Gregorius Rex

Löjeväckande kristen överkänslighet

2011-09-07T05:43:00.000-07:00

Inte undra på att kristna blir utsatta för satir! Dagenschefredaktör framträdde i P1 Morgon och försvarade läsarna kränkthet över attTV4 i ett med rätta komiskt inslag reflekterat över kristna idrottare. Denkristne som blir kränkt av denna rättmätiga skojfriskhet, borde sova ruset av sig och inse vilken värld vederbörande lever i.

Här finner jag det lämpligt att återvinna delar ur en tidigare publicerad text:

Det är på sin plats att till att börja med göra upp med begreppet kristofobi. Hur många är rädda för kyrkan och de kristna? Inte så många sannolikt. Precis som jag hellre använder ordet homofientlighet (i betydelsen fientlig inställning mot hbtq-personer) istället för homofobi (sjuklig skräck för desamma) är det rimligare att tala om aversion mot kyrkan och de kristna.

Eftersom konservativa kristna, ofta p g a sin felkonstruerade trosbyggnad, är mer ömtåade än många andra grupper när det gäller att ta kritik för sina olika uppfattningar (kritik riskerar ju att få bygget att rasa samman), kallar de ofta kritik numera för kristofobisk. Det är s a s den senaste trenden i att falsifiera ett martyrskap som passar i ett modernt samhälle.

Kristofobiskt är det alltså inte, men väl visar kritiken på aversion mot den typen av vulgärkristendom som det handlar om. Vad som då är väsentligt att notera är att denna aversion är FRAMKALLAD AV DESSA KRISTNA SJÄLVA. De har ju med vett och vilja valt en tolkning som får så uppåt väggarna vansinniga konsekvenser för vissa av deras medmänniskor (hbtq-personer m fl), att omvärlden bara kan reagera med vämjelse och fördöma dem.

Den vulgärkristna homofientligheten exempelvis, är ju en rest som man borde gjort upp med vid det här laget, men eftersom de homofientliga kristna tjänar en annan agenda än den som dikteras av Kristi kärlek, håller man fast vid den dåraktiga uppfattningen. Den andra agendan är den som har som syfte att vara religion i första hand och Jesu lärjungar i andra; sammanhållning först, följa Jesus sedan. De homosexuella blir den nödvändiga fiende som håller gruppen samman – ett DOM till det homofientliga VI.

Kort sagt: Man silar mygg och sväljer kameler. Och får stå helt i onödan – med långtgående praktiska konsekvenser för Guds rikes utbredande i Sverige – i samhällets skamvrå för att man dragit på sig dess aversioner. Givetvis är det sorg för Guds rikes verkliga tjänare, att det ligger i händerna på högljudda klåpare och pastoralt inkompetenta människor.

Nyateismen gnuggar händerna och jublar naturligt nog när de kristna gör självmål efter självmål efter självmål. Och det självpåtagna martyriet – andliga egoism – kommer att visa sig vara en klen tröst på Domens Dag.

Läs hela inlägget här: Aversion mot kyrkan är de kristnas fel

Somliga bör tiga ibland

2011-06-25T10:38:00.000-07:00

Vi noterar med intresse nytänkandet kring ämbetsfrågan i gruppen "Kvinnorna kring Jesus". Händer räcks ut i försoningens namn för att man på något sätt ska kunna hela de sår som funnits i Svenska kyrkan sedan mitten av det förra seklet. Flera kvinnliga präster ingår i detta nätverk och vi kan bara önska dem lycka till i sitt överbryggande arbete. Gott så.

Den gamla trätofrågan har ju nu kommit att överskuggas av den nya: Äktenskapet. Då kan det noteras att många gamla kvinnoprästmotståndare i skydd av denna skugga kunnat smyga ur sina motståndargarderober och nu fullt ut samarbeta med sina kvinnokollegor.

Dock duger det inte att tiga stilla när vissa av dessa kvinnor fördömer den homosexuella människans rätt och möjlighet att själv välja sin egen personliga lyckas väg tillsammans med en partner av samma kön.

Då gäller att med fasthet påminna sig om att homosexualitet alls icke fördöms av de bibliska texterna och att vagheten hos den handfull vanligtvis anförda texter, knappast kan tävla med klarheten hos ett annat bibelord:

Kvinnan skall ta emot undervisning i stillhet och alltid underordna sig. Att själv undervisa tillåter jag henne inte och inte heller att bestämma över mannen, utan hon skall hålla sig tyst och stilla. (1 Tim 2:11-12)

Självklart äger en präst – kvinna eller man – som låter ovanstående citat passera men inte erkänner den homosexuella kärlekens rätt i Svenska kyrkan, ingen trovärdighet som själasörjare eller predikant och måste tillrättavisas med den stränghet som är den första påföljden en sådan moraliskt vidrig förseelse medför.

Homofober tänder på gayporr

2011-06-11T03:55:00.000-07:00

Intressant läsning, som knappast överaskar.

Homofober tänder mer på gayporr

Det är givetvis så att den största drivkraften för religiös homofientlighet är rädsla för de egna känslorna. I vissa kretsar är det knappast någon hemlighet att några av de mest högröstade homomotståndarna i de svenska kristna konservativa kretsarna själva är homo- eller bisexuella - celibatärer eller ej.

Det osar svin

2011-01-14T05:12:00.000-08:00

Och oset drar in från Etiopien.

Mekane Yesus-kyrkan kallas en systerkyrka till Svenska kyrkan. Men så här beter sig inte ett syskon. Så här beter sin en ogin, ingift avlägsen släkting eller en sinnesjuk granne. Och Mekane Yesus-kyrkan måste nu behandlas därefter. I stället för att låta Svenska kyrkans beslut i äktenskapsfrågan vara en inre angelägenhet, kan man inte avstå från att visa upp sin usla människosyn och homofientlighet. Nu måste band klippas, relationer avslutas och eventuella ekonomiska bidrag dras in och krävas tillbaka.

Svenska kyrkan borde visserligen ha avsagt sig vigselrätten när man inte kunnat garantera att samtliga dess tjänstemän (prästerna) varit kompetenta nog att förvalta vigselrätten, men det vittnar åtminstone om en människosyn som begriper det enkla faktum att homosexuella är verkliga människor, fullvärdigt jämlika med heterosexuella som söker sin livskamrat och vill ha möjlighet att manifestera sin kärlek i äktenskapets form. Detta är idag en juridisk verklighet i Sverige - civilisationen seger över det barbari som odlas av enskilda och kyrkliga samfund världen över och i Sverige - nota bene! - även 2011!

Svin osar det även om de som skyndar till Mekane Yesus-kyrkans försvar i Sverige. Somliga kyrkopolitiska partier, som gjort den andliga självtillräckligheten till sin norm om än i den förmenta fromhetens dräkt, verkar tycka att det är rimligt att främlingar ska få sin vilja fram i kyrkans inre affärer.

Den verkliga synden ligger hos den som inte drar sig för att genom sin propaganda, verka för opinionen mot HBTQ-personer i vårt samhälle och alltså därför bidrar till det hat, våld och lidande som HBTQ-personer måste utstå i vårt samhälle. Att bidra till att en annan människa tar sitt liv eller blir mördad, är att ha blod på sina händer.

Det osar således svin även från vissa platser i kyrkomötet.

Uppdatering: Ärkebiskopens svar.

Varning för nytt medlemsbegrepp i pingst!

2011-01-05T08:51:00.000-08:00

Pingströrelsen - det ska först som sist fastslås - är inte en gemenskap som kan rekommenderas för den som söker Jesus Kristus. Inte heller låter han sig annat än svårligen finnas där. Ytligheten i tro, och uttryck för densamma, är lika markant som det sociala tryck som utgör själva grunden i denna föreningskristendom. Det är en avart som icke blott är svårt anfrätt av antiintellektualism och vidskeplighet, utan framför allt bär påfallande lika drag med den religiositet som Jesus med sådan pedagogisk träffsäkerhet fördömer i Matteusevangeliets 21:a kapitel, och som därför ständigt måste betraktas med såväl skepticism som en sträng, fostrande blick.

Icke desto mindre finns det alltså människor som där har sin andliga hemvist och detta får man i viss mån respektera, även om perspektivet i barmhärtighetens namn bör vara sådant att man anser att dessa människor är på väg FRÅN pingstsammanhanget och in i något bättre - även om de s a s för tillfället står med näsan i fel riktning.

Den varning som utfärdas i rubriken, gäller det exklusiva medlemskapet i rörelsen. Det står att läsa i Dagen att tongivande pingstvänner vill att man ska se över medlemsbegreppet. Tidigare har man konsekvent avvisat homosexuella som "lever ut" sin sexuella läggning. Nu öppnas för att man ska kunna vara medlem även under den process som verkar avhomosexualiserande på vägen till den falska kristendom som brinner i pingströrelsens kärna.

Detta är förvisso fullständigt ovärdigt en kristen gemenskap, men det vore ändå bättre om man tydligare än i dag deklarerade att pingströrelsen är homofientlig och inte välkomnar homosexuella, istället för att locka in intet ont anande sökande människor för att sedan förnedra dem och utsätta dem för de ovärdiga trakasserier som så många homosexuella vittnar om.

Det allra bästa vore givetvis om pingströrelsen upphörde att existera och dess medlemmar, vände sig bort från den egocentriska evangelikalismen för att i stället söka sig till Jesus Kristus i något av de samfund där något sådant är möjligt.

Ett vittnesbörd

2010-12-20T02:15:00.000-08:00

Inför julen kommer ett vittnesbörd från signaturen 'K' in bland kommentarerna på bloggen. Jag väljer att låta det stå för sig själv:

"Jag är själv inte hetero och till på köpet osäker vad gäller kön, och får nu som vuxen ta itu med konsekvenserna av en s.k. bokstavstrogen uppväxt. Intressant har det varit att läsa denna blogg, särskilt kommentarerna och dina repliker. Att se hur "älska syndaren, hata synden"-mantrat återkommer gång på gång i olika former, men också hur det kan bemötas, fungerar för mig välgörande. Det känns hoppfullt att det finns människor som blir ärligt ilskna över orättfärdigheter riktade gentemot människor som mig, orättfärdigheter som förvillar begrepp och verklighet under namnet 'kärlek'. Själv har jag tack vare grundlig indoktrinering fortfarande svårt att förstå att det faktiskt är rena kränkningar vi hbtq-personer utsätts för, så det är skönt att höra någon annans upprörda ord och tydliga ställningstagande för att det är viktiga frågor, att vi är viktiga och också har plats i den kristna kyrkan, kompletta med Eros och allt. För den som kanske vill missförstå mig nu: jag är inte en homosexuell kristen som blir lurad av Gregorius eller den beryktade och icke-existerande homolobbyn att tro att jag blir kränkt och att det är därför jag har svårt att förstå: jag blir kränkt. Det ger fysiska och psykiska konsekvenser jag är övertygad om finns dokumenterade i t.ex. Ungdomsstyrelsens rapport "Hon, hen, han", men det är fullt möjligt att må dåligt utan att därmed kunna formulera vari det obehagliga ligger, ens för sig själv. Det är lurigt med ord. Särskilt betryggande att det tycks vara en präst som på detta sätt tar ställning. Kanske kan jag närma mig kristenheten igen om ett tag."

En särskild plats i helvetet

2010-11-05T09:21:00.000-07:00

"Det finns en särskild plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper varandra", säger ju det välbekanta uttrycket.

Apropå en nyligen uppvaknad kvinnoprästdebatt i Linköpings stift, kan jag inte låta bli att fundera över huruvida det finns en särskild avdelning på den där särskilda platsen i helvetet för kvinnliga präster som inte hjälper sina kvinnliga kollegor, blir en del av ett härskarspråk mot dem eller rent av hugger dem i ryggen. Kanske också en specialinhängad för de kvinnliga präster som är så konservativa att de egentligen inte borde vara präster själva, eller kanske bara hett önskar att de vore män...?

Jo så måste det vara.

Några som skrivit om detta ämne är M. Elisabeth och M. Miriam.

Skydd mot homohatande föräldrar

2010-11-04T01:11:00.000-07:00

Intressant läsning i Dagen:

Säg till fosterbarnen att homosexuell livstil är okej. Annars blir ni avstängda som fosterföräldrar. Det fick ett brittiskt par som under tolv år framgångsrikt tagit hand om utsatta barn plötsligt i besked av socialtjänsten.

