Hyckleri kring rasismen

På opinionsavdelningen på dagen.se beklagar man idag att Nationaldemokraterna försöker värva kristna väljare. ”Rasistisk ideologi är inte kristen”, lyder rubriken.

Och jag påminner min vana trogen: Det är hyckleri att göra sig duktig genom att fördöma rasism hos andra, utan att samtidigt fördöma den homofientlighet, och liknande segregerande attityder, som finns i de egna leden. För samtidigt odlar den ”klassiska” svenska kristenheten sina med ND gemensamma intressen i frågan om den homosexuella människans rätt att leva i fred med lika möjligheter att forma sitt liv och leva i trygghet med den partner hon fritt väljer.

Skribenten citerar Paulus:

”nu är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna”.

Om man med denna visdom drar slutsatsen att man inte ska göra skillnad på folk och folk, så är de sista tre orden en fullgod intäkt för homosexuellas rätt till fullvärdigt liv i världen.

”Rasistiska ideologier som vill stänga ute andra har totalt missförstått
betydelsen av orden ’empati, förståelse och tolerans’.”

Det är just dessa tre nyckelord – empati, förståelse och tolerans – som både kan sägas sammanfatta en allmänmänsklig anständighet och som så tydligt saknas hos både rasisten och den homofientlige. Varför skulle orden inte genomsyra allt?

Byta ut ordet ”rasistiska” mot ”homofientliga” i Dagen-citatet ovan och det skulle kunna vara inledningen på den välbehövliga självrannsakelse som de evangelikala samfunden och deras gelikar inom Svenska kyrkan som så många uppriktiga och sanningstörstande kristna nu hoppas på.

Kom loss, lås upp, släpp ut!

Tro i paketform

Det verkar vara svårt att acceptera att människor kan ha en kristen tro som går i otakt med de kyrkliga kollektivens olika agendor.

Går det att tro på Kristus (vilket ju är själva grundförutsättningen för det kristna), av hjärtat stämma in i den apostoliska trosbekännelsen (och skriva under på varenda artikel), anse att inkarnationen är en historisk verklighet, hysa en kyrkligt traditionell syn på sakramenten i luthersk anda, på fullaste allvar mena att Svenska kyrkan har ett ärende till den moderna människan med löfte om räddning och evigt liv för den som tror på Guds son Jesus Kristus – och samtidigt förkasta den ”klassiskt kristna” läran om homosexualiteten såsom varande en sataniskt inspirerad villolära.

Ja, det går alldeles utmärkt.

Men det är svårt att förstå för den som är rotad i en falang, och skapar sig en identitet som kristen genom de gemensamma tecken som förenar samma falang. Bilden som liknar tron vid ett besiktningsprotokoll, där rätt rutor ska vara ikryssade för att man ska bli godkänd, är mycket aktuell här. När det gemensamma blir viktigare än det som är rätt, går man vilse.

Jag menar att det är ansvarlöst att på den gemensamma identitetens altare offra sitt ifrågasättande av den egna falangens trossatser. Själv står jag hellre ensam med min tro på det som är rätt, än tvingar mig gå i takt för att tillfredsställa det kristna syskonet.

Det är denna vilsegång som blivit ett faktum när det gäller synen på homosexualiteten. Frågan har blivit ett tecken på gemenskap: "Vi som fördömer det homosexuella."

Andlig fåfänga, inte törst efter rätt och rättfärdighet, har fått leda, vilket är fullkomligt oacceptabelt.