mekanismer är då detta? Jo, släktingar till de mekanismer som påstår att det skulle vara relevant att dela in kristna i äkta och oäkta. Denna uppdelning har ju blott ett syfte: Att legitimera min egen tro, boosta mitt eget andliga ego, ge mig själv rätt och stärka den gruppidentitet som min tro ger mig.
På ett sätt kan man beskriva det som det gamla (o)hederliga "vi-och-dom"-behovet. Det är genom att definiera sin motståndare eller sin olike som man själv får en identitet. Detta parat med en genomtänkt homofientlig agenda som ständigt sipprar ut i vissa kristna kretsar och man får den rädslans kultur som upprätthåller de korthusliknande teologiska systemen och balanserar dem på en grund av tändstickor. Fullt synlig och möjlig att betrakta för envar som har intresse av att glänta på förlåten i de frikyrkliga eller konservativa svenskyrkliga sammanhangen.
Här kan man ju vidare notera att dessa mekanismer har föga med Kristustillit att göra, utan den sociala gemenskap och trygghet varje människa önskar sig och strävar efter. I det här fallet är denna strävan dock störd, perverterad, och parasiterar på vad som skulle kunna vara en frisk tro, en tro som inte dömer sin nästa utan deltar i det sökande efter det gudomliga mysterium som bara den fåfänge menar sig kunna omfatta och förstå.
Frågor som inställer sig efter ovan konstaterade är givetvis: Vem som egentligen är en oäkta kristen? Om man ändå skulle välja att anlägga detta ovidkommande och destruktiva perspektiv. När man nu inte tjänar Kristus genom att låta dessa mekanismer få fritt spelrum i sitt andliga liv, vem tjänar man då?
Svaret torde vara givet.
Relaterade artiklar av möjligt intresse återfinns här, här, här och här.