Och så beskrivs ett par goda fosterföräldrar i artikeln. Kommentarerna är givetvis - som kan förväntas av pingstpöbeln som utgör Dagens normala läsekrets - idiotiska. Här är en favorit, signaturen 'RoJah':

Ju mer jag läster den här typen av diskriminering av de klassisk bibeltroende, blir ännu mer övertygade om att världen är i ondskans grepp o det här ett tidstecken för oss kristna att världen o i synnerhet väst med sin humanistiska synsätt är på randen av undergång.

Någon säger emot. Alltså är undergången nära.

Någon protesterar, kritiserar, drar slutsatser och analyserar. Alltså är undergången nära.

En mer självcentrerad, egositisk hållning får man leta efter. Lutherordet infinner sig: Incurbate in se - inkrökt i sig själv. Det finns sannerligen skäl att misstänka att den vulgärkristendom som kommentaren ovan är ett uttryck för håller på att bli så anfrätt av syndens cancer i form av självtillräcklighet, högmod och annat, att det snart är lika med total andlig död att gå med i en sådan församling.

Konsekvenstänkandet i många kristna led förefaller vara lika med noll. Här skyddar staten barn från åsikter som bevisligen skadar mänskligheten, föder lidande såväl mentalt, fysiskt som socialt och i otaliga fall har drivit människor till självmord, för att inte nämna dem som mördats p g a att det finns en opinion mot homosexuella underblåst av förment goda kristna.

Detta är ett faktum. Ändå finns det kristna som har mage att påstå att de är diskriminerade för att de inte får bedriva destruktiv propaganda mot sina medmänniskor. Ambitionen påstås vara att göra Guds vilja - resultatet blir att man går Satans ärenden och gör dennes vilja. Att sprida och förmera ondskan i världen kan knappast sägas vara något kristet.

För homofientlighetens offer

2010-10-19T23:13:00.000-07:00

Idag och 27 oktober bär jag inte den lila skjortan för att mitt ämbete så bjuder, utan för att hedra de homofientlighetens offer som fortfarande skördas i kristna sammanhang i Sverige år 2010, utan att förövarna ställs till svars eller tvingas ta ansvar för sin ondska.

Oanständig bibeltolkning ger massflykt ur finska kyrkan

2010-10-18T06:52:00.000-07:00

Den oanständiga - och felaktiga - uppfattningen att det a) finns en enhetlig syn på homosexualitet i Bibeln och b) att denna syn skulle vara avvisande mot homosexalitet, har förfäktats av en finsk politiker i offentlighetens ljus och därmed skapat massflykt ur finska kyrkan.

Detta är inte något att förvånas över. Anständiga människor med hög moraluppfattning, vill inte befatta sig med något så lågstående som det pinsamma bigotteri den homofientliga hållningen utgör. Det hjälper inte hur svepande formulingeringar man än svänger sig med på det det påhittade temat 'homosexualitet är synd': EN LÖGN ÄR EN LÖGN ÄR EN LÖGN!

Att det var en kristdemokratisk politiker som höjt stämman på sin utstakade väg mot avgrunden, förvånar föga. Det finns givetvis något befriande med detta att människor talar ut och berättar var de står, så att det övriga samhället kan isolera dem där de inte gör skada. Homofientligheten är som bekant en skadlig och omoralisk attityd som måste bekämpas med kraft. Den är släkt med främlingsfientlighet, rasism och vanligt människoförakt. Den kallar sig emellanåt kärlek, men är i själv verket hat.

Det beteende som den finska politikerna uppvisats måste bestraffas hårt - och det är just vad de anständiga finnarna just nu gör.

Sida vid sida - men varför?

2010-09-16T04:36:00.001-07:00

På det kyrkopolitiska "partiet" Frimodig kyrka:s blogg står en intressant kommentar att läsa. Kontentan tycks vara att olika åsikter borde kunna leva sida vid sida i en och samma kyrka.

Intressant perspektiv! Om det gällt nattvarden eller dopet, sådant som man förr i världen hade ihjäl varandra för men som vi idag ser som åsikter man kan ha olika uppfattningar om, vore det en sak.

De skillnader som sliter isär Svenska kyrkan idag gäller dessvärre uppfattningar om DEN ANDRE, alltså nästan och vilken rätt och frihet den ska få ha eller inte få ha.

Om A har en åsikt som inte kan formuleras snällare än att B uppfattar den på som att B själv inte får finnas eller verka eller älska, hur ska B då kunna gå A till mötes? Det handlar inte om frågor som höjda eller sänkta skatter, eller huruvida nattvarden ska utdelas i ena eller båda elementen. Det handlar om att människor får sin värdighet kränkt i grunden och att andra inte blir accepterade när de kränker. Hur ska en sådan spricka någonsin kunna helas?

Jag tror det är bättre att skiljas som vänner och leva och låta leva åtskilda. Då kan två kyrkor finnas och samarbeta på sina egna vilkor. Och alla som inte accepterar kvinnliga präster kan äntligen stå för det utan att smyga, slippa ha prästkandidater som ljuger för biskopar och vuxna män som tvingas leva under förnedrande former där de av en maktfullkomlig kyrka marginaliseras under oacceptabla och ovärdiga former.

Samma kyrka kan säga nej tack till all världens Kristustörstande homosexuella, och stå för det, utan att huka under den politiska korrekthetens ok, som man avskyr lika mycket som man idag lydigt tjänar den. I den kyrkan kan man säga öppet att man stöder Sverigedemokraterna - och inte som idag bara göra det mellan skål och väg, på ämbetsbröders internetforum, i bilen mellan två gudstjänster till kollegan man tror är en åsiktsfrände. Då skulle man få frid att ägna sig åt Guds rike och inte åt den egna prestigen, den egna skyttegraven och se upp så att den ämbetsbroder man så högt aktat inte hugger en i ryggen. I den kyrkan kan man vara samma kille som gladeligen hyr ut kyrkans lokaler till högerextrema katolska sekter som när tevekameran frågar om man tycker sekten är ok. Frihet och samvetsfrid i en härlig blandning under transparensens bannér! What a joy!

Tydligen är det fult att tala om tolerans i Guds rike och i den förment Rättrogna Svenska kyrkan. Men låt mig till sist begå denna fulhet - innan jag fäller upp mitt debattparaply till skydd för de småaktiga teologiska loskor som kommer att regna över mig (nej, inte många kommer ens orka harkla sig över ett så apart perspektiv!) och bena upp det praktiska som saken oftast gäller.

A gillar inte B för dennes oföränderliga egenart (t ex kvinna/bög).

B protesterar mot A:s intolerans.

A blir kränkt av att han inte får ogilla B utan att B protesterar.

Och så går dansen runt och runt!

Någon har börjat. Och givetvis ska den bära det fulla ansvaret även för den andres hat som ju den förste initierat genom sin intolerans. En skuld föreligger och det finns både fodringsägare och betalning.

Hur ska då A och B kunna fungera tillsammans i fred? Kanske bättre formulerat: Varför skulle de?

Prästparodin i Älmhult

2010-08-26T04:27:00.000-07:00

Jag har som många andra intresserade upptäckt den artikel i Smålandsposten där en präst i Svenska kyrkan, tillika aspirant på en plats i kommunfullmäktige för Kristdemokraterna, intervjuas. Och som många andra – omvittnat på bloggar och i samtal – har jag roat läst om åsikterna som kommer till uttryck i intervjun. Putslustigast är naturligtvis raderna om hur ungdomar borde lyssna på uppbyggliga psalmer i stället för på Iron Maiden, och om hur man förstår hur prästen skulle önska att kyrkan fick tillgång till skoltid till konfimandundervisning och morgonbön.

Att detta var en av de två kristendomsfunktionärer i Växjös skolvärld, som under skandalartade former meddelade de elever som kom i deras väg att ”homosexualitet är synd” och därmed naturligt nog diskvalificerade sig för skolprästtjänst, framgår inte av artikeln, men så är fallet. Lika naturligt vore det om prästen vänligt men bestämt fråntogs kyrkans vigningstjänst p g a sin uppenbara olämplighet för densamma.

Mycket riktigt kommenteras äktenskap och homosexualitet med vederbörlig enfald och till alibi framhålls de två goda vänner som prästen har, vilka bägge påstås vara homosexuella. En homosexuell bloggare frågar sig om dessa vänner fortsatt kommer att vara prästens vänner efter att de läst artikeln. Sannolikt, ja.

Av prästens uttalanden och agerande kring ämnet äktenskap och homosexualitet i övrigt att döma, drar man lätt slutsatsen att mannen är synnerligen illa insatt i ämnet. Att han dessutom uttrycker sig som dessa avgrundskristna gjorde för tio år sedan (”så många partier fjäskar för RFSL”, ” Många partier är så politiskt korrekta med en diffus och flummig moral.”). Detta föranleder teorin att de två homosexuella alibivännerna, är sådana som valt att förtrycka sin person och lever i grupptryckspålagd celibat. Nå, detta är nu ren spekulation från min sida -

- men: Det framgår ju med all önskvärd tydlighet att prästen inte lagt tankemöda på att förstå hur det kan tänkas kännas att vara homosexuell. Vem skulle använda begreppet ”politisk korrekthet” om en god väns strävan att inte bara att av samhället få bli sedd och bekräftad för den han är, utan även få rätten att själv välja sin livskamrat utan att obehöriga lägger sig i? Knappast någon med med det "varma hjärta" som prästen själv utger sig för att ha i sitt unga bröst.

Det är nästan en avundsvärd naivitiet som träder fram i artikeln. Tänk att vara så skyddad från verkligheten som denne unge man! Och kanske även lycklig i sin noggrant odlade och bevakade okunskap om världen! Vilken nåd att stilla bedja om! Och så väl det rimmar med den kristdemokratiska praktiken! Inte minst som jag i skrivande stund lyssnar på partiets kulturpolitiske talesman och hur han med stor svårighet försöker slingra sig runt det tomma – från Ny Demokrati plagierade – uttrycket ”verklighetens folk”. En så pinsamt lättgenomskådad chimär, att man gissar att den är tillverkad för den pingstkyrkliga fårskockspopulation som är känd dels för sin ytliga andlighet och förkärlek för att bygga neurotiskt vitkalkade fasader, dels för att utgöra KD:s ursprungliga kärnväljartrupp.

Men trots allt småskrattar man mest när man läser intervjun med den lyckligt vilsegångne pastorn. Kanske bör han få leva i fred där i de djupa skogarna, ovetande om att jorden snurrar och att tiden går därute i den riktiga världen. Inte kan väl en sådan göra någon skada?

Skammens manifest

2010-07-01T08:49:00.000-07:00

När hände det egentligen? När smög sig äktenskapet in i den kristna trons kärna?

Aldrig. Äktenskapet hör inte hemma där i kärnan. Det hör egentligen inte ens hemma i kyrkan.

Att det hamnar på andra plats i angelägenhet i det "kristna" manifest för samvetsfrihet som sjösatts av olika kristna ledare har att göra med den homofientliga underton som noggrant odlas i dessa sammanhang och som bevakas av samma kristna ledare. Massans rädsla upprätthålls för att samma massa ska kunna kontrolleras.

Den apostoliska trosbekännelsen är det kristna manifest som behövs - inte något politiskt korrekt (ja, i de egna leden - vad samhället tycker är dem fullständigt egalt) och allmänt trendigt, kvasikristet trams som det som presenterats. Många kristna är idag bestörta över att homosexuella får gifta sig. Denna bestörtning möter man nu trendkänsligt med ännu en protestlista. Nu smörjer man opinionen medhårs: "Ja, ni har rätt i allt ni tror! Äktenskapet är trons kärna [Kristus passar i skuggan]. Fortsätt vara rädda för det okända och främmande. Låter er inte tröstas. Er falska bestörtning är riktig. Kom så jagar vi bögar - med fredade samveten!"

Att värna människovärdet och äktenskapet (efter vad som hänt i Sverige de senaste åren och med tanke på vilka som idag har tillträde till det svenska äktenskapet) är en motsägelse i sig. Den homosexuella människans värde är noll och intet i dessa människors ögon. Hur kan man påstå detta? Jo - återigen - på frukten känner man trädet.

Det ska tydligen vara en skam att vara kristen i Sverige.

Aversion mot kyrkan är de kristnas fel

2010-06-14T05:43:00.000-07:00

Aktuell situation: När kristna ungdomsförbund och Dagen agerar homofientligt, får de kritik. Somliga reagerar på kritiken genom att kalla den kristofobisk.

