Nu kräver kristna respekt på olika håll. Jag gissar att man vill ha den typ av - fullkomligt oacceptabel - respekt som även islam kräver i västvärlden: Den sorten som innebär att man inte ifrågasätts, inte kritiseras, inte får sin felaktigheter påtalade, inte blir upplyst om medvetna eller omedvetna lögner, inte får sitt förtryck belyst, inte blir utsatt för satir.
Jag menar att den friska kristna tron måste öva sig i självkritik, i att se vad tron består av, reflektera vad det är man tror på och vad som är essens och periferi. Och agera därefter. På sina håll idag blir man bedömd som kristen utifrån om man skriver under på vissa åsikter i marginalen.
Därför kan en inlytelserik samfundsföreträdare idag fråga på sin blogg: "Kan man vara kristen och leva i sambo?" Inte för att det är en retorisk fråga och svaret självklart är JA (kristen är den som tror på Kristus - det är sannerligen inte civilståndet som avgör den saken!) ... (Jag kan ha ett visst överseende med att denne samfundsföreträdare verkar leva ett mycket hektiskt liv och många gånger förr visat upp en aningslöshet i begreppsföringen samtidigt med en viss hjärtlighet. Man måste också ha i åminnelse att i det evangelikala sammanhanget - som inte kan rekommenderas någon sökande människa - är empati och förståelse för människans villkor alltid underordnat det förment fromma paragrafrytteriet - vilket inte minst kommer till uttryck i hela den avskyvärda debatt som föranlett det ovan nämnda blogginlägget där unga människor drillas i en vedervärdig sexualsyn som de sannolikt måste reda upp i dyrbara terapisessioner som vuxna ...)
Det som sagt förut tål att upprepas: Den som har sin kristna tro grundad i Kristus, behöver inte vara rädd, inte ängslas, inte försvara sig, inte fördöma sin nästa för att den avviker i perifera teologiska petitesser.
God och hård kritik förs fram mot religionen. Några bloggar som exempel är Religiovakt och Ankjakt. (man hoppas på nya texter hos dessa snart!) Men religionen borde sköta detta på egen hand. Det hade varit vuxet.
