torsdag 16 september 2010

Sida vid sida - men varför?

På det kyrkopolitiska "partiet" Frimodig kyrka:s blogg står en intressant kommentar att läsa. Kontentan tycks vara att olika åsikter borde kunna leva sida vid sida i en och samma kyrka.

Intressant perspektiv! Om det gällt nattvarden eller dopet, sådant som man förr i världen hade ihjäl varandra för men som vi idag ser som åsikter man kan ha olika uppfattningar om, vore det en sak.

De skillnader som sliter isär Svenska kyrkan idag gäller dessvärre uppfattningar om DEN ANDRE, alltså nästan och vilken rätt och frihet den ska få ha eller inte få ha.

Om A har en åsikt som inte kan formuleras snällare än att B uppfattar den på som att B själv inte får finnas eller verka eller älska, hur ska B då kunna gå A till mötes? Det handlar inte om frågor som höjda eller sänkta skatter, eller huruvida nattvarden ska utdelas i ena eller båda elementen. Det handlar om att människor får sin värdighet kränkt i grunden och att andra inte blir accepterade när de kränker. Hur ska en sådan spricka någonsin kunna helas?

Jag tror det är bättre att skiljas som vänner och leva och låta leva åtskilda. Då kan två kyrkor finnas och samarbeta på sina egna vilkor. Och alla som inte accepterar kvinnliga präster kan äntligen stå för det utan att smyga, slippa ha prästkandidater som ljuger för biskopar och vuxna män som tvingas leva under förnedrande former där de av en maktfullkomlig kyrka marginaliseras under oacceptabla och ovärdiga former.

Samma kyrka kan säga nej tack till all världens Kristustörstande homosexuella, och stå för det, utan att huka under den politiska korrekthetens ok, som man avskyr lika mycket som man idag lydigt tjänar den. I den kyrkan kan man säga öppet att man stöder Sverigedemokraterna - och inte som idag bara göra det mellan skål och väg, på ämbetsbröders internetforum, i bilen mellan två gudstjänster till kollegan man tror är en åsiktsfrände. Då skulle man få frid att ägna sig åt Guds rike och inte åt den egna prestigen, den egna skyttegraven och se upp så att den ämbetsbroder man så högt aktat inte hugger en i ryggen. I den kyrkan kan man vara samma kille som gladeligen hyr ut kyrkans lokaler till högerextrema katolska sekter som när tevekameran frågar om man tycker sekten är ok. Frihet och samvetsfrid i en härlig blandning under transparensens bannér! What a joy!

Tydligen är det fult att tala om tolerans i Guds rike och i den förment Rättrogna Svenska kyrkan. Men låt mig till sist begå denna fulhet - innan jag fäller upp mitt debattparaply till skydd för de småaktiga teologiska loskor som kommer att regna över mig (nej, inte många kommer ens orka harkla sig över ett så apart perspektiv!) och bena upp det praktiska som saken oftast gäller.

A gillar inte B för dennes oföränderliga egenart (t ex kvinna/bög).
B protesterar mot A:s intolerans.
A blir kränkt av att han inte får ogilla B utan att B protesterar.

Och så går dansen runt och runt!

Någon har börjat. Och givetvis ska den bära det fulla ansvaret även för den andres hat som ju den förste initierat genom sin intolerans. En skuld föreligger och det finns både fodringsägare och betalning.

Hur ska då A och B kunna fungera tillsammans i fred? Kanske bättre formulerat: Varför skulle de?