Kristofobiskt är det alltså inte, men väl visar kritiken på aversion mot den typen av vulgärkristendom som det handlar om. Vad som då är väsentligt att notera är att denna aversion är FRAMKALLAD AV DESSA KRISTNA SJÄLVA. De har ju med vett och vilja valt en tolkning som får så uppåt väggarna vansinniga konsekvenser för deras (hbtq-)medmänniskor, att omvärlden bara kan reagera med vämjelse och fördöma dem.

Den vulgärkristna homofientligheten är ju en rest som man borde gjort upp med vid det här laget, men eftersom de homofientliga kristna tjänar en annan agenda än den som dikteras av Kristi kärlek, håller man fast vid den dåraktiga uppfattningen. Den andra agendan är den som har som syfte att vara religion i första hand och Jesu lärjungar i andra; sammanhållning först, följa Jesus sedan. De homosexuella blir den nödvändiga fiende som håller gruppen samman – ett DOM till det homofientliga VI.

Dagen väljer politisk korrekthet

2010-06-13T04:11:00.000-07:00

Tidningen Dagen väljer att inte stöta sig med de politiskt korrekta uppfattningarna inom de konservativa leden, och avvisar en kristen annons. Det stavas feget, uselhet, undfallenhet.

Tack, Dagen, nu vet vi.

De begriper inte att de kränker

2010-06-10T04:55:00.000-07:00

Jag är helt övertygad om att de religiösa ungdomsförbund som nu riskerar förlora sina statliga bidrag, kommer att klara sig alldeles utmärkt utan dem. Andra plånböcker kommer att öppnas. Vem vet, kanske kommer de till och med få mer pengar.

Men det är en viktig markering från statens sida att det inte är i sin ordning i det svenska samhället att behandla människor så som HBT-personer nu behandlas eller riskerar bli behandlade i de aktuella verksamheterna.

Sedan mitt förra inlägg här har reaktioner rasat in både här och annorstädes. Ofta ger kristna nu uttryck för att känna sig kränkta eftersom de inte får ha sin tolkning etc. Med andra ord – samma gamla visa.

Och problemet blir uppenbart. Man begriper inte att man kränker, förolämpar och skadar genom att ge uttryck för sin hållning. Det är självklart att inte vara rasist eller främlingsfientligt i dessa sammanhang – varför är det så svårt att begripa att även homosexuella är riktiga människor med riktiga känslor. Därtill utan möjlighet att korrigera sin belägenhet. Det brister både i självinsikt och i förmåga att se hur medmänniskan blir påverkad av det egna beteendet.

En representant för Pingst Ungdom säger i Dagen:

Det får inte kränka förstås, men i övrigt tycker jag att det är konstigt om staten ska slå fast att vår tolkning är fel.

Och här slås huvudet på spiken! Staten lägger sig inte i själva tolkningen eller åsikten. Det är när den blir kränkande problemet uppstår – och det är kränkningen som är intressant och det är den som är anledningen till att man inte ska få pengar.

Ur ett kristet perspektiv kan man ju vidare notera – vilket jag ju ständigt gör på den här bloggen – att både tolkning och beteende är alldeles uppåt väggarna och tyder på den omognad som odlas i bl a evangelikala sammanhang både bland ungdomar (där man får ha viss förståelse), men även i vuxna församlingar. Empati, förståelse för sin nästa och förmågan att sätta sig in i en annan människas situation åsidosätts alltid för en förment bosktavlig läsning av de bibelord man valt ut.

Nå, till sist ska sägas att omognade är av ett mera strukturellt slag. Dagenartikeln slutar med ett uttalande som hoppfullt tänder ett ljus i det frikyrkliga beckmörkret:

- Vi som kyrkor i allmänhet måste lära oss behandla den här frågan
och homosexuella personer bättre, säger Mikael Jansson.

Den enda väg längs vilken detta kan bli verklighet, är tyvärr också den enda väg dessa organisationen vägrar att gå.

Stoppa bidragen omedelbart!

2010-06-06T03:38:00.001-07:00

Man har nu från medias sida äntligen uppmärksammat det faktum att religiösa organisationer har uppfattningar och attityder gentemot enskilda medborgare som strider mot samhällets grundläggande värderingar. Trots detta har man uppburit bidrag från staten.

Sveriges skattebetalare har således i åratal finansierat den religiösa ondska som drabbar den homosexuella folkgruppen. Detta måste omedelbart få ett slut.

Enligt Dagen.se uttalar sig en företrädare för ett ungdomsförbund sålunda:

- Själva beteendet kan vi inte acceptera men vi accepterar människorna, säger Edward Sköllerfalk, riksordförandena i Pingst Ung, när han får frågan om hur hans förbund ser på homosexualitet.

Inte beteendet men människorna. Åter denna pinsamma idioti som innebär att försöka anpassa verkligheten efter en teori, kartan efter terrängen.

Ungdomligt oförstånd? Dumhet, dumhet och åter dumhet? Nej, en gedigen homofientlig agenda - som styr en bibelsyn - som styr en teologi - som styr ett sätt att bemöta människan. Jesus Kristus måtte gråta när han ser dessa, de som dels skriker ut hans namn i spelad hängivenhet, för att samtidigt i hans namn trampa på de som är hans minsta bröder.

De religiösa samfunden måste en gång för alla lära sig vad som är förenligt med det svenska samhället och att veta hut när det gäller att kränkningar av medmänniskor. Det duger inte att föra dessa omoraliska, närmast fascistiska och icke-demokratiska värderingar i sitt ideologiska bagage.

Stoppa bidragen till dessa organisationer skoningslöst och med omedelbar verkan!

När religiös övertygelse blir inkompetens

2010-05-13T01:58:00.000-07:00

En kvinna har enligt Dagen.se fått sparken från ett arbete som personlig assistent på grund av att hon tillhör Jehovas vittnen. Närmare bestämt har hon gett uttryck för sin övertygelse att "det enligt Bibeln inte var tänkt att människor skulle födas sjuka".

Det är väl alldeles självklart att en människa med en sådan övertygelse blir ett problem på arbetsplatsen om vederbörande inte klarar av att hålla inne med sina åsikter. Har man en tro som gör att man betraktar människor på ett nedvärderande vis, hör man inte hemma inom människovårdande yrken.

Som jag sagt tidigare här - detta gäller i hög grad synen på HBT-människan. Anser man att homosexualitet är synd och att människor därför bör tvingas in i ett tillstånd som i verkligheten innebär lidande och personligt förtryck, ska man inte vara läkare, sjuksköterska, psykolog, präst m fl yrken. Om man klarar av att hålla övertygelsen för sig själv, är det givetvis en teoretisk möjlighet, men kan man lita på det? Är det rimligt att tro att en sådan person i alla situationer kan tiga stilla och välja det goda mot sina instinkter? Samhället bör inte ta sådana risker. Samhället bör verka förebyggande och bidra till att inte utsätta oskyldiga människor för risken att bli behandlad på ett förnedrande sätt.

Nu finns det ju sammanhang där homofientligheten är inbyggd i yrkesrollen, exempelvis hos pastorer inom de evangelikala samfunden. Då får samhället ta sitt ansvar genom att inte skjuta till ekonomiska medel till dessa rörelser, så att man på det viset bidrar till den goda samhällsutvecklingen och inte stöder destruktiva krafter som dessa.

På samma vis som det är tvivelaktigt att stödja främlingsfientlighet och antisemitism är det oacceptabelt att man stödjer homofientlighet. Dessa är odemokratiska attityder - vissna grenar på det friska trädet, grenar som ansas bort och kastas på elden, där de förstörs.

Pendang:

Den infama bloggen apg29.se är ibland tankeväckande i sin absurda naivitet. Inte minst i den här frågan. Blogginnehavaren har tydligen för vana att censurera misshagliga kommentarer ganska mycket (det sker bara i yttersta undantagsfall på den här bloggen, exempelvis då undertecknad blivit dödshotad av evangelikala kristna, eller vid oförskämdheter i överkant), vilket har fått en betydligt friskare person att starta bloggen 92gpa vilken erbjuder betydligt mer balanserade och goda budskap. Värd ett besök.

En sund tro behöver inte bränna andras tro

2010-05-07T03:33:00.000-07:00

Så träder förtryckets korpraler ut och vill stoppa meningsmotståndare. Bokbålet - en symbol för åsiktsförtrycket, diktaturen och ofriheten - är vad man säger sig vilja ha. Dagen skriver om saken här.

Detta har en grund: Rädslan.

Bara en rädd och otrygg människa kräver bokbål. Och rädslan kan leda människor till de mest bisarra handlingar.

En sund tro på Jesus Kristus, behöver aldrig, aldrig, ALDRIG kräva sådant som bokbål. Bara en rädd, otrygg, sjuk och förvrängd tro gör det.

Gud bevare oss för Vetlandafariséismen!

Respekt och självpåtaget martyrium

2010-04-21T01:51:00.000-07:00

Det självpåtagna martyriet är en av den friska trons allra värsta fiender. Det förblindar och gör att "martyren" förlorar perspektiven. Och exemplen är många i vår tid: Kvinnoprästmotståndarna i Sverige, motståndarna till det moderna äktenskapet, de sexualfientliga. De har alla på olika sätt svikit sitt kall och brustit i godhet och trohet till Kristus för att tillfredsställa den egna andliga fåfängan och behovet av identitet. (detta har de dock emellanåt drivits till av sina motståndare i majoritet, vilket på intet sätt ursäktar uselt beteende av sådana som framhåller sig själva som bättre och högre stående kristna)

Nu kräver kristna respekt på olika håll. Jag gissar att man vill ha den typ av - fullkomligt oacceptabel - respekt som även islam kräver i västvärlden: Den sorten som innebär att man inte ifrågasätts, inte kritiseras, inte får sin felaktigheter påtalade, inte blir upplyst om medvetna eller omedvetna lögner, inte får sitt förtryck belyst, inte blir utsatt för satir.

Jag menar att den friska kristna tron måste öva sig i självkritik, i att se vad tron består av, reflektera vad det är man tror på och vad som är essens och periferi. Och agera därefter. På sina håll idag blir man bedömd som kristen utifrån om man skriver under på vissa åsikter i marginalen.

Därför kan en inlytelserik samfundsföreträdare idag fråga på sin blogg: "Kan man vara kristen och leva i sambo?" Inte för att det är en retorisk fråga och svaret självklart är JA (kristen är den som tror på Kristus - det är sannerligen inte civilståndet som avgör den saken!) ... (Jag kan ha ett visst överseende med att denne samfundsföreträdare verkar leva ett mycket hektiskt liv och många gånger förr visat upp en aningslöshet i begreppsföringen samtidigt med en viss hjärtlighet. Man måste också ha i åminnelse att i det evangelikala sammanhanget - som inte kan rekommenderas någon sökande människa - är empati och förståelse för människans villkor alltid underordnat det förment fromma paragrafrytteriet - vilket inte minst kommer till uttryck i hela den avskyvärda debatt som föranlett det ovan nämnda blogginlägget där unga människor drillas i en vedervärdig sexualsyn som de sannolikt måste reda upp i dyrbara terapisessioner som vuxna ...)

Det som sagt förut tål att upprepas: Den som har sin kristna tro grundad i Kristus, behöver inte vara rädd, inte ängslas, inte försvara sig, inte fördöma sin nästa för att den avviker i perifera teologiska petitesser.

God och hård kritik förs fram mot religionen. Några bloggar som exempel är Religiovakt och Ankjakt. (man hoppas på nya texter hos dessa snart!) Men religionen borde sköta detta på egen hand. Det hade varit vuxet.

Dagen skriver om relaterat här och här och här .

Facebook

2010-03-29T05:43:00.001-07:00

En sida för den som är intresserad:

Gregorius Rex på Facebook

Barbariet i de tanzaniska kyrkorna

2010-03-28T08:04:00.000-07:00

Dagen skriver att tanzaniska kyrkor vill stoppa missionärer som är positiva till homoäktenskap. Det visar givetvis på den brist på civilisation som råder i dessa kyrkor och hur den kristna religionen där fortarande har kvar oacceptabla rester från de århundraden då man ansåg att homosexualitet var onaturligt.

Naturligtvis vore det bästa om de tanzaniska kyrkorna i ödmjukhet böjde sina hårda hjärtan och nackar och tog emot undervisning från en kyrka - den svenska - som nått en större mognad än de själva. Det lär nu inte hända och de barbariska kyrkorna bör lämnas ut till djävulen att festa på deras arma själar.

