Jag har som många andra intresserade upptäckt den artikel i Smålandsposten där en präst i Svenska kyrkan, tillika aspirant på en plats i kommunfullmäktige för Kristdemokraterna, intervjuas. Och som många andra – omvittnat på bloggar och i samtal – har jag roat läst om åsikterna som kommer till uttryck i intervjun. Putslustigast är naturligtvis raderna om hur ungdomar borde lyssna på uppbyggliga psalmer i stället för på Iron Maiden, och om hur man förstår hur prästen skulle önska att kyrkan fick tillgång till skoltid till konfimandundervisning och morgonbön.
Att detta var en av de två kristendomsfunktionärer i Växjös skolvärld, som under skandalartade former meddelade de elever som kom i deras väg att ”homosexualitet är synd” och därmed naturligt nog diskvalificerade sig för skolprästtjänst, framgår inte av artikeln, men så är fallet. Lika naturligt vore det om prästen vänligt men bestämt fråntogs kyrkans vigningstjänst p g a sin uppenbara olämplighet för densamma.
Mycket riktigt kommenteras äktenskap och homosexualitet med vederbörlig enfald och till alibi framhålls de två goda vänner som prästen har, vilka bägge påstås vara homosexuella. En homosexuell bloggare frågar sig om dessa vänner fortsatt kommer att vara prästens vänner efter att de läst artikeln. Sannolikt, ja.
Av prästens uttalanden och agerande kring ämnet äktenskap och homosexualitet i övrigt att döma, drar man lätt slutsatsen att mannen är synnerligen illa insatt i ämnet. Att han dessutom uttrycker sig som dessa avgrundskristna gjorde för tio år sedan (”så många partier fjäskar för RFSL”, ” Många partier är så politiskt korrekta med en diffus och flummig moral.”). Detta föranleder teorin att de två homosexuella alibivännerna, är sådana som valt att förtrycka sin person och lever i grupptryckspålagd celibat. Nå, detta är nu ren spekulation från min sida -
- men: Det framgår ju med all önskvärd tydlighet att prästen inte lagt tankemöda på att förstå hur det kan tänkas kännas att vara homosexuell. Vem skulle använda begreppet ”politisk korrekthet” om en god väns strävan att inte bara att av samhället få bli sedd och bekräftad för den han är, utan även få rätten att själv välja sin livskamrat utan att obehöriga lägger sig i? Knappast någon med med det "varma hjärta" som prästen själv utger sig för att ha i sitt unga bröst.
Det är nästan en avundsvärd naivitiet som träder fram i artikeln. Tänk att vara så skyddad från verkligheten som denne unge man! Och kanske även lycklig i sin noggrant odlade och bevakade okunskap om världen! Vilken nåd att stilla bedja om! Och så väl det rimmar med den kristdemokratiska praktiken! Inte minst som jag i skrivande stund lyssnar på partiets kulturpolitiske talesman och hur han med stor svårighet försöker slingra sig runt det tomma – från Ny Demokrati plagierade – uttrycket ”verklighetens folk”. En så pinsamt lättgenomskådad chimär, att man gissar att den är tillverkad för den pingstkyrkliga fårskockspopulation som är känd dels för sin ytliga andlighet och förkärlek för att bygga neurotiskt vitkalkade fasader, dels för att utgöra KD:s ursprungliga kärnväljartrupp.
Men trots allt småskrattar man mest när man läser intervjun med den lyckligt vilsegångne pastorn. Kanske bör han få leva i fred där i de djupa skogarna, ovetande om att jorden snurrar och att tiden går därute i den riktiga världen. Inte kan väl en sådan göra någon skada?