Barbariet finns även inuti Svenska kyrkan. Ett exempel: Det lilla kyrkopolitiska partiet "Frimodig kyrka" - som inte missar ett tillfälle att få leka martyr och gnälla på vad de anser vara missförhållanden i stället för att vara konstruktiva - driver vidare sin homofientliga linje och kommenterar saken på sin blogg. Givetvis åtföljt av den pinsamma kör av lika gnällande kyrkofariséer, bland kommentarerna, som är den grupp man vill tillfredsställa med sina åsikter. Naturligtvis har vi inte sett något gott komma från detta parti ännu, något som förmodligen beror på dess osunda fixering vid äktenskapet.

Det evangelikala hotet mot samhället

2010-03-19T08:18:00.000-07:00

Det finns en antigayagenda i de evangelika kyrkorna - även i Sverige.

Se klippet nedan - det krävs inte mycket skarpsinne för att genomskåda lögnerna och den ondskefulla retoriken - och ställ dig frågan: Är det så här vi vill ha det?

Tipstack till den skarpsinniga bloggen Religiovakt.

Relaterat: Dagen

Att hata kärleksfullt

2010-03-04T05:04:00.000-08:00

En intressant fråga dök upp i kommentarerna till det förra inlägget. Signaturen Andreas skriver:

Behöver kärlek betyda att man accepterar alla människor sätt att leva? Man kan väl älska en människa och acceptera den som person utan att tycka den personens livsstil är korrekt? Eller måste man acceptera en livsstil för att vara kärleksfull? Det tycks på den här bloggen att så fort man inte tycker att det är rätt att leva ut en homosexualitet så är man hatisk.

Låt oss vara mycket konkreta: Hur kärleksfullt tror du att det uppfattas om du till en god vän berättar att du tycker att relationen till personen han älskar och delar sitt liv med sedan många, är syndig och dålig. Hur kärleksfullt skulle du uppleva sådana synpunkter för egen del?

Det finns inte - och behöver inte finnas - några skäl för en människa att acceptera sådan invändningar från sin omvärld. Det är oförskämt och knappast att förknippa med god vänskap att bete sig på ett sådant sätt. Det bryter allvarligt mot det sätt på vilket vi behandlar varandra i vårt samhälle. Om en sådan invändning belönades med att vänskapen bröts vore det rimligt. Om en sådan invändning belönades med ett hårt knytnävslag i ansiktet på den som invänder, vore det straffbart enligt svensk lag, därför förkastligt, men moraliskt fullt förståeligt.

Vi kan inte bete oss hur som helst mot varandra, bara för att vår religiösa drifter löper amok under svepande förevändningar att vi är "kärleksfulla".

Man kan väl älska en människa och acceptera den som person utan att tycka den personens livsstil är korrekt?

Det beror alldeles på det. Nu talar vi om inställningen till den homosexuella männsikan och ingenting annat. Håller man sin åsikt för sig själv och inte låter den gå ut över andra, är det ju inget problem. DET är att hantera sin uppfattning kärleksfullt om man inte har kraft att ändra på den.

Men man måste se "the bigger picture"!
1. Fördömer man homosexualiteten fördömer man även den homosexuelle. Vill man inte inse att man inte kan skilja människan från hennes sexuella läggning bör man tiga i frågan.

2. Denna lilla "åsikt" har ställt till med stort lidande och att lufta den offentligt bidrar till den opinion mot homosexuella som leder till våld, mord, självmord och annat lidande. Man har således en del i sådant ont om man delar "åsikten".

3. Frågan har fått orimliga proportioner i den konervativa, martyrskapskåta delen av kristendomen och har kommit att tjäna helt andra syften - diaboliska - än sexualmoraliska.

4. Konsekvensen av ovanstående punkter är att det innebär mera synd att säga "homosexualitet är synd" än vad homosexualitet i sig skulle vara även i konservativa kristehetens ogina människosyn.

Det rätta för den som härbärgerar tvekan inför homosexuellas rätt att leva som fullvärdiga medlemmar i det svenska människokollektivet är givetvis att inse att man har en moraliskt usel hållning, lämna den och lära sig att det mest kärleksfulla är att totalt acceptera sin homosexuella medmänniska.

Jag hoppas att jag nyanserat den konservativa kristenhetens förbrytelser i denna fråga, så att du förstår att det inte BARA handlar om det hat mot nästan som är så uppenbart och genant för samma grupp.

Hotet Gardell

2010-03-03T02:40:00.000-08:00

Det bereder givetvis ett visst nöje att läsa kommentarerna på dagen.se, de som kommenterar Jonas Gardells nya teve-serie om Gud.

Där har vi de som försvarar honom - fattas bara annat! - men där finns också den vanliga klagokören av rättshaverister och andra: den nitiske metodistpastorn som tar varje tillfälle att kasta ut barnet med badvattnet, fundamentalisten bakom signaturen JIMMY (för alltid ihågkommen för sin gudsordsförfalskning när han citerade Bibeln fritt ur minnet och avslöjade att det mesta av hans "bibeltrohet" var hans egen tolkning) - men mest intressant av allt: dessa röster från utmarkerna som har med sig doften av instängt bönehus från förr, klangen av en ostämd tramporgel och de skorrande lovsångstonerna i de glesa bänkraderna. De skygglappskristna, som benhårt står upp för sin egenart, sina aparta världsbilder och människosyner och sitt till rättfärdighet förklädda utanförskap.

I det bönehuset får inte Gardell plats; där måste han fördömas, anklagas för att vara okunnig (!) och där måste konspirationsteorierna mot SVT m fl konstrueras och odlas.

Varför? För att han är ett hot. Ett mot Gud? Mot Kristus? Knappast. Storheten Gud låter sig inte rubbas.

Ett hot mot tron? Jesus uppmanar människan att bygga sitt hus på en solid grund. En sådan grund är inte dogmer, bibliskt paragrafrytteri eller en snäv församlingssyn [som i praktiken innebär att bara vi i Lillebys pingstförsamling - närmare bestämt Asta Bengtssons bönecell, ja egentligen bara vi tre som brukar ha platserna närmast fönstret, undantaget Birger Hansson som tar två kakor till kaffet - kommer till himmelen]. Är det värt att kalla tro ens? Är det inte bara ett tankesystem, en fästning man byggt upp till sitt eget försvar? Ett försvar av den egna identiteten. Ett murverk för att hålla den obehagliga tanken på att själen kanske är ensam i ett oändligt mörker och detta mörker är vars och ens existentiella ångest. En fästning som håller även Kristus utanför. Där på murkrönet går det andliga högmodets vakter rundor; därifrån skjuts den andliga fåfängans pilar; där har skottgluggarna luckor som hindrar kritik och förnuft att tränga in.

I fästningen är kyrkofariséen borgherre. Han förklarar att det är rätt att ljuga, rätt att hata och rätt att dräpa - och allt får ske i Guds namn. Det räcker att befinna sig innanför murarna för att vara rättfärdig, och en rättfärdig får göra vadsonhelst.

I det murverket är Kristi bild blott målad i tunn fernissa på väggarna. Hans namn står tecknat över porten, men han är inte grunden som det hela är byggt på. Under källarsalarna i borgen håller tändstickstunna dogmer upp det rangliga schabraket.

Om då en Gardellbög kommer och rycker i stickorna. Vad riskerar inte att hända? Fuskbygget kan falla samman.

Jonas Gardell är bara ett exempel, som råkar vara en homosexuell. Han pekar på brister som andra pekat på i hundratals år. Men det faktum att han är homosexuell är ett hot i sig. I den dogmatiska fästningen får ingalunda bögar plats. De hotar den nödvändiga ordningen. Falskspelet tål inte att synas av sådana.

Hur ska en sådan kristen rädda sig? Timmermannen och byggmästaren Jesus Kristus står vid porten och bultar. Låt honom komma in och knacka i väggarna, gå runt och mäta fukten i murbruket, sätta spettet i grunden. Låt honom riva ner och bygga om!

DEN SOM HAR EN TRO BYGGD PÅ KRISTUS SJÄLV,
BLIR ALDRIG HOTAD OCH BEHÖVER INTE FÖRSVARA SIG!

Äkta eller oäkta kristen

2010-02-27T05:02:00.000-08:00

Några kommentarer och samtal på denna och andra bloggar har gjort att frågan: Vem är en äkta respektive oäkta kristen? har kommit på tal. Signaturen P-O S anser att uppdelningen är relevant medan jag anser att den är destruktiv.

Signaturen P-O S, tar för det första ogärna i beaktande att vi lever med tvåtusen år av kyrkohistoria i ryggen och att den kristna kyrkan alltid sett mycket olika ut. Även detta fenomen - att dela in sig själv och andra i kategorier som definierar mer eller mindre äkta kristendom - tillhör naturligtvis även det sådant som går att studera från Nya Testamentets dagar fram till vår egen tid. Den hållning P-O S har, är representativ för mycken annan kristendom och det är därför jag väljer att ta upp det här.

Ingen kristen skulle definiera sig som oäkta. Man tror ju som man gör för att man anser det vara rätt på ett eller annat vis. P-O S skriver:

...det kanske är högfärdigt att kalla sig själv äkta kristen, men jag menar att den som inte tror på sånt som inte går att misstolka i bibeln, han bryr sig inte om vad Gud säger, och då är man inte en äkta kristen enligt mig.

För det första: Kristen är den som anser sig vara anhängare av Kristus, och att ge sig på att försöka döma ut enskilda kristna för att de i övrigt tror på det ena eller andra sättet, ja därtill är högfärd ett alltför milt ord.

"sånt som inte går att misstolka" är ju ett intressant uttryck när det kommer till just frågan om homosexualitet (det är detta samtalet handlat om) som man ju menar fördöms i Bibeln. Begreppet är uppfunnet i slutet av 1800-talet och det fenomen som ordet beskriver, förekommer inte i heller det i Bibeln. Den begrepps- och definitionsförvirring som vissa grupper av kristna eldar på är så slarvig och flagrant att man inte kan undgå att misstänka att det är helt anndra mekanismer som verkar.

Vilka mekanismer är då detta? Jo, släktingar till de mekanismer som påstår att det skulle vara relevant att dela in kristna i äkta och oäkta. Denna uppdelning har ju blott ett syfte: Att legitimera min egen tro, boosta mitt eget andliga ego, ge mig själv rätt och stärka den gruppidentitet som min tro ger mig.

På ett sätt kan man beskriva det som det gamla (o)hederliga "vi-och-dom"-behovet. Det är genom att definiera sin motståndare eller sin olike som man själv får en identitet. Detta parat med en genomtänkt homofientlig agenda som ständigt sipprar ut i vissa kristna kretsar och man får den rädslans kultur som upprätthåller de korthusliknande teologiska systemen och balanserar dem på en grund av tändstickor. Fullt synlig och möjlig att betrakta för envar som har intresse av att glänta på förlåten i de frikyrkliga eller konservativa svenskyrkliga sammanhangen.

Här kan man ju vidare notera att dessa mekanismer har föga med Kristustillit att göra, utan den sociala gemenskap och trygghet varje människa önskar sig och strävar efter. I det här fallet är denna strävan dock störd, perverterad, och parasiterar på vad som skulle kunna vara en frisk tro, en tro som inte dömer sin nästa utan deltar i det sökande efter det gudomliga mysterium som bara den fåfänge menar sig kunna omfatta och förstå.

Frågor som inställer sig efter ovan konstaterade är givetvis: Vem som egentligen är en oäkta kristen? Om man ändå skulle välja att anlägga detta ovidkommande och destruktiva perspektiv. När man nu inte tjänar Kristus genom att låta dessa mekanismer få fritt spelrum i sitt andliga liv, vem tjänar man då?

Svaret torde vara givet.

Relaterade artiklar av möjligt intresse återfinns här, här, här och här.

"Jesus var gay"

2010-02-20T13:49:00.000-08:00

... tror gayikonen sir Elton John enligt Aftonbladet i en intervju med Parade magazine. Han säger:

– Jag tror att Jesus var en känslig, superintelligent gay man som förstod sig på människors problem – på korset förlät han människorna som hade korsfäst honom, Jesus ville att vi skulle vara kärleksfulla och förlåtande.

En fin komplimang till Jesus och inte alls ett orimligt antagande, naturligtvis. Men som ett brev på posten klagar Jesu efterföljare - ja, de som framhärdar i den för samhället och envar skadliga lögnen att homosexualitet skulle vara en synd. Som vanligt står de där med byxorna nere och vädrar sin vidriga attityd. Och så blir världen, tack vare dem, en smula sämre än en gång.

Kan det finnas en särskild krets i helvetet för homofientliga kristna tro? Nå, även det vore rimligt, men den frågan tänker jag inte besvara här. Det försåtliga kluster av synder som följer på homofientligheten faller naturligtvis även det under nåden, för den som tror på Kristus. Åtminstone den Kristus som sir Elton tycks beskriva.

Dagen skriver om saken här.

Att driva sin nästa till självmord

2010-02-17T04:26:00.000-08:00

Nya uppgifter om HBT-personers hälsa kom i en rapport helt nyligen. Det ser inte bra ut. Dagens nyheter skriver:

Av rapporten framgår att då man inte får acceptans i nära relationer så ger det otrygghet i vardagen och gör att dessa ungdomar mår mycket sämre än heterosexuella. Av unga homosexeulla har 65 procent av kvinnorna bemötts på ett kränkande sätt och 48 procent av männen.

Jag har sagt det förut - och jag kommer inte sluta säga det - de homofientliga krafterna i de kristna kyrkorna har mycket att svara för när det gäller kristna hbt-ungdomars hälsa.

Det duger inte att förneka det längre och sticka de pastorshuvudena i den kyrkliga sanden! Tag ansvar och inse att ni har självmördarblod på era händer!

Nödvändig information om kristendomens baksidor

2010-02-17T01:13:00.000-08:00

Det vore vettlöst att låta inslaget "kristendom" i den svenska skolans religionsundervisning reduceras till samma omfattning som övriga världsreligioner. Detta var en av morgonens nyheter.

Lars Ohly tyckte i P1 Morgon att detta var rimligt, bl a med motiveringen att kristendomen innehåller element som inte är förenliga med det svenska demokratiska samhället. Men det är ju just av en sådan anledning som kristendomen måste upp på schemat. Den måste belysas och kritiskt granskas.

Med utgångspunkt i den här bloggarens huvudärende - bekämpandet och utrotandet av den kristna homofientligheten - är det av högsta vikt att unga människor tidigt blir informerade om, och därigenom även varnade för, att många kristna samfund idag även är hem för en av de få kvardröjande antidemokratiska attityderna i samhället: denna homofientlighet.

Det är naturligtvis också av vikt att uppväxande generationer får lära sig vilka värdemässiga beståndsdelar vårt samhälle byggts upp av under århundradena. Och även detta för att kunna skilja de destruktiva – så som homofientlighet och kvinnoförtryck – från de goda.

Vidare är det av intresse att ge kunskap om att Bibeln inte alls talar om homosexualitet och att alls inte alla kyrkliga sammanhang härbergerar denna ruttna människorsyn, utan vill allvar med Jesus kallelse att göra alla folk till lärjungar (inte bara de heterosexuella, vilket i praktiken är konsekvensen av exempelvis de evangelikala svenska frikyrkornas destruktiva hållning idag).

Denna nyhet rapporteras bland annat i Dagen här, här, här och här.

Gud straffar homofientlighet med jordbävning

2010-01-15T06:46:00.000-08:00

Gud har låtit naturen straffa Haiti för att katolska kyrkans överhuvud återigen uttalat sig mot homosexuellas rättigheter - fullkomligt obotfärdig, utan verklighetsinsikt och i fullständigt förakt för de konsekvenser hans uttalanden får för de människor som berörs. Eller?

Dagen.se skriver att hundratals präster omkommit under rasmassorna och att 'ärkebiskopen blev krossad på sitt eget kontor'. Man får förmoda att de evangelikala kyrkorna har straffats ännu hårdare för sin sataniskt inspirerade hållning till sina homosexuella medmänniskor. Eller?

Efter att genom sina syndfulla handlingar ha tvingat homosexuella att leva ett liv i orättfärdig celibat, att leva i ett orimligt socialt tryck ständigt påpassade och övervakade av kristna syskon och inte minst drivit tusentals homosexuella till självmord - Gud har straffat dem. Eller?

Har Åke Green månne avvärjt en katastrof genom att för en gångs skull avstå från att tala om sin syn på homosexualitet? Kommer Missionskyrkornas beslut att inte viga homosexuella leda till att Gotland sjunker i havet?

Gävlebögar som fått nog?

2009-12-08T04:54:00.000-08:00

Katolska kyrkan i Gävle har enligt uppgift, i Dagen och gd.se, blivit utsatt för skadegörelse.

Är det månne några Gävlebögar som fått nog av katolska kyrkans homofientlighet?

Tydlighet.

2009-11-29T10:29:00.000-08:00

Med tillstånd av tecknaren.

Inkompetens ska inte arbeta

2009-11-27T03:06:00.000-08:00

Om en hjärnkirurg inte är kompetent nog för att utföra sitt yrke, ska han låta bli eller bli avstängd.

Att inte vara kompetent att vara präst eller pastor bör följa samma enkla regel. Därvid gäller följande: En person som hyser homofientliga åsikter och inte klarar av att med respekt och vederbörlig människokärlek bemöta [HBT-]människor i nöd och andligt eller själsligt trångmål bör inte finnas i funktioner där han/hon ska utföra själavårdande uppgifter.

Det handlar om kunskap och empati. Att begripa hur den homosexuella människans tillvaro och verklighet gestaltar sig, hur det känns att vara och växa upp såsom homosexuell i samhälle och kyrka, samt VAD homosexualitet är för något (nej, "synd" räknas inte här). Brist på denna kunskap och empati visar sig ständigt och har fått en ny arena tack vare Svenska kyrkans och ett anta frikyrkors olyckliga (och onödiga) hantering av äktenskapsfrågan. Det har gjort det svårare för homosexuella att skilja fåren från getterna. Vart kan man vända sig utan att riskera att bli mentalt misshandlad (eller fysiskt? vem vet vad människor med homofientlig människosyn är i stånd till?)

Går man ut offentligt och manifesterar sin oduglighet i exempelvis insändare, protestlistor eller liknande har man bundit ris åt egen rygg och bör avlägsnas från sin eventuella tjänst.

Ett lysande exempel på detta var i allhelgonatid 2005 då ca 900 präster helt öppet manifesterade sin inkompetens i den s k Prästdeklarationen - en protestlista mot välsignelse av partnerskap. Slutsatsen var ju klar - antingen begrep man inte att man långt utöver den magra formuleringen i dokumenthuvudet kränkte och stängde dörren för tusentals homosexuella kristna och sökare, eller så begrep man men struntade i det. Att inte begripa detta är aningslöst och klandervärt. Möjligen är det ännu värre att begripa, men strunta i. Båda fallen ger naturligtvis exempel på beteende som är klart olämpliga för en person i själavårdande ställning.

Nu ska det sägas att det fanns en tredje kategori: Den som lurades att skriva under p g a det grupptryck som finns i de konservativa prästleden i Svenska kyrkan. Detta tryck har en helt annan kraft än den västanfläkt som i dessa sammanhang brukar kallas "politisk korrekthet". Många i denna tredje kategori kom att inse sitt misstag och fick sitt namn borttaget. Då var det i allmänhet försent och deras namn hade dragits i smutsen eftersom listan dels redan funnits i pressen och laddats ner av många som en innehållsdeklaration för goda eller usla församlingar.

Exempel på personer som skrev under inkompetensförklaringen återfinns här, här, här och här och en version av själva listan här. Naturligtvis ska man vara positiv och anta att många av dessa präster lämnat homfientlighetens mörker och nu befinner sig i ljuset och har börjat tjäna Kristus istället.

Andra exempel på hur personer inkompetensförklarar sig själva finns här och här (om nu dansbandskyrkan Pingströrelsen och ordet kompetens alls förtjänar nämnas i samma mening).

Låt tusen blommor blomma!

2009-11-20T00:14:00.000-08:00

Vilken ljuvlig mångfald som nu kan bli synlig på den blomsteräng som är det nya kyrkliga Sverige!

Efter Svenska kyrkans med fleras beslut om äktenskapet, känner många - personer och grupper - i Svenska kyrkan ett behov av att ompröva sin relation till densamma. Vi kan komma att se ett nytt kyrkligt landskap: Nya enheter, nya allianser.

Det är spännande och kan bli något konstruktivt. Potentiellt åtminstone. Men roten till omvandlingen är ju tydlig. Skillnader i fråga om sakrament och ämbete som tidigare orsakat splittring blir marginella problem, när den nya fienden tornar upp sig.

Med homofientligheten som gemensam glädje och drivkraft - givetvis klurigt dold under pseudofrågor som bibel- och bekännelsetrohet och en vilja att "bevara äktenskapet" - kan man nu ta varandras händer.

Dagen berättar att kyrkofariséklubben ELM-BV (fd Bibeltrogna Vänner) nu överväger ompröva sin relation till Svenska kyrkan. Kanske får man en starkare relation till Missionsprovinsen istället. Ja det vore väl skoj för MP att få en gnutta tillskott före dess oundvikliga bortdöende.

Pingstinfiltration

2009-11-19T02:26:00.000-08:00

Pingstvännen Conny Brännström, rapporterar Dagen, ser Pingströrelsen som en del av Svenska kyrkan.

Låt oss i så fall formalisera förhållandet, avskaffa den klassiska pingstparadgrenen, men ack så obibliska, tungomålstalandet och underställa denna inomkyrkliga rörelse Stockholms stift och biskops Brunne. Vem vore bättre lämpad att läka den skada som är Pingströrelsens största - den sega homofientligheten.

Ständigt klarsynta Maja dissekerar Dagens artikel.

Kenyansk röta

2009-11-17T23:49:00.000-08:00

Och så är pinsamme biskop Obara åter inne och klampar runt på en arena där han inte hör hemma. "Chockad", enligt Dagen.se.

Först viger han nya biskopar åt Svenska kyrkan - alltså låtsaskyrkan Missionsprovinsen - och nu ska han in och underkänna Svenska kyrkans nyvigda biskop Brunne.

Det blir allt mer genant att se dessa lutherska charlataner utge sig för att vara bibeltrogna och samtidigt spotta på det innersta i Kristi budskap. Domens dag lär bli lång och hård för dem.

Dags att lämna Borgå

2009-11-10T23:50:00.000-08:00

Ytterligare några "systerkyrkor" försöker läxa upp Svenska kyrkan efter äktenskapsuppdateringen. Dagen skriver om den stora oro som de baltiska lutheranerna uttrycker.

Att man protesterar mot det nya äktenskapetsbeslutet är en sak. En annan är detta:

De anglikanska kyrkorna som ingår i Borgå accepterar inte heller öppet homosexuella biskopar och har ett moratorium mot biskopsvigningar av personer som lever ihop med en partner av samma kön.

Den här protesten är inte acceptabel och "systerkyrkorna" måste nu tilltalas med sträng ton och uppmanas att upphöra med förföljelsen av sina homosexuella medlemmar och funktionärer. Att se i övrigt hedervärda kyrkosamfund gegga runt i sitt eget stinkande tanketräck på detta sätt är oerhört pinsamt.

Svenska kyrkan bör överväga vad ekumeniken egentligen är värd. Om Borgå-gemenskapen ska bidra till att man kvarstår i ondskan i stället för att man lämnar den, är det dags att gå. Eller finns det hopp om att man kan förändra de elaka syskonen genom att kvarstå?

Den ene efter den andre...

2009-11-09T08:23:00.000-08:00

... lämnar något p g a den nya äktenskapssituationen i Svenska kyrkan. Senast i raden av Dagens rapporter är en politiker i Jönköping.

- De följer inte bibeln...

... lyder hans skrattretande kommentar om kyrkomötets ledamöter.

Nej, bästa herr kyrkopolitiker, men det finns det ju ingen som gör. Även de som uppfattar sig som allra mest "bibeltrogna" väljer ju och vrakar bland bibelorden (att man helt fräckt påstår att man inte gör det, är ju en annan sak - närmare bestämt en fråga om hederlighet).

Utmärkt att naiva kyrkopolitiker befriar Svenska kyrkan från dem själva. Å andra sidan ska man inte glömma att Svenska kyrkans diakonala arbete är enormt och en grundregel måste vara att även den som inte begåvats med ett lysande intellekt är välkommen.

Överraskad, någon?

2009-11-07T02:40:00.000-08:00

Var femte präst i Göteborg vill inte viga homosexuella par. Så säger Dagen. Överraskad, någon?

Problem lär inte uppstå i praktiken. Sannolikt vill inte homosexuella par heller bli vigda av en motvillig präst. Särskilt med tanke på att motviljan förmodligen har sina rötter en underliggande homofientlighet, personlig omognad och oanständig människosyn, dold under den sedvanliga egenrättfärdigheten. Ja, människor har mött den alltför ofta för att den ska kunna avfärdas.

Men i det här fallet är de formella problemen allvarligare. Svenska kyrkan har begått ett misstag, respekterar inte sin personal och dess samveten.

Och viktigare: präster som kanske varit på väg att vända om från den destruktiva människo- och sexualsyn som råder i konservativa kristna kretsar, tvingas nu ta ställning i en fråga. Det kan innebära att de tar steg tillbaka (dvs åter in i mörkret).

-Jag lovade när jag prästvigdes att predika som det står i den heliga skriften. Utifrån det löftet är det omöjligt för mig att viga samkönade par, säger en präst till GP.

Det låter tjusigt förståss, och många kritiserar inte den här typen av uttalanden. Den kristna allmogen kan föras bakom ljuset och luras att tro på den konservativa villfarelserna om att homosexualitet bör fördömas. För bakom den tjusiga kyrkliga retoriken, ligger annan substans och kokar och pyr.

Och vart den substansen kan leda, visar historien.

Låt karln slippa!

2009-11-05T23:10:00.000-08:00

Sverker Tronêt - en f d kyrkoherde på Gottland som i juli författade en utskrattad debattartikel i SvD inför kyrkomötets beslut om uppgradering äktenskapet - vill bli befriad från sina prästlöften. Skriver i alla fall Dagen.

Och varför inte! Om äktenskapet varit så centralt i hans prästgärning, kan denna gärning inte varit särskilt intressant ändå. Låt karln slippa!

Anglikansk omognad

2009-11-04T02:38:00.000-08:00

Genans å anglikanska kyrkans vägnar, är det man känner när man läser Dagens artikel om att man från den stora engelska kyrkan inte vill komma på biskopsvigning, eftersom en av kandidaterna ”lever ihop med någon av samma kön”. Allt enligt Dagen.se. Man blir generad över den omognad och svinaktiga människosyn som en så stor kyrka uppvisar.

Det är rimligt att förvänta sig att moderna kyrkor nu mognar och lämnar den vansinniga villolära som fördömer homosexualitet – och därmed den homosexuella människan (eftersom i stort sett alla kyrkliga företrädare som omfattas av dessa åsikter saknar tillräcklig pastoral kompetens, och kastar ut barnet med badvattnet).

Om det nu är sant att de inte kommer och i så fall varför. Dagen har ju en tendens att vilja serva sina kverulanssugna frikyrkliga och ”bibeltrogna” läsare med sensationsnyheter att gräma sig över (läs: gotta sig i). Detta påminner om att Dagen är som vilken annan tidning som helt, vilket är bra och nyttigt för alla kritiska läsare att påminna sig om.

Anti-prideparad för moderna kyrkofariséer

2009-11-02T23:29:00.000-08:00

Ja, det är väl ingen överaskning för någon att den s k Jesusmanifestationen jämför sig själv med Prideparaden.

Efter förra årets uppvisning i "enhet" (alla kristna välkomna förutom de som bejakar homosexuella och deras rätt att söka sin lycka i linje med sin läggning), är det väl ingen med öppna ögon som tvivlar på att man vill vara en anti-prideparad. I Dagen redovisas strategin. [och här är fortsättningen.]

Parader är viktiga! De är viktiga manifestationer oavsett om man tycker om ämnet eller ej. Så varför inte en farisémanifestation - förvisso med det missledande förledet "Jesus-" - där man under baner med texten "vi är bibeltrogna" kan dölja sin selektiva bibelläsning, eller under baneret "vi hatar politisk korrekthet" kan vara politiskt korrekta i frågor som för närvarande inte har det mediala sökarljuset på sig, och ropa "Jesus!" och samtidigt fundera på hur man bäst bortförklarar den del av hans budskap man inte tycker passar in i den egna läran.

Ut på gatorna bara!

Storstädning pågår!

2009-11-02T04:14:00.000-08:00

Även laestadianerna vill lämna Svenska kyrkan. Att de stannat kvar så här länge har varit en provokation i sig, inte minst med tanke på hur de misshandlat nattvarden. Homofientlighetens enda rätta plats är UTANFÖR all gemenskap. Närmare bestämt där det ska gråtas och skäras tänder.

Varsågod. Ni hittar utgången själva.

Kuliss

2009-10-27T00:21:00.001-07:00

Svenska kyrkan har onekligen begått ett misstag som inte valt att avstå vigselrätten. Istället har man nu hittat en lösning på problemet där man alldeles i onödan hanterar stora personalgrupper på ett synnerligen ovarsamt och - trots tappra försök till motsatsen - respektlöst sätt.

Dessutom har man lyckats skapa en debatt som SETT UT att handla om bekännelse och äktenskap, men som i själva verket dolt ett annat samtal. Man måste vara intellektuellt allvarligt begränsad för att inte inse att "försvar för äktenskapet" är en kuliss som döljer den homofientliga agendan.

Anledningen till att man inte inser detta enkla faktum kan också vara att man är alltför lyhörd för det gift som Djävulen och hans kyrkliga agenter i de "klassiskt kristna" falangerna dryper i öronen på de godtrogna. "Bibeltrogen" och "klassisk kristen tro" är några av de tomma fraser som ger uttryck för något som till största delen är andlig fåfänga och som försämrar möjligheterna till äkta omvändelse och verklig tro på Jesus Kristus.

Självsanering.

2009-10-26T04:42:00.000-07:00

Stefan Gustafsson lämnar Svenska kyrkan, enligt Dagen.

Ett mycket bra beslut av Gustafsson. Det är gott när smutsen själv tar sig ur sammanhang där den inte hör hemma. Innan den behöver städas ut.

Martyrskapet

2009-09-16T04:19:00.000-07:00

Åratal av självpåtaget martyrskap och utfrysning ur de kyrkliga salongerna berövar en människa självinsikten. Åtminstone tycks förmågan att se sig själv utifrån avta betänkligt.

Tor Billgren ger ett exempel på sin blogg. Läs och begrunda hur dessa "herdar" står med byxorna nere, utan att begripa att de är kyrkliga driftkuckun av rang.

(Hade de rediga pojkarna som uttalar sig om förändring av homosexuella läggning, hade de rimligtvis haft något annat än bullshit att komma med.)

Att öka människors lidande

2009-07-27T04:12:00.000-07:00

Statens folkhälsoinstitut har gjort en undersökning om den mentala hälsan bland HBT-ungdomar. På sin hemsida skriver man:

På flera punkter upplever unga homo- och bisexuella en sämre hälsa än den övriga befolkningen. Det är exempelvis dubbelt så vanligt att uppleva ett nedsatt psykiskt välbefinnande och självmordsförsök förekommer betydligt oftare än hos unga heterosexuella. Var fjärde homo- och bisexuell kvinna och var tionde man har någon gång försökt ta sitt liv. Vidare utsätts unga homo- och bisexuella betydligt oftare för hot om våld och fysiskt våld än heterosexuella i samma åldersgrupp.

Undersökningen visar också:

en fördubblad och i vissa fall en trefaldigad ökad risk för nedsatt psykiskt välbefinnande, stress, svår ängslan, oro, ångest och självmordstankar bland unga sexuella minoriteter.

Detta är denna utveckling man bidrar till när man säger "Homosexualitet är synd". Det spelar ingen roll om man skiljer synden från syndaren (i den mån det är mer än bara prat) - den tankekonstruktionen är irrelevant för den homosexuella människan. En negativ inställning till homosexualitet, d v s det jag väljer att konsekvent benämna homofientlighet, som saluförs av kyrkor och enskilda kristna bidrar till en opinionsbildning som försämrar HBT-personers trygghet i samhället.

På frukten känner man trädet. Ett aldrig så välmenande "nej" till homosexualiteten får ovanstående konsekvenser - ett ökat lidande i världen. Är det så vi vill ha det i Sverige och i den svenska kristenheten?

Dagen skriver idag om närliggande ämnen här, här och här.
Svenska dagbladet skriver här.

Kristen tro som osund egotripp

2009-07-22T01:30:00.000-07:00

Varför har så många konservativa kristna svårt att låta bli homosexualiteten? Min tes är att många kristna blir så ytterligt provocerade att de inte kan låta bli att röra om i det infekterade såret. Som när det ska läkas och man inte kan låta bli att göra det värre genom att klia.

Jag menar att en av anledningarna till detta hör samman med den osunda fromhetstyp som innebär att en kristen genom att se sig själv som utvald och upphöjd av Gud genom sin tro, tror sig ha rätt att ingripa i andra människors privatliv. Det gäller nu bara vissa områden. Exempelvis ekonomi och plånboksfrågor – det område som Jesus från Nasaret, så som han beskrivs i de fyra evangelierna, ägnar så stor kraft åt – ingår inte i dessa områden. Det gör däremot sexualiteten. Där bevakar man sin nästa och tror sig (felaktigt, givetvis) ha rätten att oombedd tillrättavisa och läxa upp sin medmänniska. Många homosexuella som kommit ut i en församlingskontext har vittnat om hur människor som tidigare inte engagerat sig i deras liv, plötsligt skriver långa brev och ringer och hälsar på för att berätta om hur fel det är med homosexualiteten. Oftast förstås utan att han kunskap om fenomenet, eller bry sig om att fråga den homosexuelle hur det känns eller om han haft det svårt.

Här gäller också information som botemedel. Har man en homosexuell nästa kan detta INFORMERAS bort. Predikan och förmaning ska hjälpa, och om inte, är man förhärdad och ett djävulens barn som kämpar emot Guds vilja. I vilken mån man verkligen tror på denna metod vill jag låta vara osagt. Det kan lika gärna vara ett sätt att inom den fromma korrekthetens ram få tillfälle att vara legitimt elak.

I denna fromhetstyp – som man kan möta i alla möjliga kyrkomiljöer – är man extremt fokuserad vid sin egen person och det förefaller vara mera för den egna frälsningens skull som man tillrättavisar sin medmänniska. Det är JAG som blir kränkt av min grannes homosexualitet. Det är JAG som får min tillvaro rubbad. Et cetera.

Dessvärre verkar de pastoralt ansvariga ha låg beredskap för denna osundhet. Kanske för att det ibland infekterar hela församlingar och ses som det rätta sättet att vara kristen på. Är herden själv drabbad, kanske det inte finns något hopp just där. Om en blind leder en blind…

Vidare undrar jag hur många synder man som kristen kan få lov att begå enligt exempelvis den evangelikala kristendomstolkningen för att driva en fråga. Hur ofta/mycket får man ljuga om världen och dess olika fenomen för att få sin teologi att gå ihop? Hur mycket får man skada sin medmänniska för att genomdriva sin teologi? Det finns många frågor som uppstår om just detta, när kyrkan tvingas förhålla sig till en ny värld, men envist håller fast vid en gammal världsbild.

Uppdatering: Texten ovan aktualiseras av debatten om församlingstukt inom pingströrelsen, vilken så ofta förefaller vara exempel på det osunda. Om detta skriver Dagen här, här och här.

Swärd och homosexualiteten

2009-07-22T01:24:00.000-07:00

Stefan Swärd, pastor och bl a ordförande i Evangeliska Frikyrkan, analyserar förhållandet mellan kristendom och homosexualitet på sin blogg. Det är gott att han är så rak med sin homofientlighet och inte sticker under stol med sin inställning till homosexualiteten och den homosexuella människan. Tydlighet och klarhet är bra! Men dessvärre hans inlägg översållat med flirtar med de konspirationskåta evangelikalkristna.

Jag hade hoppats på en något större kunskap hos Swärd om vilka krafter som drivit frågorna om homosexuellas rättigheter genom tiderna. Dessa krafter arbetar ju för att människor ska få det bättre i sina liv och slippa leva under mentalt och socialt förtryck - FÖR det goda, MOT det onda. Att påstå att det är bara media och politikerna som driver dessa frågor blir lite fånigt. Det talas svepande om homolobbyns politiskt korrekta påverkan på media och politiker. Det är som att tala om “negerlobbyns” politiskt korrekta arbete för lika rättigheter för svarta och vita i USA…

Kyrkan och de kristna vill helst inte syssla med frågan, verkar Swärd mena, vilket motsägs ju av den storm av kommentarer av olika slag som kommer in på dagen.se när man har nyheter om homosexualiteten. Klart att det berör. I nästa inlägg talar jag om varför.

En kyrka omogen uppgiften

2009-07-15T02:29:00.000-07:00

Det är sannerligen en onödigt problematisk sits Svenska kyrkan håller på att sätta rumpan i.

Som ett brev på posten kommer - ett brev på posten! Från Anglikanska kyrkan. Med synpunkter på Svenska kyrkan inre angelägenheter. Dessa har man naturligtvis inte med att skaffa. Ekumeniken är en annan fråga. Men den kan man ignorera. Givetvis kan Svenska kyrkan stå rakryggad och försvara ett (eventuellt) beslut om äktenskapet – för att det är rätt – oavsett vad diverse lutherska hustomtar och självutnämnda ”rätte lärare” tycker.

Men för att tala klarspråk: Svenska kyrkan bör avstå vigselrätten! Detta eftersom hon borde ha självinsikt nog att förstå att hon som organisation inte är mogen att handha en myndighetsutövning som är så pass viktig som den som rör äktenskapet. Det handlar om lag och rätt – inte barnsliga teologiska lekar som så många ägnar sig åt idag. Det handlar om människors liv.

Det är nonsens att enskilda präster skulle få låta sina ömma samveten avgöra om de ska utöva sitt arbete eller ej! Detta är att bygga in problem i själva konstruktionen – och det är här en del av omognaden ligger. Nonsens! Arbetsvägran bör vara grund för avsked och om man deklarerar att man redan från början avser vägra arbeta, bör man inte få jobbet, eller vigningstjänsten, eller ämbetet. Så ska det naturligtvis i rimlighetens namn vara! Och en sådan ordning kan man ju inte ha.

En annan sida av Svenska kyrkans omognad är att det i det nya äktenskapsbegreppet ingår att homosexuella ska ingå äktenskap. Eftersom Svenska kyrkan idag har en andel av sina tjänstemän som hyser och odlar vanföreställningar om den homosexuella människan som inte hör hemma i ett civiliserat samhälle (nej, inte ens i det fallna Litauen), kan Svenska kyrkan som organisation inte anses vara mogen den viktiga uppgiften att förvalta vigselrätten.

Den vuxna staten bör få viga människor lagligen. Sedan kan Svenska kyrkan utföra vilka rituella övningar och ceremonier hon vill och kalla det vad hon vill.

Men Svenska kyrkan bör avstå vigselrätten. Åtminstone till dess att hon visar sig mogen uppgiften.

PS. Roande bloggläsning är alla de indignerade kristna som ånyo känner efter och upplever sig ”kränkta” över Svenska kyrkans utveckling.

Dag Sandahl
(som sagt cool för det mesta, men aldrig när han avslöjar vad han tycker om bögar)
En prästkandidat
(behövs månne ytterligare några år innan kragen knyts runt nacken?)
Frimodig kyrka
(som inte skäms för sig själva och sin, under luthersk mumbo-jumbo, illa dolda homofientlighet)
POSK
(fortfarande det naturliga valet i kyrkovalet?)

Vilsegången kristenhet

2009-07-04T01:35:00.000-07:00

En diakon i Svenska kyrkan skrev häromdagen en insändare i Dagen om den skrämmande bristen på kunskap om homosexualiteten i den konservativa kristna leden. I någon sorts svaromål på insändaren, exemplifierar bloggen ”Tankar kring livet” just denna brist på kunskap och insikt i en sedvanligt infantil text kryddad med de rätta bibelorden och den obligatoriska - för den homosexuella människan fullständigt irrelevanta - tankekonstruktionen ”gud-älskar-syndaren-men-hatar-synden”.

Men det är inte vanlig, enkel brist på kunskap. Det är noggrant odlad propaganda, i syfte att passa det teologiska system man måste upprätthålla för att få det egna livet att gå ihop. Systemet måste hålla och eftersom den egna bibeltolkningen är grunden (och därtill huggen i sten), måste man göra om verkligheten för att passa den egna världsbilden.

Det är därför man också behöver mytbildningen kring vad homosexualiteten är och hur den homosexuella människan fungerar. Dessa fenomen måste ju anpassas, beskäras och förvanskas för att få plats i det egna teologiska systemet. Gör de inte det (d v s som i verkligheten) blir de ett hot mot hela troskonstruktionen och hotar i praktiken även Gud (=den egna gudsbilden).

Att man därmed gör sig djupt ohederlig är inte särskilt intressant. Man bryr sig nämligen inte om vad omvärlden tycker. Därför kan man sitta i sitt kyrkliga fort och peka finger åt ”den politiska korrektheten” som vänder kappan efter vinden. Själv är man ytterligt ängslig för att avvika från den egna normen, ty de egna brödernas dom är hård och man räds tillvaron utanför fortets murar där man fryser och gnisslar tänder.

Varför möter man så stor arrogans i de högerkristna leden? Varför väcker humanisternas kampanj ”Gud finns nog inte” så stor indignation? Hur kan Jonas Gardells bok om ”Om Jesus” skapa så starka känslor? Varför är så många fundamentalistiskt lagda kristna så hatiska i sina kommentarer här och var?

Naturligtvis för att man hyser en osäkerhet om huruvida den egna tron håller i mötet med en intellektuellt allt hårdare omvärld. Deep down, finns ett tvivel på om det hela är sant eller ej, om det håller hela vägen ut, om frälsningen räcker till ”även för mig”. Ju större inre tvivel och osäkerhet, desto större behov av pansar, taggarna utåt och arrogant, uppblåst självsäkerhet.

Som kristen med distans till samfund och kyrkor är det inte alls omöjligt att se den stora vilsegångna flocken och hur man farit vilse och bygger sin kollektiva tro på helt fel saker. Saker som inte är den berggrund som religionsgrundaren rekommenderar sina efterföljare att bygga sina hus på för att klara den annalkande stormen. Nu bygger man sitt troshus på sociala koder, drivs av kontrollbehov och mänskliga lustar, inbillar sig att förnuftet kan omfatta Guds vara eller icke-vara, ska så envist vara mot ”tidens anda” att man bakbinder sig själv från att göra det goda.

Stanna upp, du konservativa kristenhet. Gör om! Gör rätt!

Hyckleri kring rasismen

2009-06-24T01:25:00.000-07:00

På opinionsavdelningen på dagen.se beklagar man idag att Nationaldemokraterna försöker värva kristna väljare. ”Rasistisk ideologi är inte kristen”, lyder rubriken.

Och jag påminner min vana trogen: Det är hyckleri att göra sig duktig genom att fördöma rasism hos andra, utan att samtidigt fördöma den homofientlighet, och liknande segregerande attityder, som finns i de egna leden. För samtidigt odlar den ”klassiska” svenska kristenheten sina med ND gemensamma intressen i frågan om den homosexuella människans rätt att leva i fred med lika möjligheter att forma sitt liv och leva i trygghet med den partner hon fritt väljer.

Skribenten citerar Paulus:

”nu är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna”.

Om man med denna visdom drar slutsatsen att man inte ska göra skillnad på folk och folk, så är de sista tre orden en fullgod intäkt för homosexuellas rätt till fullvärdigt liv i världen.

”Rasistiska ideologier som vill stänga ute andra har totalt missförstått
betydelsen av orden ’empati, förståelse och tolerans’.”

Det är just dessa tre nyckelord – empati, förståelse och tolerans – som både kan sägas sammanfatta en allmänmänsklig anständighet och som så tydligt saknas hos både rasisten och den homofientlige. Varför skulle orden inte genomsyra allt?

Byta ut ordet ”rasistiska” mot ”homofientliga” i Dagen-citatet ovan och det skulle kunna vara inledningen på den välbehövliga självrannsakelse som de evangelikala samfunden och deras gelikar inom Svenska kyrkan som så många uppriktiga och sanningstörstande kristna nu hoppas på.

Kom loss, lås upp, släpp ut!

Tro i paketform

2009-06-13T08:35:00.000-07:00

Det verkar vara svårt att acceptera att människor kan ha en kristen tro som går i otakt med de kyrkliga kollektivens olika agendor.

Går det att tro på Kristus (vilket ju är själva grundförutsättningen för det kristna), av hjärtat stämma in i den apostoliska trosbekännelsen (och skriva under på varenda artikel), anse att inkarnationen är en historisk verklighet, hysa en kyrkligt traditionell syn på sakramenten i luthersk anda, på fullaste allvar mena att Svenska kyrkan har ett ärende till den moderna människan med löfte om räddning och evigt liv för den som tror på Guds son Jesus Kristus – och samtidigt förkasta den ”klassiskt kristna” läran om homosexualiteten såsom varande en sataniskt inspirerad villolära.

Ja, det går alldeles utmärkt.

Men det är svårt att förstå för den som är rotad i en falang, och skapar sig en identitet som kristen genom de gemensamma tecken som förenar samma falang. Bilden som liknar tron vid ett besiktningsprotokoll, där rätt rutor ska vara ikryssade för att man ska bli godkänd, är mycket aktuell här. När det gemensamma blir viktigare än det som är rätt, går man vilse.

Jag menar att det är ansvarlöst att på den gemensamma identitetens altare offra sitt ifrågasättande av den egna falangens trossatser. Själv står jag hellre ensam med min tro på det som är rätt, än tvingar mig gå i takt för att tillfredsställa det kristna syskonet.

Det är denna vilsegång som blivit ett faktum när det gäller synen på homosexualiteten. Frågan har blivit ett tecken på gemenskap: "Vi som fördömer det homosexuella."

Andlig fåfänga, inte törst efter rätt och rättfärdighet, har fått leda, vilket är fullkomligt oacceptabelt.

Coola Dag går i fällan

2009-05-27T23:22:00.000-07:00

Det bästa receptet på den perfekta kyrkliga blandningen av galla och magsyra, sitter prästen Dag Sandahl på. Bara han kan konservativ-ryta med trovärdighet. Bara han får den sedvanlig kverulansen att verka relevant. Och jag menar det.

Alla konservativa svenskkyrkliga prästsnubbar vill ju vara Dag. Många försöker vara som han; många gnäller och klagar och vill vrida klockan tillbaka till tiden då människan visste mindre om sig själv och sin omvärld. Men ingen lyckas vara lika cool. Och jag menar det också. Ta bara SVT:s Existens härom veckan. Eller varje gång han nämner ärkebiskopen. Cool överallt. Till och med hans mustasch.

Men inte ens han undgår fällan. Fariséfällan. Den som alla kyrkokverulanter sätter foten i när de har bråttom att falla sina meningsfränder i smaken. Han dömer ut de homosexuella. Särskilt om de nu har blivit biskopar, som Eva Brunne. I Dagen luftar han konspirationsteorin om att det är QX (!) och RFSL som bestämmer Svenska kyrkans agenda. I artikeln säger han:

Hela homoagendan styr oss ut i eländet. Vilka är det som ropar högst? Det är QX och RFSL i Stockholm. Någon annan skriver agendan och de snälla kristna följer den.

Man rodnar.

Det är fel hur de än vänder sig. Hela deras eventuella trovärdighet rasar. Det är inte coolt, inte ens när annars coola Dag gör det. Och jag menar det.

Homofientlighet - en studie i kristen ohederlighet

2009-05-17T09:37:00.000-07:00

Idag den 17 maj är IDAHO – International Day Against Homophobia. I östra delen av Europa har vi i veckan sett homofientliga uttryck i samband med försök till manifestaioner för homosexuellas rättigheter. I svensk kristenhet ser vi hur homofientligheten – ibland möjligen med amerikansk förebild – tar sig absurda uttryck. Homosexualiteten har de senaste åren seglat upp som en sorts specialärkekardinalsynd för vilken det knappt är lönt att tala om förlåtelse eller nåd. Även i övrigt balanserade teologer, präster och pastorer tappar fullständigt besinningen och verkar anse att alla människor utom just homosexuella är värda respekt och anständigt bemötande.

Hand i hand med den bibelsyn och kristendomstolkning som kommer till uttryck i ”konservativa” och evangelikala sammanhang i Svenska kyrkan och i de svenska frikyrkorna, går ofta en mycket selektiv och slarvig bibelhantering. Detta slarv kommer man ofta undan med tack vare sitt oförklarligt kraftfulla självförtroende. Detta självförtroende leder i sin tur till att man gör en rad misstag, vilket man ofta ”kommer undan” med tack vare att man med i kraft av självförtroendet framstår som en auktoritet. Det är man nu inte. Snarare tvärtom.

Exempelvis anför man ofta i ”homosexfrågan” ett antal bibelord med uppräknade beteenden. Vad man missar är att man dömer ut sig själv genom att räkna upp synder man själv begår i och med att man enögt kritiserar homosexuella (och ett visst utvalt antal andra grupper). Se tidigare inlägg.

Inte heller tillåts något av de många bibelord som manar till ödmjukhet, överseende och mildhet, att slå igenom. Debattbeteendet är nästan genomgående hårt och hjärtlöst. Avsaknad av empati har nästan blivit ett kännetecken för såväl evangelikala frikyrkokristna som evangelikala och gammalkyrkliga i Svenska kyrkan. Men icke blott i den lite mer skruvade debattsituationen som uppstår i dagens bloggosfär och på insändarsidor uppträder denna hårdhet. Även privat anser sig enskilda ha rätten att läxa upp sin nästa när vederbörande valt att gå en annan väg än den evangelikalt radikala.

Härvid sker själva förlusten av trovärdighet: Man åberopar en offentlig skrift, känd sedan årtusenden, man menar sig stå för en icke-tolkande, allt infattande bibelsyn. Men icke ens i offentlighetens ljus gör man vad man säger sig göra. Istället tolkar man. Istället väljer man ut bibelställen. Allt givetvis efter en agenda.

Frågan blir den en om heder och ärlighet. Varför ska man lyssna på någon som påstår sig göra det ena, men helt öppet gör det andra? Skulle man vara beredd att köpa en bil av en sådan person? Se tidigare inlägg.

Jag menar att det handlar om en moralisk blockering, en defekt på det mänskliga samvetet, som inte tillåter dessa människor att se sig själva och sin egen skröplighet. Sökarljuset riktas mot en spektakular "synd", och de mer vardagliga kommer i skymundan och vardagssyndaren slipper undan.

Är dessa fenomen då nya i kyrkohistorien? Ingalunda! Redan Jesus själv riktar svidande kritik mot sin tids motsvarigheter. Han berättar liknelser om dem. Han far ut i vad som förefaller vara strafftal mot dem. ”Ve er!” ropar han, och så går han igenom beteende för beteende hos dessa perverterade religionsutövare. I Matteusevangeliets 23:e kapitel känner vi på punkt efter punkt igen våra dagars homofientliga kristna.

Jag kommer att återvända till motiven bakom homofientlighetens yttringar i städade kyrkliga sammanhang, den mer eller mindre illa dolda agendan, hotet mot trossystemen och varför man även i Svenska kyrkan tillåter sig behålla den defekta moralen.

Om grunden för kyrkopolitiskt engagemang

2009-05-13T05:19:00.000-07:00

Utgångspunkten för den som vill bli vald till en kyrklig beslutsinstans i kyrkovalet bör vara ett engagemang för själva organisationen Svenska kyrkan. Utan ett sådant engagemang blir syftet förfelat och det arbete man kommer att utföra i kyrko- och stiftsfullmäktige eller kyrkomöte riskerar att bli färgat av helt andra faktorer än organisationen Svenska kyrkans intressen. Idealiskt är givetvis att detta engagemang bottnar i en personlig tro i linje med Svenska kyrkans trosbekännelse.

Det kan konstateras att partipolitiken efter många års suckan och tandagnissel från kyrkligt aktiva medlemmar, nu är på väg att fasas ut. Från Centerstämman rapporterar Dagen att Centerpartiet (som sådant) diskuterar att dra sig ur kyrkopolitken.

Det önskvärda – att en idéburen organisation styrs av personer och grupper som själva bärs av samma idé och inte av andra organisationer, burna av andra idéer – är beroende av medlemmarnas villighet till just detta.

Problemet är naturligtvis att en demokratisk styrd kyrka måste styras av medlemmarna. Medlemsskapet – och inte graden av engagemang i verksamheten – måste vara grunden för denna demokratiska ordning. Och då förblir det en önskedröm att medlemmarna lydigt ska ordna sig efter teologisk smak och överge sin politiska hemvist.

Det är något stötande att politiska partier ställer upp med nomineringsgrupper i kyrkovalet. Jag anar en bevakningslust: Vi måste se till att inte mörkermännen tar över och kvinnoprästmotståndifierar alltihop igen. Jag ifrågasätter dock starkt denna attityd som grund för engagemanget.

Just nu finns det framför allt tre nomineringsgrupper – ÖKA, POSK och Frimodig kyrka – som har som sin idé att engagera aktiva kyrkomedlemmar. En av de mest övertygande invändningarna mot de sekulära partiernas inblandning i kyrkopolitiken ger Frimodig kyrkas ordförande Jan-Anders Ekelund på partiets blogg - ett verkligt demokratiskt problem:

Det blir helt absurt att de politiska partierna är grunden för nomineringsarbetet, partimedlemmar som inte är medlemmar i Svenska kyrkan kan alltså bestämma över vilka som skall vara förtroendevalda i kyrkan.

Dock finns andra grupper och exempelvis FISK – sprunget ur Folkpartiet - vars kandidat Carl Martin Haegermark ger ett intressant och trovärdigt svar på frågan hur hans politiska och kyrkoteologiska tankar förenas.

Jajaja, kvinnoprästfrågan och problemet med vissa gruppers lika envisa som vulgära homofientlighet ÄR en realitet. Men man kan inte komma runt dem genom att kvotera bort deras företrädare, eller förbjuda dem.

Idag ser vi en ökning i unga manliga prästkandidater som utan tvekan – förvisso mellan skål och vägg – erkänner att de är både kvinnoprästmotståndare och homofientliga. Vidare kan man notera att de även passerar biskopens nålsöga och kommer släntrande ur domkyrkan med både stola och rundkrage om halsen. Förbud lurar ingen förslagen och påhittig som vet vad han (?) vill.

Sålunda, kära liberaler (i kyrklig mening): Är detta ett problem? Tänk om, tänk rätt!

Att Svenska kyrkan alltjämt hålls i en kopplad sele, av organisationer som har som främsta intresse att bevara andra värden än sådana som är centrala för kyrkans idé – den kristna tron så som den kommer till uttryck i framför allt den apostoliska trosbekännelsen – är inte något gott. Detta måste dock de politiska partierna komma fram till på egen hand. Och med hjälp av opinionsbildning från kyrkans medlemmar.

Delaktighet i våldet

2009-05-12T02:53:00.000-07:00

RFSL:s ordförande blev nyligen misshandlad i Moldavien. Sören Juvas har en kraftfull stämma och en vass tunga. Men det kunde varit någon annan. En som inte kan tala för sig.

I den mån detta är våld mot en människa för att han är homosexuell – låt inget tvivel råda: All homofientlighet har del i detta våld.

Att den homofientliga delen av svensk kristenhet inte tydligt nog tagit ta avstånd från våld och övergrepp mot homosexuella är en tung kvarnsten om halsen på samma kristenhet. Man har genom sin opinionsbildning del i våldet – det fysiska, det psykiska, det sociala. Detta förpliktigande faktum ligger som ett grått töcken mellan betraktaren och det eventuellt goda som görs i olika sorters församlingar runt om i Sverige. Insikten om det egna ansvaret, verkar vara en hägring i fjärran...

Kommentar i pingsttid

2009-05-12T00:46:00.000-07:00

Pingstöversten Pelle Hörnmark har farit land och rike runt för att ta pulsen på sin rörelse. Han höll på Pingst rådslag i helgen en visionspredikan. ”För internt, för inåtvänt, för självcentrerat.” Så sammanfattar Dagen hans diagnos för rörelsen. ”Vi är för självcentrerade”.

En av åhörarna kommenterar predikan i Dagen: ”Det var en nödvändig signal om att vi måste vakna upp ur vår själviskhet.”

Öppenhet är gott! Självinsikt är av högsta vikt! Men vilket värde har insikten om den egna själviskheten för den sorts kristenhet som just nu – främst kanske systersamfundet Evangeliska frikyrkan – ventilerar medlemskapsfrågor. En viss sorts människa bedöms ovärdig medlemskap bl a med hjälp av följande bibelord – 1 Korintierbrevet 6:9-10:

Låt inte bedra er. Inga otuktiga eller avgudadyrkare eller horkarlar eller män som ligger med andra män, inga som är tjuvaktiga eller själviska, inga drinkare, ovettiga och utsugare – ingen sådan får ärva Guds rike.

Ska inte tonen vara lika hård och oresonlig mot den egna rörelsen nu som mot den homosexuella som man fördömer med exakt samma bibelord? Kommer vi få höra talas om uteslutning av själviska medlemmar? Eller kommer de få stanna kvar mot bot och syndanöd?

Öppenhet och självinsikt i all ära, men om de ändå inte åtföljs av konsekvens har pingströrelsen långt kvar att tvätta bort stämpeln som driftkucku bland svenska kristna samfund.

Vidare anser jag dock det vara högst anmärkningsvärt att man inte vill ha större känslomässig stabilitet hos sitt ledarskap. En ledare som i ett visionstal tar till lipen när han talar om det viktigaste för stunden. Tänk en sådan i riksdagen eller i näringslivet. Olika organisationskulturer kräver kanske olika egenskaper av sina ledare…

Pastoral katastrof på Credo i Lund

2009-03-16T03:17:00.000-07:00

Tisdag 10 mars var en präst inbjuden att tala för studentföreningen Credo i Lund. Ämnet var ”Jesu återkomst” och enligt uppgift kom föredragshållaren in på ämnet homosexualitet.

Detta ämne hanterades med en attityd som på senare år blivit typisk för en viss sorts svensk kristenhet. Man talar om homosexualitet som en synd för vilken ingen nåd finns. Denna synd beskrevs bland annat på så vis att dess s k utövare, smädar Kristi kors och kränker Guds kärlek. Framför allt ska det ha varit prästens sätt, hans stil när detta ämne berördes, som signalerade att detta är en synd värre än andra, vilkens företrädare inte har i kyrkans famn att skaffa.

Här sker den pastorala katastrof som rubriken avser. Credo i Lund är en studentförening. Hit går troende unga kvinnor och män; många från kristna hem; några som kommit till tro under unga eller vuxna år. Hit kommer man för att ta del av en kristen gemenskap och dela vardagens vedermödor utifrån den storhet man ger epitetet klassisk kristen tro.

Homosexuella människor finns även på Credo i Lund. Kanske gör de valet att inte ”leva ut” denna läggning och då behöver de möta stöd hos sin kristna gemenskap. Det torde inte vara obekant för den initierade att denna kamp för den enskilde kan te sig både hård och oerhört smärtsam. Kanske delas kampen med en god själasörjare som stöder och garanterar Guds nåd i denna kamp. Om en sådan själasörjare skulle åhöra den ovan nämnde prästens ord, skulle han troligen bli mycket frustrerad och finna sitt arbete med sin kämpande konfident spolierat.

Ponera att en homosexuell ung man åhörde föredraget. Ponera vidare att han valt att ha sin kamp i ensamhet utan att berätta för någon. Ponera även att han just genomgick en särskilt svår period i sin brottning med att få sin uppriktiga tro på och vilja att följa sin Herre Jesus Kristus att gå ihop med de homosexuella känslor han oupphörligen upplever i sitt inre. Brottningen hade lett till en svår depression som han trots allt skickligt dolt för sin omgivning.

Så fick han höra den unge pastorns ord om hur hans läggning – fullständigt nådefritt – ”smädar Kristi kors” och ”kränker Guds kärlek”. Om den unge mannen i åhörarskaran vidare gått hem på kvällen med vetskapen om att Jesus Kristus inget mer vill ha med honom att göra, och han därefter tagit sitt liv, vore detta inte första gången i historien.

Prästen ifråga är född 1980 och prästvigd för Göteborgs stift 2007. Man tycker att en man som är nästan 30 år gammal, skulle ha uppnått en större personlig mognad under den drygt femåriga utbildning som leder fram till prästtjänst i Svenska kyrkan. Så visar sig nu icke vara fallet. För skälet till att homosexualiteten i detta fall hanterats med sådan grov pastoral omdömeslöshet, och att en så billig form av teologi bedrivits, kan knappast ha något annat skäl än brist på erfarenhet av möten med människor i olika situationer och skeden i livet, samt personlig mognad och för alla del även fallenhet och lämplighet för den uppgift man har att utföra.

Ett ansvarsfullt agerande som resultat av denna skandalartade händelse borde vara följande:
1. Prästens arbetsgivare bör allvarligt fundera på om den anställde är lämplig för sin uppgift och ta honom i upptuktelse.

2. Ansvarig biskop bör kalla prästen till sig och kräva förklaring och vidare utreda om prästen kan kvarstå i Svenska kyrkans vigningstjänst.

3. Prästen själv bör ta en time-out från tjänst och ämbete för att fortbilda sig i HBT-frågor, ge sig tid att mogna och reflektera över sitt liv och sin eventuella framtid i Kyrkans tjänst.

Denna händelse väcker en rad vidare tankar, till vilka jag avser återkomma längre fram.